Igår kväll när jag lade mig hittade jag en liten bok som heter "ord att begrunda". Den var indelad i olika ämnen och en av dem var ensamhet. Jag hittade några texter som jag tyckte om.
När du låst din dörr
och släckt ljuset i ditt rum,
akta dig då för att säga
att du är ensam
för det är du inte.
Epiktetos
Den ensamme är svagast.
Ej för att han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.
Pär Lagerkvist
Den bästa vägen ut ur ensamheten
är att ge sig hän i tjänst för andra.
Vi skall inte sätta oss ner och vänta på
att andra skall visa oss uppmärksamhet och kärlek,
vi måste själva älska.
Vi skall inte vänta att finna förståelse,
vi skall försöka att förstå andra.
Vi ska inte kräva att andra
skall intressera sig för oss,
vi skall själva visa intresse för dem.
Gör vi detta kommer ensamhetens tomrum snart att fyllas.
Fredrik Wislöff
tisdag 28 september 2010
måndag 27 september 2010
Ensam
Detta är ett svårt inlägg att skriva. Jag tänker skriva om ensamhet och otrygghet.
Jag har ingen familj. Och då syftar jag inte på en egentillverkad för det vet ni ju att jag inte har.
Jag kommer från en dysfunktionell familj. Eller jag kanske snarare borde kalla det för afunktionell fast det ordet finns inte. Även om det borde...
Dysfunktionell familj betyder att det fungerar men bara lite.
Afunktionell måste ju betyda att det inte fungerar alls.
Jag har tre syskon men jag har inte kontakt med någon av dem. Jag är minstingen rent biologiskt eftersom de är 1, 5 samt 6 år äldre än mig. I verkligheten var det nog jag som hade det största ansvaret.
Min ett år äldre syster föddes med en hjärnskada. Det blev syrebrist under förlossningen och hon blev skadad. Jag vet dock inte när det upptäcktes. Jag vet inte vad mina föräldrar visste eller tänkte om det för det var ingenting vi pratade om. Jag förstod inte på allvar hur allvarligt det var förrän jag var närmare 30. Fram tills dess trodde jag helt enkelt att min syster var bortskämd och mer älskad. Det var därför hon fick all tid, all tröst, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek...jag kan fortsätta hur länge som helst. Och när hon hade fått så mycket som hon krävde och behövde så fanns det inte så mycket över till mig. Jag har alltid varit duktig, det var jag tvungen att vara. Det räckte inte att vara mig själv, det räckte inte ens att vara normalduktig. Jag var tvungen att vara extra duktig bara för att synas och för att duga. Mamma såg mig inte annars. Det var inte för att hon var elak. Hon räckte bara inte till. Det fanns inget över till mig. Mamma visste ju att jag var duktig och klarade mig själv, därför kunde hon ge allt till min syster. Fast jag klarade inte mig själv, jag hade behövt så mycket mer. Vår kontakt bröts när jag var 16 och 9 år senare dog hon i lungcancer.
Hela min familj genomsyras av offermentalitet. Jag också, förr. Inte nu. Jag har jobbat mycket med det och jag har faktiskt kommit långt. Ibland tycker jag iofs lite synd om mig själv men jag ser mig inte som ett offer - jag har alltid ett val. Livet blir konstigt om man ser på sig som ett offer. Omvärlden blir väldigt otrygg och man kan inte lita på människor. I det finns jag fortfarande, det är ett jobbigt ställe att befinna sig i. Om man hela tiden förväntar sig att människor skall svika en och att saker skall gå på tok så blir det så. Det har tagit många år att förstå det och försöka ändra på det.
Min pappa kommer inte att förändra sig. Han kommer att vara precis sådan som han alltid har varit. Och jag försöker inte förändra honom, det går inte. Däremot är det lättare att förstå saker numera. Men jag är trött på att vara förstående. Ibland känns det som att jag är den som måste vara vuxen i min familj och jag är ändå lillasyster. Jag skall inte säga att jag inte har kontakt med min pappa. Han ringer när jag fyller år. Och jag ringer honom när han fyller år, 9 dagar efteråt. Jag berättade för honom om cancern och han har faktiskt ringt flera gånger detta året så han har förvånat mig på ett positivt sätt. Jag uppskattar det även om jag vet att han inte förändras. Han pratar om sig själv. Angående (då eventuell) barnlöshet sade han att jag har ju haft så många år på mig så det var väl inget. Jag sade ingenting för det är ingen idé.
Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Hon är gift, har 4 barn och är barnmorska. På ett teoretiskt plan borde hon vara väldigt förstående och empatisk. Teori alltså för det är inte så i verkligheten. Jag undrar hur hon är på sitt arbete. Fast det kanske är lättare att vara trevlig, omtänksam och empatisk mot främlingar. Vi hade mycket kontakt när jag var i sena tonåren, innan jag flyttade ifrån stan. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och jag var där och hälsade på väldigt ofta. Min syster var aldrig och hälsade på mig och hon har heller i stort sett aldrig ringt mig. Det är jag som har skött den mesta kontakten. När jag var ute och reste ett halvår fick jag nog. Jag orkade bara inte längre. Och tar jag inte kontakt har vi ingen kontakt.
När jag fick cancerbeskedet förra året letade jag fram hennes mailadress och addade henne på MSN och berättade det där. Jag orkade inte ringa henne. Hon sade att det var tråkigt och att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Det var i juni förra året. Hon har inte hört av sig. Inte en enda gång (jo, ett kort mail när jag fyllde år). Jag är oerhört besviken. Jag trodde faktiskt att hon skulle höra av sig. Dumt av mig. Jag vet inte hur hon tänker men jag tror att mycket bottnar i någon märklig svartsjuka. Jag hade gärna velat att hon listade vad som är så bra. Det hade varit spännande. Jag kanske skulle revidera min åsikt om hela mitt liv! Mailet hon skickade på min födelsedag? Det var ett käckt "hoppas allt är bra, förresten som du vet så har systerdottern fick barn för ett halvår sedan och här är en bild". Herregud, min älskade lilla systerdotter har varit gravid och fick barn för ett halvår sedan och jag visste inget!!
Jag har ett syskon till men mer bokstäver än så skriver jag inte.
Jag har hört och läst om cancerdrabbade som är så marinerade i kärlek och omtanke och att familjen ställer upp så oerhört. Jag blir väldigt avundsjuk. Jag kan inte ens föreställa mig alla saker som man gör för en älskad familjemedlem för att underlätta. Jag har ingen familj. Jag har ingen inre trygghet. Styrka har jag, en enorm styrka. Men ingen trygghet. Jag har alltid fått lita till mig själv.
Var är jag då när jag åker hemhem?
Jag har en extrafamilj. Jag bodde hos en familj under 3 år från det att jag var 15. De har jag fortfarande kontakt med. De är fantastiska och jag är så innerligt tacksam. Jag vet att jag alltid är välkommen här. På ett intellektuellt plan. Emotionellt har jag fortfarande svårt att tro det även efter så många år.
Men jag vågar inte vara öppen, jag vågar inte berätta om hur jobbigt det verkligen är. För jag tror fortfarande att jag måste vara duktig. Det gör att jag känner mig otroligt ensam. Denna familj pratar heller inte så mycket om känslor och tankar. Jag har så mycket prat inom mig som behöver komma ut. Trots att det är såpass länge sedan som jag slutade cytostatikabehandlingen så finns det så mycket kvar. Jag behöver fortfarande prata om cancern. Men jag kan inte. De tar inte upp det och jag gör det inte så mycket. För jag är rädd att de skall tycka att jag tjatar och att jag blir jobbig. Och det får jag ju inte vara. För då får jag kanske inte komma hit fler gånger.
Jag kommer säkert att ångra mig gruvligt för att publicera det här. Men kan det vara så att jag behöver göra det?
Jag har ingen familj. Och då syftar jag inte på en egentillverkad för det vet ni ju att jag inte har.
Jag kommer från en dysfunktionell familj. Eller jag kanske snarare borde kalla det för afunktionell fast det ordet finns inte. Även om det borde...
Dysfunktionell familj betyder att det fungerar men bara lite.
Afunktionell måste ju betyda att det inte fungerar alls.
Jag har tre syskon men jag har inte kontakt med någon av dem. Jag är minstingen rent biologiskt eftersom de är 1, 5 samt 6 år äldre än mig. I verkligheten var det nog jag som hade det största ansvaret.
Min ett år äldre syster föddes med en hjärnskada. Det blev syrebrist under förlossningen och hon blev skadad. Jag vet dock inte när det upptäcktes. Jag vet inte vad mina föräldrar visste eller tänkte om det för det var ingenting vi pratade om. Jag förstod inte på allvar hur allvarligt det var förrän jag var närmare 30. Fram tills dess trodde jag helt enkelt att min syster var bortskämd och mer älskad. Det var därför hon fick all tid, all tröst, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek...jag kan fortsätta hur länge som helst. Och när hon hade fått så mycket som hon krävde och behövde så fanns det inte så mycket över till mig. Jag har alltid varit duktig, det var jag tvungen att vara. Det räckte inte att vara mig själv, det räckte inte ens att vara normalduktig. Jag var tvungen att vara extra duktig bara för att synas och för att duga. Mamma såg mig inte annars. Det var inte för att hon var elak. Hon räckte bara inte till. Det fanns inget över till mig. Mamma visste ju att jag var duktig och klarade mig själv, därför kunde hon ge allt till min syster. Fast jag klarade inte mig själv, jag hade behövt så mycket mer. Vår kontakt bröts när jag var 16 och 9 år senare dog hon i lungcancer.
Hela min familj genomsyras av offermentalitet. Jag också, förr. Inte nu. Jag har jobbat mycket med det och jag har faktiskt kommit långt. Ibland tycker jag iofs lite synd om mig själv men jag ser mig inte som ett offer - jag har alltid ett val. Livet blir konstigt om man ser på sig som ett offer. Omvärlden blir väldigt otrygg och man kan inte lita på människor. I det finns jag fortfarande, det är ett jobbigt ställe att befinna sig i. Om man hela tiden förväntar sig att människor skall svika en och att saker skall gå på tok så blir det så. Det har tagit många år att förstå det och försöka ändra på det.
