Ynklig

Oj, jag trodde det var l'nge sedan jag skrev n[got men s[ visar det sig att jag hade skrivit n[gra ynkliga rader i s;ndags. En febersl'ng i dag ocks[ men nu skall jag l'gga mig och jag hoppas att jag 'r b'ttre imorgon. Jag fullst'ndigt avskyr att vara f;rkyld, jag blir s[ d[lig. Eller tja, det blir v'l alla men jag brukar drabbas av det d'r l'skiga manliga viruset som 'r extra potent och som man blir ynklig av.

Och skrivfelen i denna text beror inte p[ mitt medicinintag utan p[ min kattunges vandringar ;ver tangentbordet igen. Jag f[r titta p[ det och 'ndra det imorgon. Nu skall jag l'gga mig.

tytrött

Trött och lite mindre trött, glad oftast men lite ledsen ibland när värken och tröttheten är som sämst. Någon gång klarar jag av att laga mat, ibland kan jag tom vila en stund. Men hjärnan är inte med, den är för trött och sliten.
Lite ynklig är jag idag för jag har feber. Eller hade i alla fall tidigare, nu känns det lite bättre och jag skal gå coh lägga mig. Det borde jag gjort för över en timme sedan men bättre nu än än senare...eller ngåyto.-
Sade jag att jat bvar tytrött?

Vad som funkar

För övrigt är jag stolt över dagen jag idag skapade till mig själv.

När jag kom hem från min aktivitet som för övrigt var givande var jag trött som jag alltid är. Då fungerar inte min hjärna så bra utan går på vana. Det är inte alltid jag lyckats tyda min kropps signaler så bra så istället för att vila när jag är trött eller laga mat när jag är hungrig så äter jag choklad. Föga förvånande brukar det inte ge mig någon lindring.

Men idag, trots min trötthet, lyckades jag tänka ett extra varv. Jag var trött, jag var hungrig, jag reagerade med att instinktivt vilja äta choklad men jag lyckades tänka på vad jag verkligen behövde. Jag lagade mat!! Inte från grunden, det fanns rester i kylen. Men av ris en dag och köttfärssås en annan dag gjorde jag fylld paprika och det var jättegott. Dessutom åt jag upp allt jag hade gjort vilket säkert var mindre än en normal portion men mycket mer än vad jag brukar äta så jag är jättenöjd.

Och som om det inte hade räckt så lade jag mig...och lyckades tom somna!! Jag försöker ibland att vila men jag klarar sällan av att ligga så länge innan jag stiger upp. Skillnaden var att jag vanligtvis försöker vila på soffan men idag lade jag mig i sängen. Så då vet jag vad som funkar. Det är ingen idé att försöka vila på soffan, det funkar inte. Hopp i säng istället!

Vilket jag skall göra nu.

Minnet!

Jag kom på varför jag började tänka på det jag skrev om i inlägget tidigare idag.
Och jag blir lika glad varje gång det händer!

Jag läste i ett forum om en kvinna som blivit diagnosticerad med en ganska ovanlig och riktigt rälig sjukdom. Trots att det var jobbigt var hon lättad över att äntligen få en diagnos efter många år. Bland kommentarerna var det en som som skrev jättegrattis och att hon var avis. Öh?
Dessutom var det många som skrev att åh, vad bra, då kommer folk att förstå.

Nej, folk förstår inte bara för att du får en diagnos.
Hur skulle de kunna göra det?
Det enda sättet du verkligen kan förstå på är om du har gått genom det själv.

Jag känner en kvinna som har samma hemska diagnos. Jag känner igen mycket av det hon beskriver eftersom vissa saker påverkar kroppen på liknande sätt. Men trots att jag har en del erfarenhet av värk och trötthet har jag absolut ingen aning om hur hon har det. Trots att jag vet att hon har en diagnos så glömmer jag emellanåt.

Och så är det. Inget är likadant för två människor även om omständigheterna kan verka vara likadana. Man vet aldrig hur en annan människa har det. Det är förmätet att tro annat. Dessutom kan det vara provocerande att ständigt höra att jag vet hur det är när det så tydligt inte är så.

