Trött och sliten

Idag har det känts som att jag både var onykter och bakfull samt att jag hade träningsvärk och influensa samtidigt plus att någon hade hoppat på mina fötter och sedan eldat lite på dem.

Inte den bästa dagen alltså. Det var alldeles för mycket igår och det kommer att ta flera dagar för mig att återhämta mig. Jag orkade inte ens gå ut idag fast jag hade behövt det. Jag tog en tupplur på sådär en dryga 2 timmar av pannkakevariant, det var länge sedan sist!

Jag undrar vad som kommer av vad. Vilken värk är från den gamla arbetsskadan, vilken kommer ifrån operationen och snedbelastningen av att ha endast ett tungt bröst. Vad är biverkningar från Taxoteren och vad kommer ifrån Tamoxifenen?

Hur det än är hade jag velat byta ut stora delar av denna kropp, tänk så bra det hade varit! Jag är vid hyfsat gott mod ändå som tur är!

En lååång dag!

Idag vaknade jag vid 8 av ett himla körande här utanför. Det var en flyttbil modell BAUTASTOR som försökte köra in på den lilla tvärgatan här. Den körde fram och backade och fram och backade och lyckades komma en bit...Nästa gång jag tittade ut stod brandkåren och hällde ut flis för att torka upp något som hade spillts. Det var troligtvis olja från flyttbilen som trots allt inte hade fått plats utan skrapat i, hydralolja säger sambon. Efter ett tag kom en plutteflyttbil som de hade fått ringa in. Tur det inte var min flytt!

Det var skönt att komma upp tidigt och komma igång. Jag mailade webhotellet IGEN för att de skall sluta dra pengar från mig! Jag har fått slängt lite saker och vi har lämnat iväg 2 kassar till en second hand affär., så skönt! Jag kom äntligen till en syaffär, fick köpt undertrådsrullar samt frågat om råd om kragen till kappan jag började sy ähum, typ 2008.

Men klockan var fortfarande tidigt och vi var färdiga med saker som vi borde gjort för länge sedan, åh vad skönt det var! Så i ren glädje körde vi ut utanför stan och kollade läget på ett hus som var till salu. Inte för att vi kommer att flytta men det var roligt att se ändå. Det samhället huset ligger i gillar jag skarpt. Sedan körde vi till finfina parken och tog en promenad. Jag hade siktat på en fika för det finns ett härligt bokcafé där men det verkar inte vara öppet på helger, så synd! Men böcker var jag sugen på så jag föreslog att vi skulle köra inom köpcentrat vi passerar på vägen och så gjorde vi. Där började jag inse att det kanske inte var så smart. Det var jättemycket folk och väldigt hög musik. Jag blev lite stressad och hittade inget roligt i bokhandeln, jag ville bara ut. På andra sidan vägen från parkeringen ligger ett stort bageri så vi gick in och köpte några vaniljhjärtan. De är vanligtvis så goda och här trodde jag de skulle vara ännu smarrigare eftersom bageriet/fabriken ligger vägg i vägg och att kakorna då är purfärska.

Vi körde hem och på vägen från parkeringshuset gick jag in och handlade mjöl och mjölk till lördagskakan. När jag kom hem började jag att nästa kragen direkt för att inte hinna glömma bort hur jag skulle göra. Vem vet när jag skulle orka/komma ihåg/hinna nästa gång!

Vi har tvättmaskin hemma och tvättar allt där men just idag hade vi bokat stora tvättstugan. Efter det senaste halvårets vidriga svettnätter och vallningar ville jag stortvätta alla sängkläder. Och ALLT blev verkligen tvättat!

Fodralet till bäddmadrassen
Tunna bäddmadrassen
Två duntäcken
Vanligt täcke
3 kuddar
Kuddfodral till tempurkudde
Dunjacka
Långlånga badrumsmattan

Och med tillgång till mangel passade jag givetvis på, jag älskar att lägga mig på manglade lakan!
7 påslakan
2 underlakan

Mellan allt rännande till tvättstugan började sambon laga mat och jag gjorde pajdegen. Jag började märka att det var något konstigt med receptet men jag trodde att det skulle bli bra i slutändan. Efter varje besök i tvättstugan kände jag hur segare det blev att ta sig uppför alla dessa hemska trappor, riktigt ont fick jag också. Maten blev riktigt god som vanligt. Pajen blev...konstig. Eller tja, pajskalet blev väl som ett pajskal skall vara förutom för salt. Himla märkligt recept som sagt. Men när jag skulle göra fyllningen blev det helgalet. Jag fick slopa den tanken och köra något annat. Det blev ingen nötkolapaj enligt det receptet. Så himla irriterad jag blev och jag är verkligen inte sugen på paj nu fast det är väl iofs bara bra.

Riktigt trötta som vi båda är har vi hunnit med att både bråka och bli sams igen. En sådan här dag förstår man ju verkligen att man är övertrött och överkänslig och att det då är nära till irritation.

Nu har vi precis hämtat det sista i tvättstugan och bäddat. Jag är så trött att jag knappt hänger ihop och jag har riktigt ont men jag har ett göromål kvar. Jag måste duscha för jag vill ju vara ren när jag lägger mig i en riktigt, riktigt ren säng.

Och så hoppas jag att jag vaknar tidigt imorgon, utvilad och pigg!

Glad igen!

Så rackarns bra det är med en blogg för att kunna skriva av sig! Väl jag hade skrivit och kräkt ur mig allt så försvann ilskan. Plopp, så var den borta och jag började istället skratta över att jag hade varit så arg. På något sätt blev det så himla roligt. Ett himla humör kan jag ha men det går över fort! I alla fall om jag får ut det. Det är ju genialiskt...istället för att gå och försöka hantera ilskan eller att trycka ner den. Varför har jag inte gjort det här tidigare! :-)

SKITANS ARG

Åh, idag är jag så himla arg!!!
Dagen började inte bra, jag har sovit dåligt. Jag har drömt mycket och oroligt. Om tidigare nätter handlat om sjukdomar och sjukhus har de senaste nätterna handlat om mitt hår på ett väldigt konstigt sätt. Sambon har stängt fönsterna så det har varit sjukt varmt och jag vaknar i panik av att jag knappt får luft. Jag gillade inte att sova varmt tidigare men nu får jag riktig panik av det!
Sambon har snarkat de senaste nätterna så jag får lägga mig i ett annat rum och det är jag arg för eftersom jag har en väldigt skön säng och den vill jag faktiskt sova i. Han har problem med snarkningar även om de är bättre nu än tidigare och han har hjälpmedel. Men herregud, använd dem och låt mig få sova!!! Lillkissen har mig som underlag när hon sover, hon är uppe och äter och går och lägger sig på mig. Hon är uppe och leker och går och lägger sig på mig. Och hur söt och rar och gullig hon är så är det lite jobbigt att ha ett plåster alternativt sugpropp på sig om natten. Icke att förglömma ett element! Ett väldigt litet men oj, så värmande element!