Min pappa kommer inte att förändra sig. Han kommer att vara precis sådan som han alltid har varit. Och jag försöker inte förändra honom, det går inte. Däremot är det lättare att förstå saker numera. Men jag är trött på att vara förstående. Ibland känns det som att jag är den som måste vara vuxen i min familj och jag är ändå lillasyster. Jag skall inte säga att jag inte har kontakt med min pappa. Han ringer när jag fyller år. Och jag ringer honom när han fyller år, 9 dagar efteråt. Jag berättade för honom om cancern och han har faktiskt ringt flera gånger detta året så han har förvånat mig på ett positivt sätt. Jag uppskattar det även om jag vet att han inte förändras. Han pratar om sig själv. Angående (då eventuell) barnlöshet sade han att jag har ju haft så många år på mig så det var väl inget. Jag sade ingenting för det är ingen idé.
Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Hon är gift, har 4 barn och är barnmorska. På ett teoretiskt plan borde hon vara väldigt förstående och empatisk. Teori alltså för det är inte så i verkligheten. Jag undrar hur hon är på sitt arbete. Fast det kanske är lättare att vara trevlig, omtänksam och empatisk mot främlingar. Vi hade mycket kontakt när jag var i sena tonåren, innan jag flyttade ifrån stan. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och jag var där och hälsade på väldigt ofta. Min syster var aldrig och hälsade på mig och hon har heller i stort sett aldrig ringt mig. Det är jag som har skött den mesta kontakten. När jag var ute och reste ett halvår fick jag nog. Jag orkade bara inte längre. Och tar jag inte kontakt har vi ingen kontakt.
När jag fick cancerbeskedet förra året letade jag fram hennes mailadress och addade henne på MSN och berättade det där. Jag orkade inte ringa henne. Hon sade att det var tråkigt och att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Det var i juni förra året. Hon har inte hört av sig. Inte en enda gång (jo, ett kort mail när jag fyllde år). Jag är oerhört besviken. Jag trodde faktiskt att hon skulle höra av sig. Dumt av mig. Jag vet inte hur hon tänker men jag tror att mycket bottnar i någon märklig svartsjuka. Jag hade gärna velat att hon listade vad som är så bra. Det hade varit spännande. Jag kanske skulle revidera min åsikt om hela mitt liv! Mailet hon skickade på min födelsedag? Det var ett käckt "hoppas allt är bra, förresten som du vet så har systerdottern fick barn för ett halvår sedan och här är en bild". Herregud, min älskade lilla systerdotter har varit gravid och fick barn för ett halvår sedan och jag visste inget!!
Jag har ett syskon till men mer bokstäver än så skriver jag inte.
Jag har hört och läst om cancerdrabbade som är så marinerade i kärlek och omtanke och att familjen ställer upp så oerhört. Jag blir väldigt avundsjuk. Jag kan inte ens föreställa mig alla saker som man gör för en älskad familjemedlem för att underlätta. Jag har ingen familj. Jag har ingen inre trygghet. Styrka har jag, en enorm styrka. Men ingen trygghet. Jag har alltid fått lita till mig själv.
Var är jag då när jag åker hemhem?
Jag har en extrafamilj. Jag bodde hos en familj under 3 år från det att jag var 15. De har jag fortfarande kontakt med. De är fantastiska och jag är så innerligt tacksam. Jag vet att jag alltid är välkommen här. På ett intellektuellt plan. Emotionellt har jag fortfarande svårt att tro det även efter så många år.
Men jag vågar inte vara öppen, jag vågar inte berätta om hur jobbigt det verkligen är. För jag tror fortfarande att jag måste vara duktig. Det gör att jag känner mig otroligt ensam. Denna familj pratar heller inte så mycket om känslor och tankar. Jag har så mycket prat inom mig som behöver komma ut. Trots att det är såpass länge sedan som jag slutade cytostatikabehandlingen så finns det så mycket kvar. Jag behöver fortfarande prata om cancern. Men jag kan inte. De tar inte upp det och jag gör det inte så mycket. För jag är rädd att de skall tycka att jag tjatar och att jag blir jobbig. Och det får jag ju inte vara. För då får jag kanske inte komma hit fler gånger.
Jag kommer säkert att ångra mig gruvligt för att publicera det här. Men kan det vara så att jag behöver göra det?
söndag 26 september 2010
Vad läkaren sade
Vad sade läkaren egentligen? Jag skall försöka komma ihåg. Han sade typ att jag var såpass gammal (41) att bara åldern i sig skulle göra det väldigt svårt att få barn. Det blev jag förvånad över för visst hör man kvinnor på lite drygt 40 få barn? Jag vet ju att äggen både blir sämre och att antalet minskat drastiskt redan innan vi fötts! Vi är som mest fertila när vi är runt 20, sedan går det stadigt ner. Det tillsammans med cyton gör det i stort sett omöjligt att få barn sade han. Två av cytotostatikan jag fick är väldigt toxiska för äggstockarna, nämligen Taxotere samt Cyklofosfamid
Dessa kan helt ha dödat mina äggstockar. Jag vet att vissa får mediciner eller injektioner för att skydda äggstockarna. Men varför fick jag inte det under cyton? Det var ingen som sade något sådant till mig. Fast döda är de inte än för jag får ju menstruation. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Jag skulle kunna få äggdonation men jag är för gammal för att få hjälp av RMC, jag får väl själv gå ut och köpa lite ägg någonstans.
Äggen är ju ett problem eftersom vi inte vet skicket på dem eller hur många jag har kvar. Den andra grejen och gör det ganska besvärligt är att även om jag får donerade ägg så är det ju ändå inte helt lämpligt att jag faktiskt blir gravid. Jag får inte bli gravid under tiden jag äter Tamoxifen vilket är 5 år. Och om 5 år lär det definitivt vara svårt att få barn!
Problemen är egentligen att min cancer är hormonberoende, den växer av östrogen. Skulle jag bli gravid och därigenom få en hög dos av östrogen i min kropp skull det kunna leda till katastrof. Men detta gäller alltså bara om jag har tumörceller kvar i kroppen. Det är dock något man aldrig kan veta...
Dessa kan helt ha dödat mina äggstockar. Jag vet att vissa får mediciner eller injektioner för att skydda äggstockarna. Men varför fick jag inte det under cyton? Det var ingen som sade något sådant till mig. Fast döda är de inte än för jag får ju menstruation. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Jag skulle kunna få äggdonation men jag är för gammal för att få hjälp av RMC, jag får väl själv gå ut och köpa lite ägg någonstans.
Äggen är ju ett problem eftersom vi inte vet skicket på dem eller hur många jag har kvar. Den andra grejen och gör det ganska besvärligt är att även om jag får donerade ägg så är det ju ändå inte helt lämpligt att jag faktiskt blir gravid. Jag får inte bli gravid under tiden jag äter Tamoxifen vilket är 5 år. Och om 5 år lär det definitivt vara svårt att få barn!
Problemen är egentligen att min cancer är hormonberoende, den växer av östrogen. Skulle jag bli gravid och därigenom få en hög dos av östrogen i min kropp skull det kunna leda till katastrof. Men detta gäller alltså bara om jag har tumörceller kvar i kroppen. Det är dock något man aldrig kan veta...
fredag 24 september 2010
Det bränner...
Jag har haft neuropati i fötterna sedan jag fick taxotere för ett år sedan. I början var det hemskt jobbigt när det både brände, bubblade och domnade men sedan blev det bättre. Jag känner fortfarande av en del men det har inte bränt så mycket.
Men idag...
Jag stapplar som en gammal tant, jag kan knappt gå. Jag vet inte hur jag skall sitta/stå/ligga för att inte riskera att benet/foten nuddar vid något. Det går inte. Det känns som att någon håller en tändsticka under foten.
Snälla, ta bort den.
Men idag...
Jag stapplar som en gammal tant, jag kan knappt gå. Jag vet inte hur jag skall sitta/stå/ligga för att inte riskera att benet/foten nuddar vid något. Det går inte. Det känns som att någon håller en tändsticka under foten.
Snälla, ta bort den.
Hur mycket?
Det är skönt att vara hemhemma. Det bästa av allt är lugnet. Visserligen ligger en väg precis utanför men det är ändå STOR skillnad mot att vara mitt i stan. Mer än någonsin känner jag att jag egentligen hör hemma på landet. Jag skall ut och ta en lång promenad snart och bara lyssna på tystnaden och känna in lugnet.
Två dagar i rad har jag träffat lilla systerdottern, A som är 6 år. Hon är rent ljuvlig. Hon är så duktig och kan så mycket och så har hon en väldigt utvecklad humor. Jag vet inte vilket jag är mest imponerad av. Och som inte det hade räckt är hon världens sötaste lilla flicka också.
När jag träffade henne i förrgår hade jag inte träffat henne sedan i jul. Det var alldeles för länge sedan. Förrförra gången jag träffade henne var jag helt skallig, i julas hade det dock börjat växa några fjun. På vägen hem fick jag ett sms från mamman om A:s funderingar och resonemang som löd:
"A sade på hemvägen - Det var så roligt att träffa Inger, hon hade så fina kläder och en röd fin jacka för jag tycker ju om rött och så var hon fin i håret för förrförra gången hade hon inget hår."
Så otroligt gulligt! Jag har läst detta massor av gånger och jag ler och blir glad varje gång.
Min goda vän L ringde mig i tisdags kväll efter jag hade varit hos läkaren på RMC. Vi hade ett långt samtal om barnlöshet. Jag vet att hon förstår mig för hon är i liknande situation. Hon sade att jag kunde inrikta mig på barn i min närhet och bli en extravuxen för dem. Det är väldigt bra sagt. Jag har en del barn omkring mig, goa fina ungar.
Igår kväll var jag barnvakt för lilla A vilket var otroligt roligt. Hon borstade tänderna, tvättade sig och lade sig helt själv, hon är så duktig. Hon somnade direkt när vi lade oss och jag låg och bara tittade på hennes vackra ansikte och konturen av hennes lilla kropp under täcket.
Ja, jag är jätteglad att hon finns i min närhet. Jag vill jättegärna vara en extravuxen för henne. Men blandat med glädjen och tacksamheten för henne finns gråten. Gråt och sorg. Jag kommer aldrig att kunna se mitt eget ansikte avspeglat hos ett barn eller se någon annan likhet. Jag kommer aldrig att få känna ett barn sparka i min mage. Jag kommer aldrig uppleva glädjen, underverket och stoltheten över att min kropp har klarat av en befruktning, graviditet samt förlossning. Jag kommer aldrig att få uppleva lyckan när mitt barn säger mamma för första gången.
Hu mycket gråt kan det finnas?
Två dagar i rad har jag träffat lilla systerdottern, A som är 6 år. Hon är rent ljuvlig. Hon är så duktig och kan så mycket och så har hon en väldigt utvecklad humor. Jag vet inte vilket jag är mest imponerad av. Och som inte det hade räckt är hon världens sötaste lilla flicka också.