Och där blir jag påmind om att jag senast igår själv gjorde mig skyldig till det. Jag sade det inte högt men jag tänkte att jag visste och förstod en annans situation. Och det gjorde jag säkert men bara till en viss del.

Jag vet precis hur det är

Jag brukar undvika att säga ovanstående sak. För det gör jag aldrig.
Jag kan aldrig veta precis hur det är för någon annan människa. Jag kan försöka att sätta mig in i situationen och jag kanske har varit med om något liknande men jag vet ändå inte exakt hur det är.

Jag vet hur det är att ha en aktiv katt som vill leka på morgonen och att man kan bli hals över huvud förälskad i en liten kattunge, hur man ser fram mot första glassen på våren, hur mycket jag kan njuta av en bamsekram eller hur märkligt det kan vara att vara bland människor men ändå bara längta hem till en bra bok.

Jag vet mycket.
Jag känner även till en hel del om värk och trötthet. Koncentrationssvårigheter, minnesproblem, ljudkänslighet, ätstörning, cytostatikabehandling, medicinkänslighet, barnlöshet och en massa annat.

Men jag kan ändå aldrig veta hur det är för dig, eller för dig!
Jag vet inte hur ofta människor säger sådana saker. Jag är helt säker på att de säger det i all välmening men det kan bli såå fel! Idag var det tal om minne. Igår när jag steg av bussen hem fick jag nästan panik när jag insåg att jag inte hade någon aning om var jag steg PÅ bussen någonstans. Det var helt borta från mitt minne. Vid min förra onsdagspromenad visste jag inte hur jag skulle ta mig till mötesplatsen, jag kunde inte alls komma ihåg vilken väg jag brukar cykla.

Åh, det händer mig också. Jag går in ett rum och vet inte vad jag skall hämta. Ja, givetvis, det händer alla någon gång ibland. Men det blir en helt annan sak när det sker sådär 20 gånger om dagen. Jag som ibland tycker att jag inte rör på mig tillräckligt. Med detta i åtanke kan det bli ett evinnerligt rännande fram och tillbaka i lägenheten när jag försöker komma ihåg var jag gör, skall göra eller hur jag kom dit.

Trötthet är en annan sak som ALLA känner till. Självklart. Men det är faktiskt skillnad på trötthet och trötthet, tro det eller ej. Jag kan inte förstå hur det är att ha små barn och därför inte har fått tillräckligt sömn. En annan sorts trötthet känner man efter ett hårt träningspass. Det känner jag till även om jag tyvärr inte upplevt det på länge. Men båda typerna går att "bota" med relativt kortvarig vila och/eller sömn. Tröttheten som inte går att vila bort är jobbig, den är dränerande och helt omöjlig att förklara. Ja, jag vet precis hur det är, jag är också jättetrött fast förresten jag tränar inför ett halvmaraton och springer tre gånger i veckan. Nej, vi pratar inte om samma slags trötthet.

Inget av ovanstående är speciellt framträdande idag. Jag har en bra dag så jag har inte behövt förklara något negativt element i mitt liv. Hade jag haft bättre minne hade jag säkert kommit ihåg varför det blev så starkt just nu och anledningen till att jag behövde skriva om det. För det var inte enbart samtalet idag som utlöste detta - ärligt talat hade jag glömt det...

Återhämtning pågår

Jag jobbar på att återhämta mig. Det är faktiskt ingen passiv process. Den akuta fasen handlar ju om vila men sedan får man jobba på det.

Det viktigaste är sömnen. Jag känner mig betydligt bättre nu och jag tror det handlar om att jag ser till att få mycket sömn. Egentligen hade jag behövt en tupplur även på dagen men jag har väldigt svårt att komma ner i varv då tyvärr.

Mat är en annan viktig del för återhämtningen. Där är det betydligt svårare. Ju sämre min kropp mår, ju sämre är jag på att läsa dess signaler. Men om jag inte riktigt kan lita på att läsa av den rätt kan jag försöka att skapa matrutiner och komma runt problemet. Till slut blir det bättre. Men det är ett svårt område som jag får jobba vidare på.