Nattilskan hade gått över när jag loggar in på banken för att betala räkning när jag ser att skitstället fortfarande drar pengar av mig!!! I maj mailade jag dem att jag ville få det kontot avslutat men de skrev att de inte hade tillräckligt med uppgifter för att stänga det, det handlar om en gammal hemsida-webhotell. Sidan finns inte längre och det är skitsurt att betala för det. Jag har betalat tusentals kronor fast jag inte använt det. När jag var vid något så när sinnes fulla bruk i höstas mailade jag dem igen med mer uppgifter och bad dem avsluta. Eftersom jag inte fick något mail tillbaka om att det inte gick utgick jag ifrån att det var avslutat. Det lilla jag kunde tänka iofs, den mesta energin gick ju åt till att hålla mig uppe. Idag, de skitans skitföretaget, hade de dragit igen! Och de har de säkert gjort hela tiden fast jag bara inte varit uppmärksam! Det är inte bara det lättaste att ringa dem för det är ett företag i Australien tror jag det är. Det var också så många år sedan kontot upprättades och jag fick dessutom hjälp med det då så vissa uppgifter är jag inte helt säker på. Skit, skit, skit. Skall jag behöva avsluta hela mitt bankkonto för att slippa de skitans, jäkla företaget!!

Åh, det var länge sedan jag var såhär arg. Gud vad jag önskar att jag hade den där boxsäcken nu!!!

Nattinatt

Egentligen borde jag inte skriva nu för jag är väldigt påverkad av min sömntablett, jag skall lägga mig istället men jag kom plötsligt på en massa saker jag skulle göra. Och så hittade jag några papper som varit borta. Bara för att testa hur bra detdär hemligheten var så visualiserade jag att jag hade hittat dem, vet inte hur länge de varit borta. Idag hittade jag dem! De låg bland sambons biltidningar och då var det inte konstigt att de försvann för där är det lätt att komma bort!

Jag bestämde mig för att jag skulle vara glad idag och det tycker jag att jag har varit. Jag gjorde inget schema för dagen som jag borde ha gjort dock. Jag har inte alls varit ute, jag har grejat så mycket idag. Synd för jag hade velat komma ut en sväng. Det är så skönt att känna vinden mot kinderna, att verkligen känna att man lever. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ha så ont idag och det har faktiskt varit hyfsat, inte den värsta smärtan trots att jag suttit vid skrivbordet och jobbat en del - härligt!

En bra dag! Och bättre dagar lär komma, eller hur!
Jag känner mig lite vinglig både i kroppen och i hjärnan när jag har tagit dessa tabletter så ni får ursäkta om jag låter lite...nja,lullig är rätta ordet för det är så jag känner mig!

Men NU skall jag stänga av datorn, hoppa i pyjamasen som består av nattmössa och matchande gosesockar. Jag har en hel ritual omkring dem. Innan jag stänger av värmen sätter jag mössa och strumpor på elementet. Sedan fixar jag på toa, när jag kommer tillbaka smörjer jag in och masserar fötterna och tar sedan på mössa och strumpor. Sedan kan det ta allt från några minuter till några timmar men både mössa och strumpor är alltid av när jag vaknar.

Nattinatti vänner!

Damen

Och förresten, nu är det officiellt. Jag har blivit gammal.

Idag blev jag kallad för damen...T V Å gånger!!!

Hemligheten

Jag har inte skrivit på några dagar men jag har tänkt desto mer.

Jag har funderat på hur jag ser på saker och ting och hur jag framställer det. Jag tror mig vara en ganska positiv person men här i bloggen tycker jag att jag mest gnäller. Å ena sidan var det det som var meningen när jag började skriva - att jag skulle få ur mig allt. Fast samtidigt föder "gnäll" faktiskt mera gnäll och så vill jag inte att mitt liv skall vara.

Jag tror på affirmation och visualisering även om jag sällan använder mig av dessa verktyg. Den främsta anledningen är mitt dåliga minne, jag glömmer helt enkelt bort det!

Jag hade lånat en bunke böcker på biblioteket som det nu var dags att lämna tillbaka. Jag hade ont och orkade inte gå den dagen så för att undvika böter (det var många böcker) så lånade jag om dem via nätet. En av dem kunde jag inte låna om eftersom den var reserverad och av väldigt många dessutom! Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att bläddra genom den innan jag skulle lämna tillbaka den dagen efter.

Boken heter The Secret (Hemligheten) och är skriven av Rhonda Byrne. Kort sagt handlar den om att gott föder gott och att det sprider sig. Tänker jag positiva tankar händer det positiva saker. Det var dock lite fånigt hur de beskriver oss människor som magnetiska och tankar som åker ut i universum och tillbaka till oss. Men resten tror jag på. Jag tror att positiva tankar ger mer positiva tankar och tvärtom att negativa eller depressiva tankar ger upphov till ännu mer negativism.

Det är iofs inte alltid så lätt att påverka det men jag tog ett beslut att jag skulle försöka. En anledning är att jag redan märkt på vissa områden hur väl det fungerar och det utan att jag egentligen försökt.

Jag har pga hälsoproblem tyvärr träffat många läkare, handläggare, personalmänniskor och dylikt som inte alltid varit så trevliga. Det har gjort att jag blivit väldigt rädd och orolig inför sådana möten för jag har varit så rädd att inte bli tagen på allvar. Den rädslan i sig har gjort att jag har agerat på ett sätt där jag nästan förväntade mig att bli dåligt bemött. Och många gånger har jag blivit det. Men....var det för att de hade en dålig dag, för att de kanske inte hade så mycket empati eller kan det ha varit att de agerade utifrån hur de avläste mig? Om jag verkar taggig och ilsken responderar ju de på det istället för rädslan som jag inte visar.