När jag träffade henne i förrgår hade jag inte träffat henne sedan i jul. Det var alldeles för länge sedan. Förrförra gången jag träffade henne var jag helt skallig, i julas hade det dock börjat växa några fjun. På vägen hem fick jag ett sms från mamman om A:s funderingar och resonemang som löd:
"A sade på hemvägen - Det var så roligt att träffa Inger, hon hade så fina kläder och en röd fin jacka för jag tycker ju om rött och så var hon fin i håret för förrförra gången hade hon inget hår."
Så otroligt gulligt! Jag har läst detta massor av gånger och jag ler och blir glad varje gång.
Min goda vän L ringde mig i tisdags kväll efter jag hade varit hos läkaren på RMC. Vi hade ett långt samtal om barnlöshet. Jag vet att hon förstår mig för hon är i liknande situation. Hon sade att jag kunde inrikta mig på barn i min närhet och bli en extravuxen för dem. Det är väldigt bra sagt. Jag har en del barn omkring mig, goa fina ungar.
Igår kväll var jag barnvakt för lilla A vilket var otroligt roligt. Hon borstade tänderna, tvättade sig och lade sig helt själv, hon är så duktig. Hon somnade direkt när vi lade oss och jag låg och bara tittade på hennes vackra ansikte och konturen av hennes lilla kropp under täcket.
Ja, jag är jätteglad att hon finns i min närhet. Jag vill jättegärna vara en extravuxen för henne. Men blandat med glädjen och tacksamheten för henne finns gråten. Gråt och sorg. Jag kommer aldrig att kunna se mitt eget ansikte avspeglat hos ett barn eller se någon annan likhet. Jag kommer aldrig att få känna ett barn sparka i min mage. Jag kommer aldrig uppleva glädjen, underverket och stoltheten över att min kropp har klarat av en befruktning, graviditet samt förlossning. Jag kommer aldrig att få uppleva lyckan när mitt barn säger mamma för första gången.
Hu mycket gråt kan det finnas?
onsdag 22 september 2010
Åka hemhem
Idag skall jag åka hemhem. Jag har inte kört bil på evigheter men å andra sidan har jag kört i evigheter innan dess så det är klart det går bra.
Det jobbiga är att jag är gråtbakis. Det svider i ögonen och jag är helt slut i kroppen och har ont. Jag får väl lägga mig när jag kommer fram.
Det jobbiga är att jag är gråtbakis. Det svider i ögonen och jag är helt slut i kroppen och har ont. Jag får väl lägga mig när jag kommer fram.
Kommentarer
Tack för ert stöd. Som sagt, det kommer att ta tid att acceptera detta...om jag överhuvudtaget kan...jag har ett otroligt starkt hopp.
tisdag 21 september 2010
Det gick inte så bra...
När jag gick till RMC var jag både nervös och orolig. Men det jag tänkte mest på var att läkaren inte skulle vara bra och att jag skulle behöva göra en gynundersökning. Jag hade inte en tanke på hur det skulle vara att komma in i ett hus avsett för reproduktion och se andra människor där.
Framför allt har jag inte alls tänkt på vad läkaren skulle säga. Jag antar att jag inte har vågat. Därför kom det som en chock när han sade att det typ var kört och att jag skulle acceptera att jag inte kan få barn. Han sade det inte så burdust dock, han var väldigt bra. Men det hjälpte inte, jag började gråta ändå. Och nu kan jag inte sluta.
Min sambo visste inte om att jag skulle dit idag. Jag har inte berättat detaljer om besöket men jag har sagt att jag skulle till sjukan idag och alla papper har legat framme samt att det står i min kalender. Han har inte frågat något. Han är inte så intresserad utan tycker att jag tjatar. Tänk om han visste hur lite jag vänder mig till honom, hur lite jag faktiskt pratar om saker. Jag kommer inte att vända mig till honom för stöd för jag kommer inte att få det. Han ville ju inte ha barn men hade inte tillräckligt guts att säga det till mig. Hade han åtminstone varit ärlig hade det sedan varit upp till mig vad jag ville göra. Men han drog ut på det och nu är det för sent. Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på honom.
Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på livet just idag, just nu.
Och jag vet inte hur jag skall kunna sluta gråta.
Framför allt har jag inte alls tänkt på vad läkaren skulle säga. Jag antar att jag inte har vågat. Därför kom det som en chock när han sade att det typ var kört och att jag skulle acceptera att jag inte kan få barn. Han sade det inte så burdust dock, han var väldigt bra. Men det hjälpte inte, jag började gråta ändå. Och nu kan jag inte sluta.
Min sambo visste inte om att jag skulle dit idag. Jag har inte berättat detaljer om besöket men jag har sagt att jag skulle till sjukan idag och alla papper har legat framme samt att det står i min kalender. Han har inte frågat något. Han är inte så intresserad utan tycker att jag tjatar. Tänk om han visste hur lite jag vänder mig till honom, hur lite jag faktiskt pratar om saker. Jag kommer inte att vända mig till honom för stöd för jag kommer inte att få det. Han ville ju inte ha barn men hade inte tillräckligt guts att säga det till mig. Hade han åtminstone varit ärlig hade det sedan varit upp till mig vad jag ville göra. Men han drog ut på det och nu är det för sent. Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på honom.
Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på livet just idag, just nu.
Och jag vet inte hur jag skall kunna sluta gråta.
RMC
Om en timme har jag tid hos RMC - reproduktionismedicinskt centrum. Jag är väldigt nervös och jag blev ju inte på bättre humör av samtalat jag nyss haft med AF.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av dagens besök. Egentligen skulle jag nog vilja ha en garanti att jag kan få barn, haha, men det lär jag ju inte få.
Jag fick ett informationsblad tillsammans med blodremisser för några veckor sedan. Men det pappret hade inget att göra med mina provtagningar, varför skickade de då ut det till mig. Jag blev väldigt förvirrad! Men jag fick taget mina blodprov och svar får jag idag. Jag vet dock inte hur min antiöstrogena behandling påverkar dem men det vet väl läkaren.
Jag hoppas bara inte att han behöver undersöka mig. Vanligtvis har jag inga problem med det men efter cancerbeskedet har jag haft ren panik av tanken på den där gynstolen. Det jag bla tänker på är att jag har håriga ben som jag inte vill visa. Så sjukt...men något måste väl rädslan ta fatt i. Jag drömde om mina håriga ben och jösses vad håriga de hade blivit. Jag hade 10 cm långa hårstrån på låren. Det var väldigt mjukt och lent och i drömmen tänkte jag att det var synd att inte det var på huvudet istället för jag hade längre hår på benen än på där.
Nu har jag ju inte SÅ håriga ben men jag vill ändå inte genomgå någon invärtes undersökning. Jag hoppas att läkaren är bra. Lite nojig är jag så jag brukar kolla på doktorsguiden och där hade han inte fått jättebra recensioner. Sedan googlade jag på honom och läste om honom i en blogg som hans fru har, hans kommentarer till henne, bilder på deras bröllop och så vidare. Det gav mig inte någon bra bild men jag vet inte varför...Läkare får väl också blogga antar jag.
Nej, nu skall jag käka och duscha innan jag tar en promenad till sjukan i det otroligt vackra vädret. Håll tummarna för att allt går bra!
Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av dagens besök. Egentligen skulle jag nog vilja ha en garanti att jag kan få barn, haha, men det lär jag ju inte få.
Jag fick ett informationsblad tillsammans med blodremisser för några veckor sedan. Men det pappret hade inget att göra med mina provtagningar, varför skickade de då ut det till mig. Jag blev väldigt förvirrad! Men jag fick taget mina blodprov och svar får jag idag. Jag vet dock inte hur min antiöstrogena behandling påverkar dem men det vet väl läkaren.
Jag hoppas bara inte att han behöver undersöka mig. Vanligtvis har jag inga problem med det men efter cancerbeskedet har jag haft ren panik av tanken på den där gynstolen. Det jag bla tänker på är att jag har håriga ben som jag inte vill visa. Så sjukt...men något måste väl rädslan ta fatt i. Jag drömde om mina håriga ben och jösses vad håriga de hade blivit. Jag hade 10 cm långa hårstrån på låren. Det var väldigt mjukt och lent och i drömmen tänkte jag att det var synd att inte det var på huvudet istället för jag hade längre hår på benen än på där.
Nu har jag ju inte SÅ håriga ben men jag vill ändå inte genomgå någon invärtes undersökning. Jag hoppas att läkaren är bra. Lite nojig är jag så jag brukar kolla på doktorsguiden och där hade han inte fått jättebra recensioner. Sedan googlade jag på honom och läste om honom i en blogg som hans fru har, hans kommentarer till henne, bilder på deras bröllop och så vidare. Det gav mig inte någon bra bild men jag vet inte varför...Läkare får väl också blogga antar jag.
Nej, nu skall jag käka och duscha innan jag tar en promenad till sjukan i det otroligt vackra vädret. Håll tummarna för att allt går bra!
Total förvirring!
Min fantastiska handläggare på AF blev helt förfärad när hon såg mina löneuppgifter. Min arbetsgivare har i stort sett hållit nere min lön under min sjukskrivning. Hon ringde helt resolut upp personalavdelningen och sade att det måste vara något fel. Hon måste ha låtit väldigt respektingivande för plötsligt hade jag fått en löneförhöjning på 28% till min stora lycka.
Men vid kontakt med både A-assa och FK (allt är så förvirrat och invecklat!) så visade det sig att jag inte skulle kunna få höjd ersättning om inte höjningen skedde innan jag trädde in i det arbetslivsintroduktionen. Tiden gick och jag fick inte ens papper på min löneförhöjning.
När jag och AF upptog kontakten efter semestern berättade jag detta. Hon ringde upp personalavdelningen igen och sade att hon utgår ifrån att löneförhöjningen gällde för hela 2010 och påpekade att jag inte hade fått papper om det. Givetvis sade de och skulle skicka papper.
Idag ringer jag till A-kassan. Det är tydligen min a-kassa som min inkomst är grundad på fast det är FK som betalar ut den. Nu fick jag ett helt annat besked. Mannen jag talade med pratade om antagandeinkomst och tillfällig och allt vad det var. Han sade emot sig själv lite tyckte jag och ärligt talat förstod jag inget av vad han pratade om. Det lät inte klokt för tydligen hade jag fått papper innan jag blev utförsäkrad om ersättning där jag kunde skicka in arbetsintyg om högre lön. Men den hade jag ju inte då, den har jag ju fått nu fast för hela 2010. Men det hjälps inte för den skulle ju skickas in då. Fast det är ändå inte lönegrundat. Öh, jag fattar inte.
