Nyårsdagen

GOD NYTT ÅR OCH GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA!

Oj, vad vi sov länge idag. Även om jag har varit en sjusovare ett bra tag var det verkligen rekord idag. Tänk att man så ofta sov bort hela dagar när man var yngre och hade varit ute, det klarar jag inte numera. Fast när man är ung tror man att man är oövervinnerlig och har evig tid på sig. När man blir äldre inser man att det verkligen inte är så!

Min pappa ringde och önskade god fortsättning. Han hade även ringt på julafton men då var vi ju inte hemma. Den enda kontakten jag och min far har haft de senaste åren har varit våra respektive födelsedagar. Han ringer när jag fyller år och 9 dagar senare ringer jag när han fyller år. Under några år ringde han inte för han blandade ihop min födelsedag med deras bröllopsdag som var 3 dagar tidigare men nu verkar han ha lärt sig. Bara under det senaste halvåret (sedan han fick veta att jag hade cancer) har han säkert ringt kanske 5 gånger. Det känns ganska märkligt men jag blir jätteglad. Han är tyvärr ganska omogen och har svårt att visa känslor men tydligen bryr han sig faktiskt ändå.

En promenad blev det också, det var skönt att komma ut. Vissa dagar får jag nästan lite panik i kroppen och jag känner att jag måste röra mig. Jag behöver kämpa för att kunna bli bättre och få tillbaka kraft och styrka i kroppen. Jag behöver ta det långsamt och således är promenader den bästa början!

Vi var inom en affär för att handla yoghurt. Jag vet inte hur länge jag stod där och letade efter helt normal, icke smaksatt yoghurt som inte var en lättprodukt. Det finns ju miljoner olika varianter på både fil och yoghurt. De har ändrat om i affären så numera finns mejeriavdelningen allra längst in. Såklart att man skall gå genom allt och lockas att handla ännu mera. När vi kom till kassan och hade betalt såg jag att jag hade lyckats plocka en lättyoghurt ändå. Jag fullkomligt vägrar att köpa sådant, jag tror inte de är bra. Så jag skulle byta den mot en vanlig men fick skynda mig för att kassörskan skulle stänga sin kassa. Oj, vad stressad jag blev. Jag halvsprang genom hela (stora) affären och tillbaka. Jag blev helt slut. Jag klarar inte ens av att ta mig lite halvsnabbt genom en affär. Jag behöver många promenader märker jag!

På nyårsdagen brukar det oftast vara ganska folktomt ute. Det var inte många ute men givetvis var det ett gäng föräldrar med barn. De där svärmar ju överallt och det verkar inte bli lättare. Speciellt svårt är det när jag ser riktigt små bäbisar. Det riktigt skär i mig av längtan och av sorg. Kan det verkligen vara så att jag aldrig kommer att få barn? Det är så fruktansvärt grymt.