Den "bästa" saken med cancern är att jag har rivit ner mina försvarsmurar. Och det utan att jag har försökt, snarare tvärtom. Cytostatikan slog ut mig totalt, jag klarade knappt att hålla mig uppe och ännu mindre några försvarsmurar. Och det märkliga är att jag har blivit bemött på ett helt annat sätt på sistone. Inte bara för att jag hade cancer och att det var synd om mig och inte enbart inom sjukvården.

Jag har tänkt annorlunda när jag skulle träffa nya människor. Jag var mer öppen och förväntade mig att det skulle gå bra och att jag (om det rörde sig om min hälsa) skulle få adekvat hjälp. Och så har det blivit.

Enligt boken går det att "dra" till sig bra saker inom alla områden i ens liv så när jag kom till biblioteket och skulle betala böterna tänkte jag prova det. Kvinnan i kassan frågade om jag ville betala och jag sade att - det vill jag gärna! Jag såg att hon reagerade starkt och hon brast ut i ett oj, dig skall jag inspireras av! Inte för att jag vet något om min ekonomi blev bättre av min ändrade synsätt men märkligt nog har det blivit roligare att betala för varor.

Sjukgymnastgråt

Av ett missförstånd hade jag fått ytterligare en tid hos en av onkologens sjukgymnaster. Jag har varit där en gång och visst var hon bra men jag tyckte ändå det var jobbigt. Och jag har inte helt bestämt mig för om det var jobbigt på ett sätt som är bra eller om det var jobbigt på ett sätt som jag inte vill utsätta mig för och som inte leder någonstans.

Hon arbetar inte på ett vanligt "sjukgymnastiskt" sätt utan det liknar mer rosenterapi som jag tidigare fått. Men i den jämförelsen faller detta platt, det finns inget som kommer ens i närheten av det. Fast en stor del av det fantastiska var människan bakom, jag fick en väldigt bra kontakt med henne och det upplever jag inte på samma sätt med denna sjukgymnast. Det är svårt att förklara vad de gör men det handlar främst om beröring och att känslor sätter sig i kroppen. Beröring är också bekräftelse, av både min kropp och mig som människa. Jag märker själv att det låter luddigt.

Idag skulle jag få en väldigt försiktig behandling. Men det var ändå jobbigt. Hon hade ena handen på min axel men det var ändå jättejobbigt. Just som jag bestämmer mig för att jag inte vill, inte klarar mer lägger hon andra handen på min hand och liksom vaggar mig ungefär som en mor vaggar/tröstar sitt barn.. Och jag blev helt överrumplad av känslorna som dök upp, jag började storgråta. Jag har haft väldigt svårt att gråta inför andra och speciellt inom sjukvården så jag brukar alltid kväva det och har blivit (tyvärr) ganska duktig på det. Men idag hann jag inte för det kom över mig så otroligt snabbt. Det var väldigt märkligt. Och starkt, jag känner det ånyo nu när jag skriver om det.

Oj det nya ordet för ursäkta

Jag har tänkt på en sak. Ofta ute i vimlet på stan eller i affärer om någon går på mig eller buffar till mig så säger personen i fråga inte ursäkta utan oj och vänder sig bara om. Jag blir lika förvånad varje gång.

Idag var jag i affären och skulle precis ta en nummerlapp till fiskdisken (det blev lax, otroligt gott!) när en kvinna precis vänder sig om och råkar slå mig på armen. Inte sådär lätt, det gjorde faktiskt ont. Hon säger oj, tittar inte ens på mig utan vänder sig om. Jag blev först förvånad och sedan arg. Jag måste erkänna att en liten tanke dök upp om att jag skulle hämnas men det gjorde jag ju såklart inte. Jag bestämde mig för att inte låta hennes tja, vad är det? Arrogans, dumhet, tankspriddhet? I vilket fall som helst bestämde jag mig för att det inte skulle påverka mig för jag kände att jag började bli ganska upprörd men nej, jag valde att släppa det och det kändes väldigt skönt.

Onkologen och LoA

Igår fick jag via posten en bekräftelse på en tid jag hade på onkologen imorgon. Idag ringde de och avbokade tiden eftersom hon jag skulle till var sjuk. Idag fick jag ännu ett brev från dem med ännu en bekräftelse på tid. Och dessutom blev jag uppringd och fick tiden idag framskjuten 2 timmar. Jag ses ju som frisk nu. Men jag har nästan lika mycket kontakt med onkologen som tidigare. Det är samma ingång men en annan våningsplan vilket är bra för då kan jag separera detta från cytostatikabehandlingen.

Besöket jag hade idag var med en sjukgymnast och det handlade om LoA som börjar i nästa vecka. Hon ville kolla min rörelseförmåga och form , konditions- samt styrkemässigt. Konditionen är det inte mycket bevänt med men styrkemässigt var det lite bättre än vad jag trodde. Rörligheten är bra förutom nacken.

Jag fick ett ungefärligt schema så nu vet jag lite mer. Nästa vecka börjar lugnt med två dagar, samtal på onsdag och sedan stavgång och sedan träff på fredag som jag inte kommer ihåg vad det var. Jag ser väldigt mycket fram emot att börja, jag behöver verkligen komma igång och få upp styrkan i min kropp igen.

Gungig dag

Idag åt jag varma scones i form av rosor (bakform) och nypressad blodapelsinjuice till frukost Det var MYCKET gott och vad duktig jag var får jag allt säga! Orken är ju givetvis inte som den var innan men den är bra mycket bättre nu än när jag var som sämst. Är det så att jag sakta tar mig uppåt? Ett tag trodde jag att jag sakta tog mig...ingenstans så då är detta riktigt stort!

Jag har städat lite grann. Inte så mycket, det orkade jag inte men jag har städad i badrummet och bäddat rent i sängen. Jag vill helst ha mina lakan manglade men vi har det inte här uppe. Jag får gå ner till tvättstugan och det glömmer jag ju alltid. Denna gången var underlakanet väldigt skrynkligt, jag kan inte sova på sådant! En redig kvinna sköter sig själv även utan mangel, jag tog helt sonika strykjärnet och strök när jag hade lagt ut lakanet i sängen. Jag strök dock bara på min sida, dels för att det är viktigast för mig och dels för att jag kunde inte göra mer pga smärtan.

