Mat

Maten på Vidarkliniken var i stort sett vegetarisk. Det var en av många saker jag såg fram emot och jag blev inte besviken. Det var väldigt god mat. Jag hann iofs tröttna lite på soppor för det var det som serverades i stort sett varje kväll.

Jag är ingen vegetarian. Men om maten blir ett bekymmer kan just kött vara hårdsmält. Inte bara i magen utan även åsynen och tuggandet av den. Grädde är också något som påverkar hur lättätet maten är. Även om det givetvis är gott kan det blir lite stabbigt. För barn sägs det ofta att man inte skall blanda ihop så mycket utan laga maten så att det syns vad det är, gärna ha salladsingredienserna för sig. Detsamma gäller ofta även för ätstörningar.

Min sambo lagar all mat hemma och har gjort så i många år. Han är en väldigt duktig kock. Dock har han som kanske många män en förkärlek till just kött. Kött och gräddiga såser och mumsiga gratänger.

Det är gott men det är mäktigt och ibland mår jag illa fastän jag vet att det är gott. För det blir övermäktigt bara att titta på. Så maten på Vidarkliniken var helt rätt för mig. Jag tycker inte om allt, jag klarar exempelvis inte av bönor pga en lärare i första klass. Vi är väl många som har den sortens erfarenhet tyvärr.

Jag som skulle börja ett nytt liv kom upp sent igår. Kommer man upp sent blir hela matdagen konstig. Frukost åt jag men inte förrän efter några timmar eftersom jag glömde det. Vad är detta, klarar jag inte ens av en dag med bra matvanor när jag kommit hem!?

Allt eftersom dagen led blev jag hungrig och jag mådde inte så bra. Hur kan jag frivilligt göra så mot mig själv? Hur kan jag tillåta mig själv att må så när jag inte behöver? När det började närma sig middagstid tänkte jag att det inte var någon idé att fixa något att käka eftersom sambon snart skulle komma hem. Men inte kom han. Långt om länge fick jag ett sms där ETA stod vilket var SENT. Han hävdar att han har berättat vad han skulle göra. Ja, det kommer jag ihåg men jag insåg nog inte att det betydde att det skulle bli SENT. Kopplingen fungerar inte alltid, eller rättare sagt slutsatserna.

I alla fall insåg jag att jag behövde mat. Jag hade skördat oregano från balkongen och bestämde mig för att det skulle bli något med det. Mycket oregano var det och jag tänkte jag skulle prova att göra en slags pesto. Pasta med tomatsås samt oreganopesto stod på menyn igår, det blev gott och jag kände mig så nöjd och stolt över mig själv! :-)

Idag var jag något tidigare uppe. Med mig upp kom dock en hisklig huvudvärk. På Vidarkliniken hade jag fått tips på vad man kunde göra för att kurera det men det inbegriper citron som jag tyvärr inte hade hemma.

Trots huvudvärken lyckades jag tänka en smula och bestämde mig för att inte fortsätta gårdagens dumma mathållning, så idag lagade jag lunch. Det blev rösti med oreganopeston, en klick creme fraiche samt morötter. Det låter futtigt men det var otroligt gott och än en gång är jag både nöjd och stolt över mig själv!

Men för att det inte skall bli alltför jobbigt med maten får jag se till att planera. Dels så jag vet vad jag skall laga för mat och dels så att jag har ingredienser hemma men även tidmässigt så jag inte riskerar att bli för hungrig.

Men jag är glad. Det verkar som om jag äntligen har hittat tillbaka till matlagningen igen. Jag hoppas det och jag hoppas att det varar! :-)

Hemma!

Nu är jag hemma igen.
Tre veckor kan tyckas vara en ganska lång tid men swish, vad fort det gick. Fast det visste jag ju att det skulle göra.

Det har varit en alldeles fantastisk vistelse och jag hoppas innerligt att jag skall kunna fortsätta med det som gör att jag mår bra. Regelbundna och bra måltider, vara utomhus i naturen, vila och lugn samt en del antroprosofiska medikamenter.