En tredje beståndsdel är kroppsrörelse. Jag vill inte kalla det för motion. Det kan vara det men behöver inte. Det viktiga är att man rör på sig, inte att man tränar muskler eller blir andfådd. Inte i den fasen jag är i nu i alla fall. Fast vill jag bli ännu starkare får jag givetvis gå upp i dos. Just nu är jag nöjd med att ta promenader. Jag skulle dock vilja göra det mer regelbundet, helst varje dag. I förlängningen vill jag börja med vattengympa igen. Min stora dröm vad gäller träning är att komma tillbaka och börja med boxning igen. Jag saknar det väldigt mycket. Jag var både stark i kroppen samt smärtfri när jag tränade som mest, alltså väldigt bra träning för mig.

Sedan gäller det för mig att minimera andra energisugare. Jag får räkna på vad jag orkar, vad jag vill och huruvida det är värt det. Är det inte det får jag minimera eller tom utesluta det ur mitt liv. Ja, stora ord men svårt att leva efter.

Det finns också andra saker som till viss del ger energi men får jag obalans dränerar det mig istället. Balans är svårt.

Denna veckan gick jag upp till 8 timmar arbetsträning per vecka. Jag är både glad och stolt över mig själv. Det slog mig att 8 timmar är vad "vanliga" människor jobbar per dag. Men jag tänker välja att jämföra med mig själv och då är dessa timmarna ett oerhört bra steg som jag har all rätt att vara stolt över.

Nu är det långt efter läggdags och jag skall hoppa i säng. Troligtvis får jag sällskap av lillkisen som är en gospropp av högsta grad. Mysigt.

Nattinatt om det nu finns någon läsare kvar! ;-)

Jag existerar

Jag existerar.
Smärtan är bättre men finns kvar.
Nackspärr tillkom men är också bättre, gudskelov.
Däremot hamnade jag i ett trötthetshål med väldigt glatta väggar som verkar omöjligt att ta mig ur.

Det lät kanske inte så mycket men det var en ordentlig pärs och jag är inte genom det än.
Jag fick en påminnelse om hur sliten min kropp är och hur oändligt mycket smärta påverkar och dränerar. Jag är ju van vid smärta men en annan typ. Denna sortens skärande, ilande, glödgande smärta tog helt musten ur mig. Jag hade inte mycket i reservtanken och detta körde definitivt slut på det lilla som fanns. Det är svårt att förklara trötthet, alla vet ju vad det är men ändå inte.

Yrsel och trötthet.
Jag är hela tiden yr. Inte som jag var den natten jag svimmade men jag känner mig väldigt instabil och osäker i kroppen. Jag vågar inte lita på att den håller mig uppe, det känns som att min muskeltonus är helt borta. Nej, inte helt borta för då hade jag varit ett kolli. Fast, tja, ett slags kolli har jag ju blivit.

Igår badade jag och tvättade håret. Ja, vaddå kan man tänka. Men är du medveten om att det krävs en hel del energi för att göra det? Nu får jag prioritera det viktigaste för att kunna finnas till och då händer det att håret inte är till sitt bästa. Jag har även svårt att få i mig mat.

Jag lägger mig klockan 9 och sover minst 13 timmar. När jag väl tagit mig ur sängen, tvättat mig, satt i linserna, tagit på kläderna och ätit frukost (det mål som jag fortfarande klarar av hyfsat) så är jag nästan färdig för att gå och lägga mig igen. Bara att sitta här är jobbigt, det känns som att jag är gelé och på väg att glida av stolen för att jag inte orkar hålla mig uppe.

Jag har tänkt att jag skall uppdatera men jag har inte riktigt funkat. Jag har nu läst alla kommentarer och jag är överväldigad över att ni bryr mig om mig, en helt främmande människa. Och glad, jag är väldigt glad över det också. Jag är ledsen över att ha vållat oro, det var verkligen inte meningen.

Jag finns här, jag existerar.