Ja, den där efterhängsna värken. Jag är iofs van vid värk i nacke, axel, skuldra men detta är lite annorlunda. Jag har försökt med styrketräning flera gånger, den sista gången gav jag det ordentligt med tid. Men nej, det är absolut inget för mig och mina muskler. Jag fick mycket mer ont av det. Det finns dock en träning som var fantastiskt bra mot min värk och det är boxning. Jag mådde så bra med det och det var otroligt roligt dessutom. Nu är jag ´tyvärr vääääldigt långt ifrån att kunna gå in i träningslokalen och börja boxa där igen. Jag kan inte förstå nu hur jag kunde vara så vältränad då, hur jag orkade. Hur det var att vara en "normal" människa...

Jag skulle vilja köpa en boxsäck och sätta upp här hemma. Jag tror att det skulle vara väldigt bra mot mina besvär. Och är det så att det är lite ilska/sorg inom mig vilket det troligtvis är, så är det alldeles ypperligt att ta ut det mot säcken. Men sambon vill inte ha upp en sådan för det är fult, det klarar inte taken osv. Jag kanske skall fråga om han vill vara min slagpåse istället! Haha, vilken bra idé jag fick!

Jag började titta på Melodifestivalen men tittade inte speciellt länge. Dels tycker jag det är dåligt, jag gillar inte att det är deltävlingar, det räcker med en, varför dra ut på allt. Jag gillar inte att programledarna skriker hela tiden och är så ohemult käcka, jag gillar inte falsk sång. Men det jag har allra svårast att hantera med Melodifestivalen är alla korta, tajta och urringade kläder som visar allting. Allting jag inte har, allting jag inte är, allting jag faktiskt en gång varit men inte fattat det och nu är allt för sent. Jag tycker det är jobbigt att se alla lyckade och lyckliga människor och här sitter jag, skallig, enbröstad, fet och ful, har inget jobb, inga barn och en relation som är väldigt svängig.

Va? Nää, det stämmer. Det var visst inte den bästa dagen idag...trots att den började ganska bra. Jag går och lägger mig istället. I mina rena nystrukna lakan. Mina katter är lika förtjusta i renbäddade sängar som jag är så jag får säkert sällskap ganska omgående. En gungig dag...och jag som inte ens har gungat.

Tider att passa

Under min cytostatikabehandling var jag på sjukan väldigt ofta. Det var saker nästan varje dag den veckan jag kunde röra mig, innan det var dags för nästa. Riktigt så mycket är det inte nu men det börjar bli en hel del att hålla koll på igen. Men skriver jag bara in det i almanackan direkt så funkar det, jag kan däremot inte hålla koll på olika lappar.

Onkologen har ringt mig flera dagar i sträck, igår fick jag även ett brev från dem. Det är tur att jag inte är så lättoroad vad gäller sådant. Denna vecka var lugn med bara ett möte. Nästa vecka rivstartar jag med tre tider på två dagar. På tisdag eftermiddag skall jag träffa en sjukgymnast och på onsdag förmiddag har jag tid med en annan sjukgymnast, vägg i vägg. Jag kanske skall be om att få sova över?

Ork

På kvällarna när jag har lagt mig känner jag hur väldigt trött jag är och hur sliten jag är i kroppen. Det är vid de tillfällena jag ibland känner mig överväldigad och tappar modet. Tidigare har jag alltid kunnat mobilisera lite extra kraft när det behövts men nu finns det inga reserver kvar. Jag förstår verkligen inte hur jag skall orka komma tillbaka och vara en normalt rörlig människa och kunna arbeta. Men ändå är det min högsta önskan. Jag har aldrig tänkt så tidigare, aldrig under min väldigt långa sjukskrivning. Men nu, post-cancer, tänker jag så ofta. Det är tankar som skrämmer mig väldigt mycket. Jag har höga krav på mig själv och att inte kunna röra mig normalt, inte orka med eller att inte kunna arbeta ser jag som ett misslyckande för mig.

Och när orken brister tappar jag även kognitivt. Dåligt minne, koncentrationssvårigheter, svårighet att hålla ihop tankar och ord. När jag försöker förklara eller beskriva saker och ting märker jag hur fladdrig jag är. Och detta skrämmer mig om möjligt ännu mer. Även om jag inte har kunnat arbeta eller vara lite aktiv som tidigare hade jag ändå mitt intellekt, det var min identitet. Om jag nu inte har det kvar vem är jag då?

LoA

De ringde från Onkologen igår. Jag var hjärtligt välkommen att börja på LoA och det startar om två veckor. Jag blev jätteglad, jag tror det kommer att vara väldigt bra för mig. Dessutom känns det skönt att jag har en bra plan själv så AF och FK inte bara föser mig hit och dit. Nu har jag iofs bra handläggare både här och där men det känns ändå bra att fixa lite själv.

Det börjar med ett samtal på tisdagen och sedan är det en aktivitet till den veckan så det börjar lugnt. Men redan veckan därpå är det full tid fast det innebär inte så mycket eftersom det bara handlar om någon timme här och där. Jag hoppas att det är samma tid varje dag så jag kan få in någon slags rutin för det är det hemskt dåligt med här hemma.

Jag äter inte bra och jag kommer inte ut så mycket på promenader som jag skulle vilja. Jag har väldigt ont i kroppen och jag känner att den inte riktigt bär mig. Jag har fortfarande besvär av neuropati i mina fötter och det är jättejobbigt. Men det är mer än bara det, jag har ont och känner mig väldigt trött både i vrist och benen. Häromdagen märkte jag att jag stod jättekonstigt. Jag hade tyngdpunkten på utsidan av foten. Bara några sekunder efter att jag ändrade var det så igen. Varför står jag så? Jag undrar om det blev så när jag var som sämst och knappt orkade hålla kroppen uppe. Jag har fortfarande svårt att gå i trappor för jag har svaga benmuskler så jag använder höfterna mer vilket inte är bra med tanke på min gamla idrottsskada. Kompenserar jag för mina svaga benmuskler genom att spänna musklerna i fötterna istället? Mycket märkligt. Det är i vilket fall som helst något jag måste få bukt med för att det inte skall bli sämre.

Så jag är extra glad över att jag skall börja på LoA!

Grymt

En av alla goa damer jag lärde känna på Lydiagården har råkat ut för en katastrof. Både deras hus och ladugård brann ner och de djur som inte brann inne fick avlivas. De har inte bara förlorat sitt hus utan även sitt levebröd. Jag är alldeles chockad och skakig och så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen för hennes skull. Livet kan verkligen vara grymt.

Sammanfattning av mötet

Det var ett möte på AF och min handläggare på FK är också med samt min sambo. Han är där mest som öron och hjärna eftersom jag så har dåligt med minnet.