Jag har känt mig piggare och starkare även om jag på ett annat plan varit väldigt trött. Men trött blir man ju när man bearbetar och processar saker så det har ändå varit en bra typ av trötthet. Neuropatin har blivit såå mycket bättre, låt oss tro att det fortsätter vara så!

Jag har blivit bemött med så mycket respekt och medmänsklighet, fått behandling med både ömhet och engagemang. Människor har sett mig, lyssnat på mig och tagit mig på allvar.

Och det har varit tyst! Jättetyst och alldeles, alldeles underbart. Jag kommer att sakna många saker men det som redan nu är tydligast är skillnaden på ljudnivån.

Mellanrapportering från Vidarkliniken

Idag har det gått en vecka. Det har redan gått en vecka sedan jag klev in genom portarna till det rosa huset. Det går alldeles för snabbt. Jag tänker ofta att jag måste vara här och nu och verkligen supernjuta av vistelsen här men lika ofta glömmer jag det igen.

Det är fantastiskt här.
Det första som mötte mig när jag klev av bussen var åkrar på båda sidor av vägen samt en grusgång med hästbajs på. Vilket härligt välkomnande för någon från landet som längtar tillbaka dit.

Det är känslosamt, det är tröttande, det är tankeväckande men samtidigt otroligt bra.

Varje kväll får jag fotinsmörning. Det är helt magiskt. Samtidigt som det är väldigt skönt är det också känslosamt. Första gången jag fick det rann tårarna utan att jag kunde stoppa dem. Men det skall jag ju inte. Stoppa tårarna alltså...och inga andra känslor heller. Det är svårt att lära sig men något extremt nyttigt för mig.

Jag behövde göra en koll på mina finanser så därför behövde jag ut på nätet. De ser dock helst att man inte gör det för mycket. Ingen TV, ingen radio eller musik, ingen dator och inga mobiler påslagna inom huset. Det är så tyst och lugnt och skönt och verkligen vad jag behövde.

Jag har gråtit en hel del. Men jag har även skrattat. Vissa stunder har jag varit riktigt arg. Och alla känslor är lika värdefulla.

Jag skriver dagbok för hand och lär säkert uppdatera i efterhand men under min vistelse här kommer det att vara sparsmakat med uppdateringar. Istället skall jag försöka vara med mig själv, jag kanske finner något nytt! :-)

Good enough packning

Vad trött jag blir!
När jag har något framför mig kan jag inte släppa det. Jag planerar och det finns hela tiden i huvudet. Jag är så rädd att glömma något att jag tänker oavbrutet på det. Och hjälp vad mycket energi det tar då! Jag har inte ens åkt och jag är redan trött!

Och det är så sjuka saker jag förbereder för. Ikväll vaxade jag benen. Öh, what? Jag lägger också ner onödigt mycket tid och tankar på vad jag skall ha med mig, vad jag skall ha på mig. Vad tror jag att jag skall åka på? Det är ju inte direkt någon raggningstur!

Förutom de fånigheterna måste kläderna vara bekväma och framför allt inte för varma. De får inte vara för tajta och jag vill inte se för tjock ut. Färgerna skall passa, inte bara med varandra utan även med mitt humör, jag är väldigt påverkad av färger. Jag har haft stora bekymmer med att försöka hitta en jacka vilket jag fick ge upp. Skor har jag två par nya men de är jag jättenöjda med och de behövde jag. Även de får inte vara för varma och de måste vara bekväma eftersom jag har min neuropati och värk och hugg i mina stackars fossingar.

Mediciner, duschgrejs som inte gör att jag kliar överallt...osv.
Något att äta, dricka, läsa på tåget. Tanka telefonkortet. Hålla koll på anknytande tåg och bussar. Vara säker på att jag beställt biljett till rätt tid och dag! Försöka räkna ut hur lång tid jag behöver på mig och se så att jag kommer upp i morgon bitti...

Tänk så mycket lättare det var att packa när man var ung och frisk.

MEN!
Det kommer säkert att bli alldeles fantastiskt när jag väl är där!

Det finns en risk att jag inte uppdaterar så ofta. De vill helst att man undviker bla datorer för att få lugn och ro. Men samtidigt vill jag skriva dagbok så jag inte glömmer vad som händer.

Vi får se om vi möts här. :-)