Vad är det för jäkla fälla jag har fastnat i? Och varför säger de olika saker varje gång jag pratar med dem? Det händer ofta tycker jag. Min stora förvirring brukar inträda på kvällarna så på dagtid är jag hyfsat klar även om jag är lite glömsk. Men jag uppfattar ju vad folk säger och förstår det och gör jag inte det frågar jag om! Vad är detta för skit!? Fick jag en stämpel för 10 år sedan när jag blev sjukskriven och sedan skall jag ha den lönen/ersättningen i resten av mitt liv och det går inte att påverka på något sätt!? Förr i världen gick man till FK med intyg när man hade fått löneförhöjning och så fick man höjd ersättning. Lätt som en plätt. Som det skall vara.
Varför krånglar de till det och varför har jag hamnat i denna jäkla skitfälla!? Jag är både så ledsen och så arg att jag riktigt darrar!!! Det blev inte bättre av att han jag pratade med började sucka och låta lite irriterad. Jag sade faktiskt till honom fast på ett vänligt sätt. Förr hade jag nog börjat skälla så det var en seger för mig. Skitregler. Och jag är inte ens säker på vilket som stämmer. Kan det verkligen vara såhär!?
Men vid kontakt med både A-assa och FK (allt är så förvirrat och invecklat!) så visade det sig att jag inte skulle kunna få höjd ersättning om inte höjningen skedde innan jag trädde in i det arbetslivsintroduktionen. Tiden gick och jag fick inte ens papper på min löneförhöjning.
När jag och AF upptog kontakten efter semestern berättade jag detta. Hon ringde upp personalavdelningen igen och sade att hon utgår ifrån att löneförhöjningen gällde för hela 2010 och påpekade att jag inte hade fått papper om det. Givetvis sade de och skulle skicka papper.
Idag ringer jag till A-kassan. Det är tydligen min a-kassa som min inkomst är grundad på fast det är FK som betalar ut den. Nu fick jag ett helt annat besked. Mannen jag talade med pratade om antagandeinkomst och tillfällig och allt vad det var. Han sade emot sig själv lite tyckte jag och ärligt talat förstod jag inget av vad han pratade om. Det lät inte klokt för tydligen hade jag fått papper innan jag blev utförsäkrad om ersättning där jag kunde skicka in arbetsintyg om högre lön. Men den hade jag ju inte då, den har jag ju fått nu fast för hela 2010. Men det hjälps inte för den skulle ju skickas in då. Fast det är ändå inte lönegrundat. Öh, jag fattar inte.
Vad är det för jäkla fälla jag har fastnat i? Och varför säger de olika saker varje gång jag pratar med dem? Det händer ofta tycker jag. Min stora förvirring brukar inträda på kvällarna så på dagtid är jag hyfsat klar även om jag är lite glömsk. Men jag uppfattar ju vad folk säger och förstår det och gör jag inte det frågar jag om! Vad är detta för skit!? Fick jag en stämpel för 10 år sedan när jag blev sjukskriven och sedan skall jag ha den lönen/ersättningen i resten av mitt liv och det går inte att påverka på något sätt!? Förr i världen gick man till FK med intyg när man hade fått löneförhöjning och så fick man höjd ersättning. Lätt som en plätt. Som det skall vara.
Varför krånglar de till det och varför har jag hamnat i denna jäkla skitfälla!? Jag är både så ledsen och så arg att jag riktigt darrar!!! Det blev inte bättre av att han jag pratade med började sucka och låta lite irriterad. Jag sade faktiskt till honom fast på ett vänligt sätt. Förr hade jag nog börjat skälla så det var en seger för mig. Skitregler. Och jag är inte ens säker på vilket som stämmer. Kan det verkligen vara såhär!?
måndag 20 september 2010
Rock'n'roll
Igår i mitt snurrande, läs surfande i det här fallet, läste jag om att rockringar har blivit träningsredskap. Jag kommer inte ens ihåg när jag "rockade" senast men tydligen tyckte jag det var roligt för jag bestämde mig på studs att jag skulle gå och köpa en ring idag.
Sagt och gjort. Nu är den hemma. Det var nära det inte blev av för att gå och handla på två ställen var nästan för mycket för min hjärna. Jag kunde bara komma på det första, det tog 10 minuter innan jag kom på att jag skulle ha rockringen också.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta ihop den för den är i 6 delar vilket kan vara praktiskt för det tar mindre plats. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så lätt eftersom denna är tyngre än den vanliga leksaken men att det skulle vara såå svårt trodde jag inte! Jag höll på i 10 minuter och lyckades inte få någon längre snurrning. Men det är en början och det var roligt!
Bra träning känner jag för jag är lite flåsig och helt svettig! Och det var roligt! :-)
Sagt och gjort. Nu är den hemma. Det var nära det inte blev av för att gå och handla på två ställen var nästan för mycket för min hjärna. Jag kunde bara komma på det första, det tog 10 minuter innan jag kom på att jag skulle ha rockringen också.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta ihop den för den är i 6 delar vilket kan vara praktiskt för det tar mindre plats. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så lätt eftersom denna är tyngre än den vanliga leksaken men att det skulle vara såå svårt trodde jag inte! Jag höll på i 10 minuter och lyckades inte få någon längre snurrning. Men det är en början och det var roligt!
Bra träning känner jag för jag är lite flåsig och helt svettig! Och det var roligt! :-)
söndag 19 september 2010
Snurrätande igen
Jag kommer inte ens ihåg vad som hände eller hur det hände. Sambon hade hämtat bullar och jag åt en. Jag tyckte det var lagom och ville egentligen inte ha mer. Men när jag sätter mig här för att skriva och stänga ner datorn hinner jag först stoppa i mig en dubbeldaim och sedan en kexchoklad. Jag måste kolla i skräpet för jag kommer inte ens ihåg. Det är bara luddigt och konstigt. Undrar om jag tyckte det var gott. Det borde jag ju gjort men jag vet inte.
Kliar mig i huvudet och försöker förstå!!
Edit!
Tja, det visar verkligen hur virrig jag är. Det var inte bullen som startade det. Vi hade en påse öppnade ostbågar hemma och sambon bad mig hämta den. Jag skulle ju inte ens ha något, jag var inte ens sugen men vips var den slut och sedan fortsatte det.
Kliar mig i huvudet och försöker förstå!!
Edit!
Tja, det visar verkligen hur virrig jag är. Det var inte bullen som startade det. Vi hade en påse öppnade ostbågar hemma och sambon bad mig hämta den. Jag skulle ju inte ens ha något, jag var inte ens sugen men vips var den slut och sedan fortsatte det.
Val
Idag har jag gjort mitt medborgerliga plikt och röstat. Det kändes stort och faktiskt lite högtidigt att gå dit.
Efter det gick vi en lång härlig promenad inne i slottsträdgården, den är så härlig. Jag blir alltid glad.
Nu sitter vi och tittar på valsiffrorna men eftersom jag har tagit min kvällsmedicin är jag helt väck. Jag förstår inte ett ord de säger. Jag är inne i den medicindimman där allt liksom bara är konstigt!
Men jag skall slänga mig i sängen med glädje eftersom vi har bäddat rent. Bland det bästa jag vet är att lägga mig i en renbäddad säng med manglade lakan. Det är helt ljuvligt. Min lille kisse tycker också om det, hon hoppar dit så fort det är färdigbäddat.
Jag är så snurrig så jag tänker gå och lägga mig nu.
Nattinatt
Efter det gick vi en lång härlig promenad inne i slottsträdgården, den är så härlig. Jag blir alltid glad.
Nu sitter vi och tittar på valsiffrorna men eftersom jag har tagit min kvällsmedicin är jag helt väck. Jag förstår inte ett ord de säger. Jag är inne i den medicindimman där allt liksom bara är konstigt!
Men jag skall slänga mig i sängen med glädje eftersom vi har bäddat rent. Bland det bästa jag vet är att lägga mig i en renbäddad säng med manglade lakan. Det är helt ljuvligt. Min lille kisse tycker också om det, hon hoppar dit så fort det är färdigbäddat.
Jag är så snurrig så jag tänker gå och lägga mig nu.
Nattinatt
lördag 18 september 2010
I "hjärta" AF
Jaa, så är det faktiskt. I alla fall med min nuvarande handläggare. Egentligen är det inte AF som jag hjärtar utan J. Hon är så bra! Hon är rak, ärlig, smart, bestämd, rolig, effektiv, perceptiv, tuff och samtidigt mjuk.
Jag som alltid haft problem med att be om hjälp, problem med att erkänna svagheter och svårigheter. Jag har varit rädd att vara besvärlig. Men hon gör det så enkelt. Visst finns rädslorna kvar men hon är så naturlig och visar att inget är besvärligt.
Och samtidigt som hon är bra på att prata och beskriva och förklara så är hon rasande effektiv.
Jag är så innerligt tacksam över att hon finns i mitt "team". För första gången på många år är saker möjliga och det är en skön känsla. Vissa dagar tar tröttheten och värken över men trots det finns möjligheter.
Jag som alltid haft problem med att be om hjälp, problem med att erkänna svagheter och svårigheter. Jag har varit rädd att vara besvärlig. Men hon gör det så enkelt. Visst finns rädslorna kvar men hon är så naturlig och visar att inget är besvärligt.
Och samtidigt som hon är bra på att prata och beskriva och förklara så är hon rasande effektiv.
Jag är så innerligt tacksam över att hon finns i mitt "team". För första gången på många år är saker möjliga och det är en skön känsla. Vissa dagar tar tröttheten och värken över men trots det finns möjligheter.
Saknad
Nu har jag varit igång igen. Jag har rumlat. Igår natt rumlade jag lite för mycket, denna kropp orkar inte det. Vad gjorde jag då? Dansade jag? Var jag ute och drack? Var jag ens ute?
Nää.
Jag var hemma men jag var uppe och kollade en film till halvtolv och det orkar jag inte. Jag har varit helt tröttbakis idag. Nu måste jag väl ändå ha lärt mig något tycker jag. Nu har det hänt flera gånger bara på någon vecka och jag blir ju lika bakistrött varje gång.
Fram tills att jag är bättre behöver jag faktiskt gå och lägga mig vid 10 och jag behöver ungefär 10 timmar sömn. Håller jag på att regrediera tro?
Förr hade jag hur mycket energi som helst. Jag var alltid ute på pubar eller dansade. Nu vill jag helst inte gå ut efter 5 för då har så mycket av dagen gått och min energi också.
Energi, kom tillbaka, jag saknar dig så!
Nää.