På det hela gick det väldigt bra. Jag tyckte att AF verkade bra, kompetent, snabb i både tankar och handling vilket passar mig bra. Hon vet om hur det är att vara "för snabb" så om jag vill för mycket för snabbt kommer hon att lugna ner mig. Bra

Men hon hade inte behövt fundera över agendan för jag vet vad jag vill göra och lämnade över papper till dem. Både AF och FK godkände det direkt. Jag kommer att gå på något som heter LoA vilket står för livskvalitet och aktivitet tror jag det var. Jag börjar om två veckor från idag, vad blir det - 2:a mars och där skall jag vara under 8 veckor. Det är mest fokuserat på att komma ihåg med sin kropp och sedan vara mer redo för att gå tillbaka till sin arbetsplats, kanske som arbetspraktik.

Jag tycker det är ett bra koncept. Jag behöver röra på mig mer men jag har ont och allt annat. Så detta är bra för då gör jag det verkligen. Och jo, jag lär nog få ännu mer ont i början men så får det väl bli!

Men det bästa av allt är att de verkar räkna upp lönen från när man blev sjukskriven. Hmmm...det är en rackans många år sedan. Skall bli spännande att se vad den landar på.

Så hon på AF kommer kanske inte att behöva göra något eftersom jag fixar allt själv. Jag går 9 veckor på LoA och sedan har jag grön praktik som jag skulle ha gått efter Alnarp i våras men istället av det fick jag en släng cancer. Men nu är jag på gång igen. Jag hoppas att jag är det och inte bara skriver det nu för att jag är lite sömntablettyrandes.

Skynda långsamt...

Arbetsintroduktionsmöte med AF och FK

Idag är det dags. Mitt öde kommer att beseglas!
Jag hade totalt glömt att jag ens hade skrivit upp det men i min almanacka står det antecknat ett möte idag klockan 14.00.

Jag har inte tänkt så mycket på det eller varit orolig tidigare men igår när jag läste det blev jag faktiskt lite bekymrad. Jag känner tillit till min läkare samt handläggare på FK men nu är det ju en ny människa som kommer att ha stor del i mitt liv och min framtid. Mina tankar börjar snurra som de alltid gjorde tidigare...tänk om jag inte tycker om henne/honom? Tänk om hon/han inte gillar mig eller lyssnar på mig och tar mig på allvar?

Mitt "nya" jag försöker att slappna av, förvissad om att det kommer att lösa sig. Bara jag försöker vara öppen och inte låta rädslan ta över kommer det att gå bra.

Får se vem som kommer att vinna. Dock satsar jag en slant på det nya jaget, jag tror det är ett vinnande koncept.

Drömmar

De senaste nätterna har jag drömt mycket om sjukhus. Igår natt drömde jag att jag hade fått skelettmetastaser och var på sjukhuset för att bli opererad av samme läkare som tidigare, han jag inte alls tyckte om. Hur han skulle operera mig förstod jag aldrig men drömmar är ju sällan logiska! Jag kommer inte ihåg så mycket av drömmen förutom en enormt stark och förlamande rädsla. En sådan rädsla har jag inte alls känt under dessa 8½ månader. Men den kanske finns ändå? Jag kanske har intellektualiserat bort den, det skulle inte förvåna mig.

Inatt var det så dags för ännu ett sjukbesök (i drömmen alltså) men den hade inget med cancer att göra. Jag var inlagd på sjukhus men jag vet inte av vilket skäl. Jag vet inte vad det var för fel på mig men jag var helt utmattad och var inte kontaktbar. Dessutom förlorade jag medvetandet hela tiden. Inte bara svimmade utan mycket värre, rent vidrigt. Ungefär som den gången när jag blev opererad i juni, helt väck var jag. Det tog jättelång tid innan jag liksom kom tillbaka, säkert en kvart. Ungefär så var det i drömmen också. Det var en väldigt stark dröm och jag blir nästan rädd bara jag tänker på den. Men i drömmen skulle jag skrivas ut för de hade inte märkt att jag hade svimmat så många gånger och jag var så utmattad att jag knappt kunde prata. Mycket märkligt (och även denna ologisk).

Undrar om jag är mer rädd än vad jag fattar att jag är och att mitt undermedvetna försöker att bearbeta det. I vilket fall som helst är det otroligt obehagligt!

Planen, utgången

Jag tror inte det var något fel på planen egentligen men utgången blev en annan än vad jag hade tänkt mig.

Planen bestod av följande punkter:

• värma middagen från igår
• lokalisera ett styck Coop Forum
• hoppas och be att de har pulkor kvar
• inhandla en styck pulka
• fara till en lagom backe

...och sist men inte minst:

• ÅKA PULKA

Vi fick avvika från planen redan på Coop Forum. Jag frågade en expedit efter pulkor och hon sade att de inte hade några. Ledsen, uppgiven och lite ilsken vek jag in på plan B istället vilket var att inhandla kexchoklad istället. Dock framme i kassan såg jag en man med en pulka i vagnen så jag frågade honom och nästan sprang dit för att kolla. Som tur var så bestämde jag mig för att göra ett rumpprov på plats med nedslående resultat.

Jag började inse att Guds planer för mig denna vinter INTE är att åka pulka men på väg därifrån såg vi ett Intersport samt Sportex. Intersport hade sedan länge slut på pulkor. På byggnaden till Sportex stod det att de var bäst på cyklar vilket inte direkt ökade på våra förhoppningar. Men när vi kom närmare kunde vi redan utifrån se att det var här pulkorna huserade! Med hjälp av en strategiskt placerad stolpe kunde jag ganska diskret göra rumpprovet även här trots att jag befann mig endast några meter ifrån expediten. Denna gången föll det väl ut, jag passade!

Nästa fas var att lokalisera en lagom backe för en nybörjare som mig. För det är man väl igen om man inte har åkt på typ 25 år eller något. En bra backe stod till tjänst, precis övergiven av några åkare innan mig vilket var bra. Jag hade gärna den för mig själv eftersom jag inte helt litade på mina pulkaåkningskunskaper.

Jag traskade upp, satte mig lite darrande i pulkan och försökte ta sats, inget hände. Puttade lite till, inget hände. Lite till och där! Två månaders väntan, äntligen i backen och det var tom ännu roligare än vad jag hade föreställt mig! Jag nästan kiknade av skratt!

