Cytobilder

Jag lade över bilder från mina kameror och rensade samt organiserade bland mina bilder på datorn. Jag kom att titta på bilderna min sambo tog på mig vid min sista cytostatikabehandling. Fast det visste jag inte att det var då för det var meningen att jag skulle ha en till.

Det var fruktansvärt att se bilderna.
Dels att se hur jag såg ut, alldeles kal och läbbig. Man får ett speciellt utseende när man inte varken har ögonfransar eller ögonbryn. Ansiktet blir så kalt och konstigt på något sätt.

Det var också svårt att se mig själv så sårbar. Man ser verkligen sjuk ut när man ligger i en sjukhussäng.

Men det svåraste var att jag såg likheten med min mor sista de sista gångerna jag träffade henne innan hon dog i lungcancer. Hon hade sjal om huvudet och väldigt svullen i ansiktet, antagligen av kortison. Jag är född i en dysfunktionell familj och hade tyvärr inte träffat henne på ett flertal år. Jag kände knappt igen henne. Det var hennes ögon och en nagel som visade att det var hon. Hon hade fastnat med fingret i en mandelkvarn och nageln förblev alltid skadad.

Jag tänker mycket på henne.