Tankar om barn

Jag skrev om min rädsla för att börja med Tamoxifen på ett cancerforum. Där fick jag flera svar. Ett av svaren var väldigt speciellt, lite annorlunda. Hon skrev att det är överreklamerat att ha barn. Det är lite kontroversiellt att säga/skriva och jag tyckte det var så modigt av henne att skriva det svaret till mig.

Jag har tänkt en hel del på det. Visserligen spelar evolutionen stor roll och med den individens vilja att reproducera sig men hur stor roll spelar samhället in och dess syn på vad som är en "lyckad" människa? Å ena sidan går jag min egen väg men till stor del är jag väldigt påverkad av samhället, mer än vad jag skulle vilja vara. Jag vill inte att arbetet skall vara det jag identifierar mig med. Vad innebär det då nu för mig som har varit sjukskriven så länge, vad innebär det för de som är arbetslösa? Jag är ju värd lika mycket nu som när jag arbetade heltid samt studerade heltid parallellt men en liten del av mig säger, nej, skriker att det är jag inte alls. En lyckad människa arbetar, har man, barn och hus, är smal, tränar, går på kurser och utvecklar sig och har stort socialt liv. Tvärtom mot mig alltså.

Jag har iofs alltid velat ha barn. Men hur stor roll spelar det att jag är influerad av samhället att man "skall" ha barn. Hur stor del av sorgen att inte kunna få barn kommer från rädslan att inte vara "lyckad". Redan där blandar jag ihop begreppen en smula. Lyckad och lycklig är inte samma sak, det är inte ens alltid de hör ihop.

Det är fantastiskt att ha barn. Men om jag skall vara ärlig är det nog inte enbart barnet i sig jag sörjer. Jag sörjer att inte kunna reproducera mig, att inte kunna känna igen mina drag och personlighetsdrag hos min avkomma. Som min syn på min kropp har varit i många år sörjer jag enormt mycket att inte kunna få känna glädje över vad kroppen kan klara av, vilket mirakel det är att ett nytt liv kan växa i mig och få lov att betrakta den som mer än något som skall tuktas.

Men är det inte samtidigt ofantastiskt emellanåt? Jag har dålig ork, jag hade det redan innan cancern och nu är jag extremt lättuttröttad. Skulle jag orka med ett barn, skulle jag växa med uppgiften? Jag tror att jag skulle det men jag har en rädsla för att jag inte skulle klara det.

Jag försökte tillåta mig tanken att inte få barn, tänka mig hur mitt liv skulle kunna gestalta sig utan men det gick inte. Jag fick nästan panik bara av tanken så jag fick trycka ner det igen. Jag måste tillåta tankar och känslor att få utlopp men jag är så otroligt rädd att det kommer att ta överhanden och att det skulle bli mig övermäktigt.