Andra åket var jag lite modigare trots att jag hamnade på ett gupp, det gick hur bra som helst! När jag ändå var där gick jag upp en tredje gång men det var där det började gå lite fel. Jag hamnade lite på sniskan och föll av nästan direkt men ingen skada skedd, jag dammade av snön och gick upp igen. Jag kunde ju inte avsluta med ett sådant fisigt åk!

För fjärde gången gick jag uppför backen. Nu var jag ganska andfådd men tänkte att det blir ju en bra träning. Om jag hamnade snett förra gången var det inget mot jag gjorde nu! Jag vet inte hur det gick till men swish, hej och där landade jag på huvudet.

Nu var jag lite skakad men 5 gånger är ju ett lagom antal och jag ville som sagt inte avsluta med ett fisigt åk. Själva vurpan var lite mer imponerande men nej, jag var inte nöjd. Jag gick upp för femte och absolut sista gången, oavsett hur det skulle gå. Denna gången tänkte jag att jag kanske satt snett eller liksom böjde mig så jag var noga med att försöka sitta med tyngden balanserad. När det började gå åt pipan tänkte jag att om jag försöker hålla mig kvar kanske pulkan bara svänger och att jag inte trillar av. Dum strategi. Jag trillade av. Även denna gången på huvudet och riktigt ordentligt. Hjälp vad jag fick ont i nacken.

Denna backe är ganska inåkt och isig och hård. Det vet jag för jag kände efter, två gånger med huvudet!

Eller som den lilla pojken sade när han spelade boll med sin bror och råkade panga grannens ruta. "Först var man så glad, sedan blev man så lissen"!"

Fast jag skrattar ganska mycket åt mig själv även om det är lite synd om mig. Men åka pulka, det fick jag till sist göra!

Plan

Jag har en plan!

Morgnar med överraskning

Vissa dagar börjar mer förvirrande än andra och visar verkligen hur mycket min hjärna påverkats av min cancerbehandling.

När jag gått upp och gick till badrummet såg jag att "hårbortslitaren" var framme och satt i vägguttaget. Vissa morgnar blir jag mer förvånad än andra...
Jag hade inget minne av att jag hade satt mig tillrätta på badrumsgolvet med den igår kväll men det som ändå förvånade mig var att jag bestämt mig för att göra det vid halv tolv tiden. Jag kommer alltså inte ihåg vad jag gjorde men jag kommer ihåg när jag gjorde det eller rättare sagt när jag lade mig.

Jag klädde på mig men märkte att det var något som inte var riktigt rätt. Jag hade gjort den intressanta upptäckten att man kan ta på sig en kofta uppochner men att det inte är riktigt lika skönt att ha på sig.

Sedan var det dags att ta min morgonmedicin, bla läskiga Tamoxifen som inte är riktigt lika läskig längre. Jag stoppade pillerna i munnen och skulle precis svälja när jag fick bråttom att spotta ut dem. Shit, vad nära det hade varit att jag hade börjat dagen med sömntabletter! Det hade blivit en ack så jobbig dag!

Faktum är att jag gjorde det en gång för länge sedan. Jag kunde inte begripa varför jag blev så yr för jag hade ju tagit min medicin. Och samtidigt som jag var otroligt yr så var jag så trött att jag hade svårt att hålla mig uppe. Jag hade börjat på en promenad men kunde bara gå några hundra meter, sedan fick jag vända. En tanke formades och jovisst, jag hade tagit fel medicin.

Fast det är inget stort problem. Snarare ger det utrymme för ganska mycket skratt. Och tänk vilka överraskningar som kan vänta mig på morgonen när jag inte alltid vet vad jag har hittat på kvällen innan! ;-)

Smärta på ett obehagligt sätt?

Idag gör min kropp ont på ett obehagligt sätt.
Dessa ord yttrade jag i bilen på väg till en kattutställning.
Först reagerade jag med förvåning över vad jag själv hade sagt. Efter det tyckte jag det var hysteriskt roligt men sedan började jag fundera. Det är faktiskt inte självklart att smärta är obehagligt. Smärta kan vara skön. Massage är oftast skönt och det kan göra ordentligt ont. Träningsvärk kan vara nästan outhärdlig men det kan också finnas en komponent av tillfredsställelse i det.

Smärta är relativt.
Så frågan är, skall jag försöka bli av med den eller bara lära mig tänka om?
Vilket är enklast?

Seg dag

Idag har allt varit segt och jag har haft svårt att finna glädjen.

Jag kom ut men inte mer än en promenad till Hemköp och det är inte vidare långt. Men alldeles tillräckligt ändå. Det var till min förvåning väldigt mycket folk och jag blev jättestressad. Idag var det extra jobbigt att bo mitt inne i stan. Idag om något hade jag behövt mina älskade träd att hålla mig fast vid och tanka lugn och energi.

Märkligt att det som till en första blick kan vara motsatser ändå passar så bra ihop. Lugn och energi. Kraft och ro. Idag hade jag behövt plocka fram en internalisering av mina träd. Men det har jag inte ens tänkt på förrän nu. Inte för att jag är vidare bra på det dock, jag glömmer alltid sådant. Det hade nog varit bra att göra en avslappning, det kommer jag också på nu. Undrar om det skulle hjälpa att göra en stor tavla med mina små tips till mig själv. Fast jag skulle väl bara glömma att titta på den...

Jag har inte varit så aktiv med mina stretchövningar på sistone. Det märks. Jag har mer ont och icke-känsel-området liksom sprider ut sig. Dessutom är neuropatin i fötterna skitjobbig. Jag vill inte vara i denna kroppen längre, den är inte rolig.

Hur hittar jag ut?

Grattis till mig!

Jag hade besök av goa L idag och det var som vanligt trevligt. Himla roligt att pyssla lite också, fina grejer du gjorde! Det var hon som påminde mig om min fest som jag skulle ha. Kom på det lite för sent dock för den skulle ju ha varit idag.

Men ändå! Grattis till mig på min 40-komma-5-åriga födelsedag idag. Det var ju meningen att jag skulle fira den lite i efterhand, ett halvår räckte väl bra tänkte jag. Då är jag glad och pigg och allting är borta. Allting är nog borta men jag är inte glad och pigg. Eller jo, jag är glad men jag är inte pigg hela tiden och minnet är sämre än på en 2-åring så jag har inte ens kommit ihåg att jag skulle ha en F-fest.
fyrtio komma fem fest och frisk och fantastisk. Äsch, jag får nog fundera på när det kan bli av istället.

Jag har tagit min sovpilla, det är därför jag låter lagom (olagom) full!