Jag var hemma men jag var uppe och kollade en film till halvtolv och det orkar jag inte. Jag har varit helt tröttbakis idag. Nu måste jag väl ändå ha lärt mig något tycker jag. Nu har det hänt flera gånger bara på någon vecka och jag blir ju lika bakistrött varje gång.
Fram tills att jag är bättre behöver jag faktiskt gå och lägga mig vid 10 och jag behöver ungefär 10 timmar sömn. Håller jag på att regrediera tro?
Förr hade jag hur mycket energi som helst. Jag var alltid ute på pubar eller dansade. Nu vill jag helst inte gå ut efter 5 för då har så mycket av dagen gått och min energi också.
Energi, kom tillbaka, jag saknar dig så!
torsdag 16 september 2010
Träning!!
Åh, förresten!
Igår var jag ju och tränade!!!
Jag fick ett mail från söta yogaläraren på LoA om att stället där hon har kurser har börjat med mjuk yoga. Jag har funderat lite fram och tillbaka. Det är mycket pengar men till slut valde jag att köpa ett 10-kort för den här kroppen behöver lite uppmjukning och träning!
Det är skööönt att träna!
För att jag är värd det.
Because I'm worth it
Parce que je le vale bien (hrm, tror jag...rostig franska)
Igår var jag ju och tränade!!!
Jag fick ett mail från söta yogaläraren på LoA om att stället där hon har kurser har börjat med mjuk yoga. Jag har funderat lite fram och tillbaka. Det är mycket pengar men till slut valde jag att köpa ett 10-kort för den här kroppen behöver lite uppmjukning och träning!
Det är skööönt att träna!
För att jag är värd det.
Because I'm worth it
Parce que je le vale bien (hrm, tror jag...rostig franska)
Schema
Idag har jag försökt hålla ett ungefärligt schema för att få in lite mer rutiner så att jag äter, sover och rör mig. I början gick det bra! Jag gick upp vid 9 och åt. Tog ett äpple och gick en runda och handlade. När jag kom hem åt jag lite lunch och oj, nu kom jag på att jag glömde att vila. Hoppsan. Att det skall vara så svårt att komma ihåg! Nåja, första delen gick i alla fall bra. För sedan blev det ingen middag och nu är jag lite på övertid.
Men jag är ändå nöjd! :-)
(Och om jag inte hade varit nöjd med dagen skulle jag ändå vara glad för jag har fått en sådan fin present av min goda vän L!)
Jag hade velat avsluta kvällen med att få fotmassage för mina fötter är galna idag. Det vibrerar och pirrar och bubblar helt sjukt! Att klaga på bubblande fötter låter fånigt, hur jobbigt kan det vara med bubblande fötter egentligen?
Ganska jobbigt faktiskt!
Men jag är ändå nöjd! :-)
(Och om jag inte hade varit nöjd med dagen skulle jag ändå vara glad för jag har fått en sådan fin present av min goda vän L!)
Jag hade velat avsluta kvällen med att få fotmassage för mina fötter är galna idag. Det vibrerar och pirrar och bubblar helt sjukt! Att klaga på bubblande fötter låter fånigt, hur jobbigt kan det vara med bubblande fötter egentligen?
Ganska jobbigt faktiskt!
tisdag 14 september 2010
Onkologbesök
Idag var jag på Onkologen. Igen.
Fast det var länge sedan. Sist.
Flera månader sedan.
Och det märktes.
Det hade nog inte märkts så tydligt om jag hade kommit in direkt men jag fick vänta i 45 minuter. Då var jag ändå 10 minuter sen. Fast egentligen var jag för tidig. Nästan 2 timmar för tidig. Vår vanliga 11-tid var ändrad till klockan 13.00. Men jag fick komma in och träffa min goa kurator ändå.
Fast först satt jag och väntade i 45 minuter. Och jag kände hur jag blev mer och mer stressad. Hur korridorerna trängde sig på. Och minnena. Och värken. Jag är ju inte där för att vara social. Inte enbart i alla fall. Det börjar bli länge sedan men det är ändå så skarpt i minnet. Det är så märkligt. Jag känner mig på något sätt fortfarande nybehandlad men det är över ett år sedan jag tappade håret. Redan ett år sedan. Hur kan något som var så långsamt ändå gå så snabbt? Synd att inte kroppen läker lika fort.
Fast det var länge sedan. Sist.
Flera månader sedan.
Och det märktes.
Det hade nog inte märkts så tydligt om jag hade kommit in direkt men jag fick vänta i 45 minuter. Då var jag ändå 10 minuter sen. Fast egentligen var jag för tidig. Nästan 2 timmar för tidig. Vår vanliga 11-tid var ändrad till klockan 13.00. Men jag fick komma in och träffa min goa kurator ändå.
Fast först satt jag och väntade i 45 minuter. Och jag kände hur jag blev mer och mer stressad. Hur korridorerna trängde sig på. Och minnena. Och värken. Jag är ju inte där för att vara social. Inte enbart i alla fall. Det börjar bli länge sedan men det är ändå så skarpt i minnet. Det är så märkligt. Jag känner mig på något sätt fortfarande nybehandlad men det är över ett år sedan jag tappade håret. Redan ett år sedan. Hur kan något som var så långsamt ändå gå så snabbt? Synd att inte kroppen läker lika fort.
måndag 13 september 2010
Postmedicinätande
Jag tror som sagt att min sovpilla interagerar med Tamoxifenen vilket gör mig helvirrig på kvällarna. Dels kommer jag ofta inte ihåg var jag gjort den sista stunden innan jag lade mig och dels kan jag plötsligt tycka att det är en ypperlig tidpunkt att vaxa armhålorna klockan 11 på kvällen.
Vaxningen kommer jag faktiskt ihåg, haha. Ibland gör jag något bra sorteringsgrej eller plockar/städar undan som jag inte kommer ihåg. När jag kommer upp och ser det blir jag först väldigt förvånad att S har gjort det innan jag kommer på att det nog är jag själv...
Men det händer som sagt andra saker jag inte alls har lika starkt minne av. Jag har inte koll på mail jag skickar eller vissa uppdateringar jag har gjort här på bloggen. Det är mycket märkligt att komma upp och läsa mina ord och mina funderingar men inte komma ihåg att jag skrivit det. Dessutom ser det ut som det var skrivet av tja, jag vet inte vad men det är felstavningar och ord saknas och syftningsfel och allmänt svårläst. Jag blir lika generad varje gång och hoppas att ingen har läst det. Å andra sidan brukar jag skriva om mitt kvällssnurr så jag har ju varnat! :-)
Men det konstigaste! Eller kanske inte konstigaste men jobbigaste är att jag ibland får sådant enormt sug efter sötsaker. Och då talar jag inte om några bitar eller en chokladkaka eller sådant ynkligt. Nejdå, jag sätter i mig ett helt gäng och fort går det! Det går så fort att jag inte hinner smaka, inte hinner tänka, ingenting. Sedan borstar jag tänderna, går och lägger mig och glömmer allting. På morgonen blir jag helt förfärad när jag ser allt chokladpapper i papperskorgen. Fast jag kommer ihåg bitar av det och jag vet att hjärnan inte fungerar så det är inte så att jag kan tänka och resonera med mig själv att vill jag verkligen ha detta. Nä, det går in i munnen i rasande fart. Jag vet inte vad det är...men ätstörning och förvirring med påverkan på de kognitiva förmågorna är ingen bra kombination.
Jag hade en väldigt bra läkare när jag gick på behandling för mina ätstörningar. Undrar vad hon hade sagt om jag hade sagt något sådant när jag var där. Haha, det låter ju helgalet. Det låter som något man hittar på, en skyddsmekanism för att man inte skall behöva förändra något.
Jag tror det handlar om att jag äter för lite på dagen och så blir jag egentligen hungrig. Men min hjärna är inte inställd på att känna hunger på normalt sätt (ens innan cyton) så jag fattar ofta inte att jag är hungrig. Hade jag verkligen gjort det hade jag ju gått ut och tagit ett knäckebröd eller en banan. Nej, nu känner jag att det är något obehag och då kan jag ta en chokladbit istället. Och på kvällen när det totalförvirringen inträder så slås det ännu mer ur spel, jag kan verkligen inte läsa min kropps signaler.
Min hjärna och min kropp verkar ha levt parallella liv mer som en symbios än samarbete och förståelse. Jag har i så många år intellektualiserat saker, jag har helt levt i hjärnan och kroppen har liksom bara hängt med, den har inte varit något jag har brytt mig om att lyssna på. Nej, sådana läskiga saker ville jag inte ägna mig åt utan istället tryckte jag bort det och tog en bit choklad istället.
Jag har börjat lyssna lite mer på mig själv men det är så lätt att vanan hinner före.
De mesta delarna med mina snurriga knällar hade varit mest roligt faktiskt om det inte hade varit för det märkliga ätandet. Det tycker jag är konstigt, märkligt och genant. Jag skäms över att jag hetsäter för det är ju det jag gör.
Jag hoppas att jag lyckades skriva innan värsta snurret kom. Det är på väg nu så jag säger godnatt och låt mig drömma vackra drömmar.
Vaxningen kommer jag faktiskt ihåg, haha. Ibland gör jag något bra sorteringsgrej eller plockar/städar undan som jag inte kommer ihåg. När jag kommer upp och ser det blir jag först väldigt förvånad att S har gjort det innan jag kommer på att det nog är jag själv...
Men det händer som sagt andra saker jag inte alls har lika starkt minne av. Jag har inte koll på mail jag skickar eller vissa uppdateringar jag har gjort här på bloggen. Det är mycket märkligt att komma upp och läsa mina ord och mina funderingar men inte komma ihåg att jag skrivit det. Dessutom ser det ut som det var skrivet av tja, jag vet inte vad men det är felstavningar och ord saknas och syftningsfel och allmänt svårläst. Jag blir lika generad varje gång och hoppas att ingen har läst det. Å andra sidan brukar jag skriva om mitt kvällssnurr så jag har ju varnat! :-)
Men det konstigaste! Eller kanske inte konstigaste men jobbigaste är att jag ibland får sådant enormt sug efter sötsaker. Och då talar jag inte om några bitar eller en chokladkaka eller sådant ynkligt. Nejdå, jag sätter i mig ett helt gäng och fort går det! Det går så fort att jag inte hinner smaka, inte hinner tänka, ingenting. Sedan borstar jag tänderna, går och lägger mig och glömmer allting. På morgonen blir jag helt förfärad när jag ser allt chokladpapper i papperskorgen. Fast jag kommer ihåg bitar av det och jag vet att hjärnan inte fungerar så det är inte så att jag kan tänka och resonera med mig själv att vill jag verkligen ha detta. Nä, det går in i munnen i rasande fart. Jag vet inte vad det är...men ätstörning och förvirring med påverkan på de kognitiva förmågorna är ingen bra kombination.
