Knådad

Igår var jag tillbaka på onkologen. Jag hade tid hos både sjukgymnast samt hos kurator. Å ena sidan bra att jag slipper dit flera gånger men eftersom jag vet att orken brister var jag lite orolig att det skulle ta ut för mycket...och det gjorde det!

Sjukgymnasten gjorde dock inte "sjukgymnastiska" saker utan hon körde med någon slags basal kroppskännedomsmassage. Fast det var mer beröring än massage. Fötterna var inga problem, tvärtom var det skönt, extra skönt eftersom jag har problem med dem nu. Men sedan var det jobbigt, jag var spänd som en fiolsträng hela tiden. Fast hon hade sagt flera gånger att jag skulle säga till om det blev för obehagligt gjorde jag inte det. Som vanligt biter jag istället ihop och tänker att det här skall jag klara av. Men varför gör jag det? Det blir ju egentligen ännu jobbigare när jag gör så. Varför lyssnar jag inte på mig själv när det inte känns bra?

Om jag får frågan vad som är min bästa egenskap svarar jag envishet. Svaret på vad som är min sämsta egenskap är...envishet! Jag är för envis för mitt eget bästa. Hade jag inte varit så envis hade jag inte behövt vara sjukskriven så här länge. Då hade jag inte pressat mig själv in i det längsta. Även inom relationer har jag ofta gjort samma sak. Jag vill att det skall funka och då gör jag allt i min makt. Fast ofta är det bästa inte att hålla ut längst utan att inse när man skall ge upp, både i relationer och på arbetet, när kroppen säger till.

Envishet är en bra egenskap om jag bara kunde styra det lite mer och välja mina strider.

Jag har blivit bekant med en kvinna i min ålder som också har bröstcancer, hon ligger en knapp månad före mig i behandlingen. Jag träffade henne utanför eftersom hon skulle ha tiden efter mig. Det hade varit jättejobbigt och jag kände mig både matt och omskakad och jag hade gråtit. Vi hann inte prata så länge eftersom vi skulle in igen. Jag skulle träffa kuratorn.

Men jag kände mig helt matt och urlakad så det blev jobbigt här också. Tur att jag har en sådan go kurator! Vi pratade bla om att nu ses jag som frisk och det är märkligt. Sista gången jag gick till cytostatikaavdelningen var jag ju patient och cancersjuk. Men jag fick gå därifrån utan min sista behandling eftersom jag redan hade fått så mycket. Eftersom jag hade varit så dålig och så fruktansvärt trött att jag fick lite extra blod valde läkaren att sluta här. Så när jag lämnade cytostatikamottagningen den dagen var jag frisk. Det går så fort, jag hänger inte med. Det är väl bra att bli sedd som frisk men jag känner mig ju inte frisk. Jag kan knappt röra mig, inte mycket fungerar, jag känner fortfarande av mycket av biverkningarna. Och det finns ju alltid risk för återfall. Men om jag tänker för mycket på återfall kan jag ju inte verkligen leva, jag måste försöka tänka att jag är troligtvis helt borta med tumörcellerna och då är jag ju frisk.

"Om du är frisk har du bara inte blivit undersökt tillräckligt noga".
Det blir vad det blir...men det tar nog lite tid för att jag skall komma dit.

Jag mötte J igen när vi var färdiga. Denna gången grät hon. Hon har ont i ryggen och skall till läkare för att kolla upp det. Det verkar inte som att det är metastaser beroende på hur det beter sig men ändå är hon jätteorolig. Och jag också, jag har tänkt på henne hela dagen.

Egentligen var jag vansinnigt trött efter allt detta och borde gått hem och lagt mig för att vila en stund. Men jag gick och shoppade istället. Inte heller det är något jag borde hänge mig åt med tanke på min kommande ekonomiska nivå. Fast har jag tur så kan det ordna sig så att det är ungefär samma nivå på som jag är nu - alltså en lååååg nivå!

När jag väl var hemma var jag helt slut. Jag försökte vila men jag kunde inte ligga mer än en kvart innan jag studsade upp och grejade. Jag var vansinnigt trött och jag hade väldigt ont men jag kunde inte vila ändå, märkligt. Men jag tror att jag inte ville slappna av och eventuellt släppa fram. Jag försökte vara uppe och göra saker men när jag är såhär trött funkar ingenting.

Jag blev bara mer och mer trött och fick mer och mer ont. Jag kunde knappt resa mig eller röra mig. Jag är som en gammal tant, jag klarar knappt av att röra mig och det går sakta och långsamt och det gör bara ont. Jag blir så trött! Jag känner mig som att jag slängts ner i en degskål där man har använt degkrokar för att knåda med. Jag känner mig genomkörd men inte på ett positivt sätt. Har nog ont i de flesta kroppsdelar...