Hjärnkrumbukter

Det slog mig häromdagen.
Tänk om någon skulle få för sig att tafsa på mitt till synes normala högra bröst.
Jag skulle ju inte känna det!!

Lydiagården, fredag 5/2

Kunskapsresan med läkare "allmän information"
Utvärdering
Fotografering
Utcheckning

Sista dagen av framdukad frukost. Jag gillar frukostar, det är mitt favoritmål på dagen. Efter det fick jag ägna ansenlig tid till att gå runt och se om jag hade glömt saker någonstans. Och det hade jag! Jag hade behövt en korg för att samla in mina grejer.

Fotografering skulle ske. Det är svårt att fotografera mig, speciellt om man vill att jag skall se vaken ut. Jag har en förmåga att alltid blunda på kort. Jag blundar alltid på åtminstone två kort. Vill man att jag skall ha ögonen öppna är det bäst att ta minst tre kort, då brukar jag ha vant mig vid blixten.

Sista etappen för kunskapsresa handlade om allmän information och sedan var det dags för utvärdering. Jag tror att alla var väldigt nöjda med denna vecka.

Dags för lunch och efter den var det tid att säga hejdå till alla och åka hem. Usch. Vissa har jag fäst mig vid mer än andra och det var jobbigt att lämna dem. Men vi får ses igen!

Lydiagården, torsdag 4/2

Kunskapsresan med kurator "samhällets resurser"
Gruppsamtal "framtiden"
Kunskapsresan med sjukgymnast "basal kroppskännedom, avspänningsövningar"
(promenad)
Bassängträning
"Kärleksfull vänlighet", övning i att vara mindful

Idag åkte vi vidare med Kunskapsresan och en kurator berättade om samhällets resurser. Det var bra och intressant och en del var nytt. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket. Det sades att vi skulle få kompendier om vad alla har pratat om och det fick vi men det hjälper inte mig. Jag hade behövt anteckna för att verkligen höra och komma ihåg. Det är så hopplöst att ha sådant här dåligt minne, det är verkligen skitjobbigt. Det är en av svårigheterna jag har med att komma tillbaka till arbete, hur skall det kunna gå när jag inte kommer ihåg något? Hela veckan har jag tillbringat stor tid med att försöka leta upp saker som jag lämnat på olika ställen. Speciellt innetofflorna har fått ben. Haha, vad vitsig jag var där!
Sjalar, nässpray (var lite förkyld när jag kom) och en massa andra saker (som jag har glömt!) gick jag ständigt och letade efter. Jag borde haft sådana där klämmor som man kan sätta på nappen så man inte tappar bort den. Det hade varit bra fast kanske lite konstigt att använda med innetofflor.

Tredje och sista gången vi hade gruppsamtal handlade det om framtiden, hur vi ser på den. Det var bra att avsluta med något positivt. Dock hade jag behövt samtala om fler saker, speciellt synen på mig och min kropp samt barnfrågan. Men dessa samtal har ändå varit väldigt bra, just att det skett i grupp har hjälpt mig mycket.

Efter detta behövde jag lite tystnad i öronen igen så jag gick ut på promenad. Jag ville fånga hur underbart vacker miljö det var så jag tog med kameran på min tur. Under min promenad mötte jag några av deltagarna och i detta var det en grej som väcktes upp som gjorde att jag blev ledsen. Hade detta varit jag för sådär en fem år sedan hade jag blivit otroligt ledsen men jag hade inte kunnat visa det. Istället hade jag försökt trycka ner det, inte lyckas helt utan visa känslor som missuppfattas som ilska istället. Men inte nu! Jag tänkte på det, jag tänkte på varför jag reagerade, hur jag reagerade, vilka automatiska tankar som kom upp och att det egentligen inte var så stort. Ändå fanns det kvar där en liten tagg och jag tänkte att jag skulle se om jag kunde hitta P för ett samtal när jag kom tillbaka. Att visa svaghet och be om hjälp är inte lätt för mig, det är bara nyligen jag har börjat kunna det.

När jag kom tillbaka tillbaka till byggnaden funderade jag på om jag verkligen skulle prata av mig, jag tänkte att det kanske inte behövdes och att jag inte borde störa. Jag stod och velade en smula i receptionen. Men jag såg att P var på sitt rum så jag gick faktiskt dit. Jag knackade på dörren och en annan sköterska öppnade och jag frågade om P var ledig för ett samtal. Vi gick till ett annat rum och småpratade först innan jag berättade vad som hade hänt. Det var många hinder för mig att klara av. Först att verkligen leta upp henne och att knacka på. Sedan blev det jobbigt när den andra sköterskan öppnade. Det var hon som hade haft ankomstsamtalet med mig som hade kommit och frågat hur det var när jag gått ifrån föreläsningen. Jag tänkte att det kanske hade varit mer naturligt att prata med henne men jag ville verkligen prata med P för vi hade fått så bra kontakt. Herregud vad mycket jag tänker! Och jag tänker på vad andra kanske tänker! Inte konstigt jag är trött! Det sista steget var att våga visa känslor och visa min "svaghet".

Men jag lyckades att ta mig genom alla stegen, jag är jätteglad för det och vi hade ett väldigt bra samtal. Det är inte så farligt att vara svag, tvärtom faktiskt. Jag upplever människor som mycket trevligare nuförtiden. Men det handlar ju inte om dem, det handlar om mig och att jag ger ett annat intryck. Jag verkar inte vara lika taggig och igelkottig längre.

Jag blev extra glad att jag hade sökt upp henne när hon berättade att hon snart slutade för dagen och att hon inte skulle komma imorgon. Det hade varit hemskt om jag inte hade fått lov att säga riktigt hejdå till henne för hon är den som har varit det bästa på hela veckan. Hm, det blev en konstig mening.

Efter detta var det dags för bassängträning. Detta var jag orolig för. Inte för att visa ärret utan snarare att visa resten. Jag tycker att jag är så ful och fet. Men när vi väl var i omklädningsrummet var allt fokus på att hitta en plats att klä om på samt att hitta rätt in i baddräkten så jag glömde bort att vara rädd. Så bra!