Jag hade en väldigt bra läkare när jag gick på behandling för mina ätstörningar. Undrar vad hon hade sagt om jag hade sagt något sådant när jag var där. Haha, det låter ju helgalet. Det låter som något man hittar på, en skyddsmekanism för att man inte skall behöva förändra något.
Jag tror det handlar om att jag äter för lite på dagen och så blir jag egentligen hungrig. Men min hjärna är inte inställd på att känna hunger på normalt sätt (ens innan cyton) så jag fattar ofta inte att jag är hungrig. Hade jag verkligen gjort det hade jag ju gått ut och tagit ett knäckebröd eller en banan. Nej, nu känner jag att det är något obehag och då kan jag ta en chokladbit istället. Och på kvällen när det totalförvirringen inträder så slås det ännu mer ur spel, jag kan verkligen inte läsa min kropps signaler.
Min hjärna och min kropp verkar ha levt parallella liv mer som en symbios än samarbete och förståelse. Jag har i så många år intellektualiserat saker, jag har helt levt i hjärnan och kroppen har liksom bara hängt med, den har inte varit något jag har brytt mig om att lyssna på. Nej, sådana läskiga saker ville jag inte ägna mig åt utan istället tryckte jag bort det och tog en bit choklad istället.
Jag har börjat lyssna lite mer på mig själv men det är så lätt att vanan hinner före.
De mesta delarna med mina snurriga knällar hade varit mest roligt faktiskt om det inte hade varit för det märkliga ätandet. Det tycker jag är konstigt, märkligt och genant. Jag skäms över att jag hetsäter för det är ju det jag gör.
Jag hoppas att jag lyckades skriva innan värsta snurret kom. Det är på väg nu så jag säger godnatt och låt mig drömma vackra drömmar.
Kalasbakis!
Idag är jag trött, seg, stel och jag har ont i mitt vänstra knä. Precis samma känsla som när man är bakis fast minus huvudvärken. Märkligt att bli bakis utan att dricka. Fast det kunde jag bli förr också, det räckte att befinna sig på ett rökigt ställe och komma hem sent. Trött och seg kan jag förstå men varför har jag alltid ont i mitt vänstra knä? Jag skadade menisk och båda korsband i det knät i judo när jag var 18. Varför har det blivit mitt bakisknä? Mycket märkligt. Fast lite roligt samtidigt. Jag lär ju inte glömma vad jag har gjort kvällen innan. Eller jo, det gör jag ju ändå även utan alkohol men jag lär ju bli påmind av mitt knä. Haha
söndag 12 september 2010
Kan det verkligen vara så?
Sambon har tagit en hel del bilder idag. Nu ikväll tittade jag på dem. Några dummar jag mig alltid på, några blundar jag på men där fanns också riktigt bra bilder av mig. Kan det verkligen vara så att jag inte är så ful som jag tror?
Kalaset slut och även jag
Detta var ingen stor baluns, inget rajtantajtan eller hålligång på något sätt. Ändå är jag helt slut!
Jag funderar lite på hur det var förr i världen. INNAN all ohälsa. Men jag kommer inte ihåg. Jag blir lite ledsen av tanken att jag inte kommer ihåg hur det var när jag var frisk. Men jag kanske hade blivit ännu mer ledsen OM jag hade kommit ihåg det!
Och jag märker att jag fortfarande har svårt att säga att jag är sjuk. Det är för kraftigt ord. Det är ju till för de som är riktigt sjuka. Inte för sådana som mig....som är sjuk men bara lite.
Men det var ett trevligt kalas. De tyckte att både kakorna och tårtorna var goda och jag lyckades pracka på en kompis vars man fyllde år igår lite tårta så vi inte skulle ha så mycket kvar. För givetvis gjorde jag alldeles för mycket, det gör man väl alltid. Kakorna får jag pracka på någon annan, jag tror jag skickar med det till sambons jobb imorgon, de brukar bli glada. För jag vill inte ha allt kvar hemma, då hamnar det till slut i min mage och där vill jag ju bara ha morötter och pesto och andra godsaker! :-)
Nu skall jag gosa med min stora katt. Hon trampar på tangentbordet och kräver uppmärksamhet omedelbart. Och vem är jag att ignorera ett så bedårande önskemål!
Nattinatt
Jag funderar lite på hur det var förr i världen. INNAN all ohälsa. Men jag kommer inte ihåg. Jag blir lite ledsen av tanken att jag inte kommer ihåg hur det var när jag var frisk. Men jag kanske hade blivit ännu mer ledsen OM jag hade kommit ihåg det!
Och jag märker att jag fortfarande har svårt att säga att jag är sjuk. Det är för kraftigt ord. Det är ju till för de som är riktigt sjuka. Inte för sådana som mig....som är sjuk men bara lite.
Men det var ett trevligt kalas. De tyckte att både kakorna och tårtorna var goda och jag lyckades pracka på en kompis vars man fyllde år igår lite tårta så vi inte skulle ha så mycket kvar. För givetvis gjorde jag alldeles för mycket, det gör man väl alltid. Kakorna får jag pracka på någon annan, jag tror jag skickar med det till sambons jobb imorgon, de brukar bli glada. För jag vill inte ha allt kvar hemma, då hamnar det till slut i min mage och där vill jag ju bara ha morötter och pesto och andra godsaker! :-)
Nu skall jag gosa med min stora katt. Hon trampar på tangentbordet och kräver uppmärksamhet omedelbart. Och vem är jag att ignorera ett så bedårande önskemål!
Nattinatt
lördag 11 september 2010
Kalas
Imorgon skall jag ha ett väldigt försenat födelsedagskalas. Det blir inte så stort eller krångligt. Helst hade jag velat bjuda dem på middag men det klarar jag inte riktigt med. Nu blir det kak- och tårtkalas. En kompis sade att jag kunde ju ha "köpekagor" men nää, det klarar jag inte. Jag måste baka själv, jag vill baka själv. Jag har legat av mig lite märkte jag för kakorna blev inte riktigt lika goda som tidigare, goda och helt ok att bjuda på. En del av mig hade helst bakat om allting för att det skulle bli riktigt, riktigt bra men nej, det gör jag inte. Jag fuskar dock lite, jag har köpt både maräng- och kakbotten. Det känns hemskt och fuskigt och haha, jag skäms! Men så blir det. Det blir säkert gott ändå. Och även om det inte skulle vara så gott så hoppas jag att mina vänner är där mer för min skull än för goda kakors skull. Förr var jag en baddare både på att laga mat och baka, nu har jag legat av mig en smula så då borde de kanske istället gå på en kondis. Men jag tror allt att de som kommer imorgon gör det för att de vill träffa mig. Det är en väldigt trevlig tanke.
Men jag är trött. Jag har städat och plockat och dammat och organiserat och tvättat förutom dammsugning och allt annat. Jag tror inte här har blivit ordentligt städat sedan innan jag fick cancern, bläörk! Jag gillar inte det, jag vill ha ordning och rent omkring mig. Jag bönföll S om två saker när jag blev sjuk. Det första var att han skulle försöka öppna sig och prata både med mig men även med andra människor för det skulle bli jobbigt och han skulle inte kunna hålla allt inom sig. Lite tror jag faktiskt att han gjorde det. Det andra var att vi skulle köpa städhjälp (vitt) för jag visste att jag inte skulle orka städa och jag hade en aning om hur det skulle bli om städningen var upp till honom...Jag vet inte hur länge jag bad honom ordna det...men nej, det blev inget. Han tyckte väl inte det var så viktigt att jag skulle ha det rent och fräscht här hemma när jag ändå bara kräktes eller låg halvt medvetslös...Nä, det hade nog varit hemskt onödigt!
I alla fall så är det hemskt mycket att städa och jag har tagit det etappvis för att inte ta ut mig. Jag har försökt involvera S i mina tankar och planer att dela upp allt för att det inte skall bli så mycket dagen innan. Hela veckan har han sagt imorgon om olika saker och ting...Tja, imorgon är det...Men det mesta har jag redan gjort i veckan. S tog också ett litet tag idag. Jag känner att jag är trött, jag känner det i min kropp, jag märker det på mina tankar. Mina fötter gör sig väldigt påminda som vanligt när jag har gjort för mycket. Det vibrerar och bubblar i dem, det är riktigt jobbigt.
Vad blir det då?
Vetebullar med fyllning av smör och mandelmassa
Chocolate chip cookies
Cashewnötskakor
Blåbärsmuffins (egenplockade!)
Marängtårta med fyllning med grädde, Philadelphiaost samt lemon curd, skall garneras med båbär
Kakbotten med fyllning av grädde, banan samt kexchoklad (coolt va? Jag älskar kexchoklad!) Skall också garneras med bär tror jag.
Nu skall jag lägga mig.
Som vanligt tog jag mina kvällspiller en stund innan jag har tänkt gå och lägga mig. Jag vet inte om det är mitt riktiga jag eller om det jaget är färgat av alla piller men istället för att gå och lägga mig ställde jag mig och vaxade armhålorna. Det växer en smula men nää, fel ställe så bort, bort, bort. Men jag har inte så mycket än. Hoppas inte det blir mer heller.
Nu skall jag lägga mig och massera mina stackars fötter. Sedan hoppas jag att en kisse vill ha sin införnattengos. Det är då jag somnar bäst (även om det gör ont)
Men jag är trött. Jag har städat och plockat och dammat och organiserat och tvättat förutom dammsugning och allt annat. Jag tror inte här har blivit ordentligt städat sedan innan jag fick cancern, bläörk! Jag gillar inte det, jag vill ha ordning och rent omkring mig. Jag bönföll S om två saker när jag blev sjuk. Det första var att han skulle försöka öppna sig och prata både med mig men även med andra människor för det skulle bli jobbigt och han skulle inte kunna hålla allt inom sig. Lite tror jag faktiskt att han gjorde det. Det andra var att vi skulle köpa städhjälp (vitt) för jag visste att jag inte skulle orka städa och jag hade en aning om hur det skulle bli om städningen var upp till honom...Jag vet inte hur länge jag bad honom ordna det...men nej, det blev inget. Han tyckte väl inte det var så viktigt att jag skulle ha det rent och fräscht här hemma när jag ändå bara kräktes eller låg halvt medvetslös...Nä, det hade nog varit hemskt onödigt!
I alla fall så är det hemskt mycket att städa och jag har tagit det etappvis för att inte ta ut mig. Jag har försökt involvera S i mina tankar och planer att dela upp allt för att det inte skall bli så mycket dagen innan. Hela veckan har han sagt imorgon om olika saker och ting...Tja, imorgon är det...Men det mesta har jag redan gjort i veckan. S tog också ett litet tag idag. Jag känner att jag är trött, jag känner det i min kropp, jag märker det på mina tankar. Mina fötter gör sig väldigt påminda som vanligt när jag har gjort för mycket. Det vibrerar och bubblar i dem, det är riktigt jobbigt.
Vad blir det då?
Vetebullar med fyllning av smör och mandelmassa
Chocolate chip cookies
Cashewnötskakor
Blåbärsmuffins (egenplockade!)
Marängtårta med fyllning med grädde, Philadelphiaost samt lemon curd, skall garneras med båbär
Kakbotten med fyllning av grädde, banan samt kexchoklad (coolt va? Jag älskar kexchoklad!) Skall också garneras med bär tror jag.
Nu skall jag lägga mig.
Som vanligt tog jag mina kvällspiller en stund innan jag har tänkt gå och lägga mig. Jag vet inte om det är mitt riktiga jag eller om det jaget är färgat av alla piller men istället för att gå och lägga mig ställde jag mig och vaxade armhålorna. Det växer en smula men nää, fel ställe så bort, bort, bort. Men jag har inte så mycket än. Hoppas inte det blir mer heller.
Nu skall jag lägga mig och massera mina stackars fötter. Sedan hoppas jag att en kisse vill ha sin införnattengos. Det är då jag somnar bäst (även om det gör ont)
fredag 10 september 2010
Känslig
Idag har jag inte alls lika ont i axlarna, gudskelov! Jag känner att jag är i så dåligt skick så att minsta lilla får min kropp att krampa av smärta. Jag måste börja träna försiktigt för att stärka mig. Jag fick ett mail av den fantastiska yogaläraren vi hade på LoA och hon tipsade mig om ett lugnt och mjukt yogapass. Det är egentligen lite mer än vad jag har råd med men jag tänker ta mig råd för denna yogan är så bra för mig.
Mina två kissar sover gärna på mig. Egentligen tycker jag om det men det kan räcka att någon lägger sig på höften så belastningen på ryggen blir för sned eller att de lägger sig någonstans så att kroppen vrids några grader för mycket åt ena eller andra hållet för att det skall vara outhärdligt. och då gäller det katter som är riktigt små och nätta, det är inga 6 kg Maine Coon jag pratar om (tyvärr för jag skulle gärna vilja ha en sådan!)
Min hud har blivit mycket känsligare. Med tanke på vilka svullnader jag fick även tidigare av vanliga myggbett var jag kanske känslig även då men nu är det rent löjligt. Jag har jämt och ständigt blåmärken, svullnader och småsår (mest på benen). Av vad vet jag oftast inte för det räcker med så lite så jag märker oftast inte när jag gör något. Det värsta för tillfället är nog att jag hela tiden får skoskav. Jag var ute och promenerade igår och jag hade på mig ett par gympaskor som jag har haft i många år. Jag kan inte ens komma ihåg att jag har haft skoskav i dem men nu så, minsann. Skoskav direkt. Så är det med många skor. Jag köpte ett par MBT skor i mars men jag har inte lyckats gå i dem en enda gång utan skav. Jag kan inte ens använda skavplåster för de skavs av. Där är jag iofs lite inne på att det är något med skorna för det är lite extremt även för känsliga mig!
Jag behöver köpa en ny skrivbordsstol. Eller gå på ergonomikurs. Kanske båda delar faktiskt. När jag sitter här vid skrivbordet och skriver sitter jag oftast som en ostbåge. Inte konstigt att jag får ont. Men jag tror att jag kan få bort en hel del av värken om jag sitter rätt och tränar upp musklerna. Så det skall jag göra. Jag ser tom fram emot det. Synd bara att det skall vara så svårt att komma igång och träna igen! ;-)
Mina två kissar sover gärna på mig. Egentligen tycker jag om det men det kan räcka att någon lägger sig på höften så belastningen på ryggen blir för sned eller att de lägger sig någonstans så att kroppen vrids några grader för mycket åt ena eller andra hållet för att det skall vara outhärdligt. och då gäller det katter som är riktigt små och nätta, det är inga 6 kg Maine Coon jag pratar om (tyvärr för jag skulle gärna vilja ha en sådan!)
Min hud har blivit mycket känsligare. Med tanke på vilka svullnader jag fick även tidigare av vanliga myggbett var jag kanske känslig även då men nu är det rent löjligt. Jag har jämt och ständigt blåmärken, svullnader och småsår (mest på benen). Av vad vet jag oftast inte för det räcker med så lite så jag märker oftast inte när jag gör något. Det värsta för tillfället är nog att jag hela tiden får skoskav. Jag var ute och promenerade igår och jag hade på mig ett par gympaskor som jag har haft i många år. Jag kan inte ens komma ihåg att jag har haft skoskav i dem men nu så, minsann. Skoskav direkt. Så är det med många skor. Jag köpte ett par MBT skor i mars men jag har inte lyckats gå i dem en enda gång utan skav. Jag kan inte ens använda skavplåster för de skavs av. Där är jag iofs lite inne på att det är något med skorna för det är lite extremt även för känsliga mig!
Jag behöver köpa en ny skrivbordsstol. Eller gå på ergonomikurs. Kanske båda delar faktiskt. När jag sitter här vid skrivbordet och skriver sitter jag oftast som en ostbåge. Inte konstigt att jag får ont. Men jag tror att jag kan få bort en hel del av värken om jag sitter rätt och tränar upp musklerna. Så det skall jag göra. Jag ser tom fram emot det. Synd bara att det skall vara så svårt att komma igång och träna igen! ;-)
torsdag 9 september 2010
Ontledsen
Idag har jag ont i axel/skuldran. Igår hade jag också ont. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga mig för att det inte skulle göra ont. Jag är iofs van vid att ha ont i axelpartiet, det har jag haft i ca 15 år orsakat av mitt arbete. Men det märkliga är att det är fel sida. Det är höger sida jag har haft besvär med i alla år men numera är det vänster sida som ger mig mest problem. Jag började få ont i vänster sida efter operationen för drygt ett år sedan. Det har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Men nu är det riktigt illa. Jag har inte bara ont i axeln och skuldran, det strålar ner i hela armen och ut i handen, jag kan knappt skriva, dessutom känner jag domningar. Det gör mig orolig. Jag har fått vänja mig vid att leva med värk i höger axel. Skall det bli likadant på andra sidan? Jag står inte ut ens med tanken.
onsdag 8 september 2010
Tolkning
Tänk egentligen att världen inte består av ännu mer missuppfattningar och feltolkningar än vad den faktiskt gör.
Hur många gånger har jag inte blivit uppfattad på ett helt annat sett än vad jag avsett? Faktiskt så sent som idag. Jag skrev ett inlägg på ett forum och fick skäll för det. Var låg problemet? Till hur stor del var det hur jag skrev och till stor hur del var det hur det tolkades av den andra personen i fråga. Hade det varit lättare att framföra min åsikt IRL eller hade det blivit fel då också? Vissa människor väljer tyvärr oftast den negativa innebörden. Jag gjorde nog ofta så förr men jag har lärt mig mycket. Inte är det bara jobbigt för omgivningen, det var ganska jobbigt att leva i det också.
Jag vet inte vilket som var det största problemet. Att jag så ofta blev feltolkad själv eller att jag feltolkade andra människor. Jag blev ju ibland bemött på ibland märkliga sätt, det var ofta jag inte alls förstod varför någon betedde sig så konstigt mot mig. Nu förstår jag. Alla skyddslager, masken jag alltid hade uppe, den ställde till ganska många problem för mig. Det kunde hända att jag var rädd och ledsen men jag försökte trycka ner det för jag ville inte visa det jag ansåg var min svaghet. Jag lyckades dock inte trycka ner det helt och det som jag visade tolkades av andra som ilska. Eftersom jag var ledsen blev det en märklig diskrepans att bli så konstigt bemött. Det tog lång tid innan jag förstod hur det hängde ihop!
Så många feltolkningar jag själv har gjort av andra! Även här påverkade rädslan mitt omdöme och gör fortfarande givetvis det men inte i lika stor utsträckning. Om jag tidigare var inkopplad på minusläge är jag numera ställd på neutralt läge. Jag kommer ihåg när jag första gången träffade någon som riktigt matchade mig på det området, vilken chock det var att inse att jag var likadan. Men en nyttig chock. Det var så frustrerande och jobbigt att försöka föra samtal med någon som hela tiden tolkade allt på ett annat sätt än vad jag menade. Det är som att tala olika språk. Nu gjorde vi iofs det ändå eftersom han var engelsman men det var som att tala språk som var ännu längre ifrån varandra!
Tänk vad mycket lärdomar man kan få om man bara är öppen för det…
Hur många gånger har jag inte blivit uppfattad på ett helt annat sett än vad jag avsett? Faktiskt så sent som idag. Jag skrev ett inlägg på ett forum och fick skäll för det. Var låg problemet? Till hur stor del var det hur jag skrev och till stor hur del var det hur det tolkades av den andra personen i fråga. Hade det varit lättare att framföra min åsikt IRL eller hade det blivit fel då också? Vissa människor väljer tyvärr oftast den negativa innebörden. Jag gjorde nog ofta så förr men jag har lärt mig mycket. Inte är det bara jobbigt för omgivningen, det var ganska jobbigt att leva i det också.
Jag vet inte vilket som var det största problemet. Att jag så ofta blev feltolkad själv eller att jag feltolkade andra människor. Jag blev ju ibland bemött på ibland märkliga sätt, det var ofta jag inte alls förstod varför någon betedde sig så konstigt mot mig. Nu förstår jag. Alla skyddslager, masken jag alltid hade uppe, den ställde till ganska många problem för mig. Det kunde hända att jag var rädd och ledsen men jag försökte trycka ner det för jag ville inte visa det jag ansåg var min svaghet. Jag lyckades dock inte trycka ner det helt och det som jag visade tolkades av andra som ilska. Eftersom jag var ledsen blev det en märklig diskrepans att bli så konstigt bemött. Det tog lång tid innan jag förstod hur det hängde ihop!
Så många feltolkningar jag själv har gjort av andra! Även här påverkade rädslan mitt omdöme och gör fortfarande givetvis det men inte i lika stor utsträckning. Om jag tidigare var inkopplad på minusläge är jag numera ställd på neutralt läge. Jag kommer ihåg när jag första gången träffade någon som riktigt matchade mig på det området, vilken chock det var att inse att jag var likadan. Men en nyttig chock. Det var så frustrerande och jobbigt att försöka föra samtal med någon som hela tiden tolkade allt på ett annat sätt än vad jag menade. Det är som att tala olika språk. Nu gjorde vi iofs det ändå eftersom han var engelsman men det var som att tala språk som var ännu längre ifrån varandra!
Tänk vad mycket lärdomar man kan få om man bara är öppen för det…
fredag 3 september 2010
Fråga om kommentar
Jag fick en kommentar på mitt inlägg osynlig. Nej, jag fick flera och jag är väldigt tacksam över dem, jag läser dem ibland när jag behöver känna mig synlig.
Men det jag undrar över är dig som skrev det sista inlägget och undrade hur det var med S. Jag skulle vilja veta vem du är för det lät som att du känner mig och jag tyckte det var lite obehagligt med ett sådant anonymt inlägg.
Men det jag undrar över är dig som skrev det sista inlägget och undrade hur det var med S. Jag skulle vilja veta vem du är för det lät som att du känner mig och jag tyckte det var lite obehagligt med ett sådant anonymt inlägg.
Lite mat
Idag har jag lagat mat till mig och jag känner mig alldeles lycklig över det. Jag var så hungrig och behövde äta något. Först hade jag bara tänkt äta något litet och snabbt eftersom vi äter middag klockan 6 men sedan tänkte jag att nä, jag var ju hungrig. Varför skulle jag inte laga något till mig själv? Så jag lyckades både tänka ut något jag ville ha och laga det och det blev otroligt gott. Det låter som en fjantsak men för mig är det stort och jag är så glad och nöjd.
Vad det blev?
Pasta med vitlök, tomater, färsk oregano, mozzarella samt hemgjord pesto. Underbara färger och väldigt lätt att äta. För tillfället har jag väldigt svårt med kött och gräddiga såser så detta passade helt perfekt. Trots att jag fortfarande är mätt vattnas det en smula i munnen på mig när jag tänker på det. Haha
Vad det blev?
Pasta med vitlök, tomater, färsk oregano, mozzarella samt hemgjord pesto. Underbara färger och väldigt lätt att äta. För tillfället har jag väldigt svårt med kött och gräddiga såser så detta passade helt perfekt. Trots att jag fortfarande är mätt vattnas det en smula i munnen på mig när jag tänker på det. Haha
onsdag 1 september 2010
Papper
Papper papper papper
Det är bra mycket papper som skall hållas koll på, vissa har jag lite svårare att ha koll på.
Jag hade gjort en arbetsskadeanmälan till mitt arbete om min konstanta värk i nacke, höger axel samt skuldra. Jag har skrivit det under flera år, det har varit jättejobbigt bara att tänka på men nu är det färdigt och skickat in. Idag fick jag avslag på den. Men när jag läser hela grejen ser jag att de på något sätt har förminskat det jag skrivit och läser in andra grejer vilket jag inte fattar alls. Jag arbetade där mellan jan 1993, till siste nov 1999. Under några år läste jag parallellt men jag hade en dag tjänstledig. Men allt annat var ju som normalt och då fick jag ju jobba extra de andra dagarna med en dag ledig då jag var i skolan. Detta tolkade FK som att jag arbetade endast i 3 år, från -93 till-96 men sanningen är ju att jag arbetade från -93 fram till siste november 1999. Men plötsligt räknar de inte med dessa 3 år. Och de har inte helt lyssnat på mig vad jag säger att jag gjorde. Jag känner mig lurad. Om jag hade överdrivit detta totalt så kanske det hade hamnat på en nivå hos dem som faktiskt överensstämmer med verkligheten! Men jag var väl dum som trodde att jag kunde berätta hur det var och att de faktiskt skulle lyssna på mig.
Jag var både jättearg och jätteledsen och försökte prata med S. Men han lyssnade ju inte som vanligt, han ville bara få sitt sagt. Inget stöd därifrån....fast...hade jag verkligen väntat det.
Det är bra mycket papper som skall hållas koll på, vissa har jag lite svårare att ha koll på.
Jag hade gjort en arbetsskadeanmälan till mitt arbete om min konstanta värk i nacke, höger axel samt skuldra. Jag har skrivit det under flera år, det har varit jättejobbigt bara att tänka på men nu är det färdigt och skickat in. Idag fick jag avslag på den. Men när jag läser hela grejen ser jag att de på något sätt har förminskat det jag skrivit och läser in andra grejer vilket jag inte fattar alls. Jag arbetade där mellan jan 1993, till siste nov 1999. Under några år läste jag parallellt men jag hade en dag tjänstledig. Men allt annat var ju som normalt och då fick jag ju jobba extra de andra dagarna med en dag ledig då jag var i skolan. Detta tolkade FK som att jag arbetade endast i 3 år, från -93 till-96 men sanningen är ju att jag arbetade från -93 fram till siste november 1999. Men plötsligt räknar de inte med dessa 3 år. Och de har inte helt lyssnat på mig vad jag säger att jag gjorde. Jag känner mig lurad. Om jag hade överdrivit detta totalt så kanske det hade hamnat på en nivå hos dem som faktiskt överensstämmer med verkligheten! Men jag var väl dum som trodde att jag kunde berätta hur det var och att de faktiskt skulle lyssna på mig.
Jag var både jättearg och jätteledsen och försökte prata med S. Men han lyssnade ju inte som vanligt, han ville bara få sitt sagt. Inget stöd därifrån....fast...hade jag verkligen väntat det.
Livstecken
Ja, jag lever. Jag rör i alla fall på mig. Långsamt och emellanåt ganska smärtfyllt men ändå.
På ett sätt var det väldigt skönt att komma tillbaka till vardagen igen. Framför allt känns det hemskt bra att inte ha andra omkring mig med ständiga åsikter om hur, vad och hur mycket jag bör göra.
Men samtidigt var det nästan en chock att komma hem. Nu har jag varit nära naturen under så lång tid. Jag har varit omgiven av träd, vatten och stenar och tystnad. Ljuva, lugna, fantastiskt läkande tystnad. I stan är det inte tyst, inte någon gång, inte vid något tillfälle alls.
Jag har börjat med en ny medicin, jag skall prova den i några veckor. Jag har haft den tidigare men jag kunde inte äta den pga bieffekterna. Jag är rädd för att det börjar visa sig vara likadant även denna gången och tyvärr kommer det nog att bli så. Den värsta bieffekten är den hemska smärtan, den andra jag har svårt med är tröttheten. Jag tittar ständigt på klockan och undrar om jag kan gå och lägga mig. Härligt liv va! *s*
Idag fick jag papper från Reproduktionsmedicinskt centrum som jag skall få komma till. De vill ha några blodprov vid olika tillfällen i menstruationscykeln. Jag har haft menstruation 3 gånger oregelbundet sedan jag slutade med cyto. I alla fall hoppas jag att det är menstruation och inte bieffekt av Tamoxifenen. Nej, jag bestsämmer mig för att den har kommit tillbaka men att den är lite hoppig än. Nu får jag hålla koll på hela cykeln för provernas skall tas på olika dagar.
Förra gången jag fick mina pengar ändrades utbetalningssystemet och jag fick för 3 dagar tror jag - det var lite besvärligt. Denne månaden tänkte jag att nu får jag ju mycket pengar eftersom jag inte fick allt från förra gången men nä.. Jag tror att jag har varit sen med närvarorapporten och tydligen hann de inte processa så att jag skulle få alla pengar nu. Jag får väl dem nästa gång, och då blir jag ju lite rik för en liten sund!
Jag har fått en tand. Tänk att man kan säga så i denna ålder. Det är ju givetvis en visdomstand men brukar man inte ha koll på att de är på väg eftersom tandis jämt röntgar? Denna gången hade jag absolut ingen aning. det gjorde bara så ont. Jag försökte känna om det var en tand och det var det ju.,..grejen är bara att den ligger ner och växer mot de andra tänderna så den får väl dras ut. Jippi, just en sådan grej jag behövde nu när jag precis betalat massor redan till tandis och nu när jag inte får mina pengar...aaaahhhhhh...
På ett sätt var det väldigt skönt att komma tillbaka till vardagen igen. Framför allt känns det hemskt bra att inte ha andra omkring mig med ständiga åsikter om hur, vad och hur mycket jag bör göra.
Men samtidigt var det nästan en chock att komma hem. Nu har jag varit nära naturen under så lång tid. Jag har varit omgiven av träd, vatten och stenar och tystnad. Ljuva, lugna, fantastiskt läkande tystnad. I stan är det inte tyst, inte någon gång, inte vid något tillfälle alls.
Jag har börjat med en ny medicin, jag skall prova den i några veckor. Jag har haft den tidigare men jag kunde inte äta den pga bieffekterna. Jag är rädd för att det börjar visa sig vara likadant även denna gången och tyvärr kommer det nog att bli så. Den värsta bieffekten är den hemska smärtan, den andra jag har svårt med är tröttheten. Jag tittar ständigt på klockan och undrar om jag kan gå och lägga mig. Härligt liv va! *s*
Idag fick jag papper från Reproduktionsmedicinskt centrum som jag skall få komma till. De vill ha några blodprov vid olika tillfällen i menstruationscykeln. Jag har haft menstruation 3 gånger oregelbundet sedan jag slutade med cyto. I alla fall hoppas jag att det är menstruation och inte bieffekt av Tamoxifenen. Nej, jag bestsämmer mig för att den har kommit tillbaka men att den är lite hoppig än. Nu får jag hålla koll på hela cykeln för provernas skall tas på olika dagar.
Förra gången jag fick mina pengar ändrades utbetalningssystemet och jag fick för 3 dagar tror jag - det var lite besvärligt. Denne månaden tänkte jag att nu får jag ju mycket pengar eftersom jag inte fick allt från förra gången men nä.. Jag tror att jag har varit sen med närvarorapporten och tydligen hann de inte processa så att jag skulle få alla pengar nu. Jag får väl dem nästa gång, och då blir jag ju lite rik för en liten sund!
Jag har fått en tand. Tänk att man kan säga så i denna ålder. Det är ju givetvis en visdomstand men brukar man inte ha koll på att de är på väg eftersom tandis jämt röntgar? Denna gången hade jag absolut ingen aning. det gjorde bara så ont. Jag försökte känna om det var en tand och det var det ju.,..grejen är bara att den ligger ner och växer mot de andra tänderna så den får väl dras ut. Jippi, just en sådan grej jag behövde nu när jag precis betalat massor redan till tandis och nu när jag inte får mina pengar...aaaahhhhhh...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