Väl inne i hallen var det plums ner i bassängen för ett gympapass. Oj, vad roligt det var! Jag hade glömt hur roligt det var att röra sig till musik. Eller äsch, klart jag kommer ihåg det men det är en annan sak när kroppen kommer ihåg det. Jag har provat vattengympa några gånger på Friskis&svettis och precis som där hade jag även denna gången ett stort leende på läpparna under passet. Vi avslutade med några tävlingar. Vi skulle ta oss till andra kanten utan att simma, vi fick göra hur vi ville typ hundsim. J som simmar mycket vann både första och andra gången. Sista gången gjorde vi det baklänges och jag hann inte riktigt själv med innan jag var i mål först. Åhej, vad glad jag blev. Haha, jag är som ett barn ibland. Jag blir fortfarande så glad när jag tänker på det.

Sjukgymnasten som höll i passet hade med sig några "korvar" i frigolit och med rätt teknik kunde man liksom flyta och verkligen slappna av i nacken. Åh, vad det var skönt, jag hade väldigt svårt att dra mig därifrån. Denna avslappning behövde verkligen min kropp!

En av deltagarna kom fram till mig och sade att jag var fin. Jag var inte alls så tjock

Efter middag drog vi oss in till biblioteket och tjötade massor igen. Det kändes hemskt konstigt och sorgligt att det var sista kvällen.

Dagen avslutades med en meditativ övning vid 9. Det var alldeles för sent för att jag skulle kunna hålla koncentrationen uppe men jag gjorde ändå mitt bästa. Efter det fortsatte samvaron och prat och skratt. Ibland kommer samtalet att handla om barn och det är jobbigt för mig. Inte blev det bättre av att sjuksköterskan som hade lett den meditativa övningen kläcker ur sig att hon visste en man som hade gått genom cytostatikabehandling som hade blivit far vid 63 års ålder. Jaha? Jag blev faktiskt arg. Jag frågade henne varför hon sade så och sade att om det var tänkt att vara till någon tröst misslyckades hon grundligt. Jag sade det ändå ganska sakligt och sedan kunde jag också släppa det. Det är jag tacksam över, det är inte alltid jag kan det, för flera år sedan hade jag riktigt svårt att släppa sådana saker.

Men jag släppte det som sagt och kunde fortsätta kvällen av trevlig samvaro med så goa människor. Jag hade svårt att bryta upp, jag ville inte riktigt att denna fina vecka skulle ta slut. Men till slut fick jag gå, jag behövde ju sova!

Lydiagården, onsdag 3/2

Kunskapsresan "psykiska reaktioner i samband med cancer"
Gruppsamtal "hur mår jag idag"
Kreativ verksamhet
Kunskapsresan med sjuksköterska "samlevnad"
Kvinnligt under, underklädesbutik

Kunskapsresan fortsätter idag med läkaren och "psykiska reaktioner i samband med cancer". Men trots att dagen precis hade börjat var jag så trött, så trött. Längst bak i föreläsningssalen finns två fåtöljer som utnyttjades flitigt. Jag har svårt att sitta rakt upp och ner på vanlig stol, jag får vanligtvis väldigt ont av det men en fåtölj med stöd för nacken fungerar alldeles ypperligt. Men jag kunde inte kämpa emot tröttheten. När det var paus och halvtid drog jag mig tillbaka och valde att lägga mig och sova en stund istället. Det gjorde jag nog rätt i, jag behövde verkligen det. Jag tror inte jag missade så mycket för copig och stresshantering har jag läst flera gånger när jag pluggat psykologi så det kände jag redan till.

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Först tänkte jag inte öppna eftersom jag ville vila lite till men jag gjorde det ändå. Det var sköterskan som jag hade pratat med igår. Läkaren hade sett att jag försvann och hade sagt till så hon kom upp för att fråga hur det var med mig. Hur gulligt var inte det! Det uppskattade jag jättemycket. Det är ok med mig men jag har svårt när det är så intensivt, jag måste få tid för återhämtning. Jag är både stolt och glad över att jag gick ifrån för jag har svårt att ge mig själv den tiden jag faktiskt behöver. Hennes besök gjorde också att jag hann med en kort promenad innan det var dags för nästa sak på schemat.

Nästa tid passade jag med glädje. Det var dags för SPA och helkroppsmassage. Eller egentligen är det lite överdrivet att kalla det för SPA. En tjej kommer till Lydiagården två dagar och ger olika behandlingar såsom fotvård, massage, fransfärgning och dylikt. Det fanns en pärm där man kunde skriva upp sig på olika behandlingar till rabatterat pris och det var lite huggsexa om den för att få bra tider. Jag är jätteglad att jag skrev upp mig för helkroppsmassage, först hade jag bara tänkt ta nacke/rygg. Men det var gudomligt skönt att bli masserad på händer och fötter, speciellt eftersom jag fortfarande har känningar av neuropatin.

Riktigt avslappnad kommer jag till lunchen. Vi fick förresten efterrätter flera dagar, mums. Jag är väldigt svag för efterrätter...öh, och kakor samt godis. Hmmm...sötsaker med andra ord.

Eftermiddagen inleddes med gruppsamtal med goa P. Idag var temat hur vi mår idag. Det var ett ännu jobbigare ämne än första gången och jag väntade in i det sista innan jag pratade sist. Väldigt mycket gråt blev det även idag. Men det svåra i detta är inte själva cancergrejen. Det handlar inte om att jag är rädd för att dö eller att få återfall. Det som är jobbigt är att jag var så redo att börja arbetsträna efter att jag hade varit på Alnarp men att jag helt slogs till marken av cytostatikabehandlingen. Jag har under alla år jag varit sjukskriven varit helt inställd på att jag skall komma tillbaka och arbeta heltid. Nu börjar jag tvivla på att heltid är möjligt för mig och det är faktiskt en oerhört stor sorg. Det gör också att jag tycker att jag är misslyckad.

Även idag hade vi kreativ verksamhet. Det var nog den bästa fortsättningen på denna dagen, allt annat hade varit jobbigt. Tänk vilket fantastiskt arbete P har som får lov att pyssla på arbetstid. Hon har precis som jag en pysselpassion och vi pratade mycket om allt underbart man kan skapa av olika material. Eftersom skapande är så stor del av mitt liv hade jag tagit med lite av mina grejer för att visa, bl a några altered books samt en massa kort jag hade gjort. Jag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt hade jag sålt 24 stycken kort och fått ohemult mycket beröm. Samtidigt som jag blir otroligt glad av att höra sådana fina saker har jag svårt att ta in det, det blir för mycket på något sätt. Jag önskar att jag kunde spela in det så jag hade kunnat njuta av det i portioner istället! :-)

Dagen fortsatte med Kunskapsresan med P som följeslagare, denna gången handlade det om samlevnad och sex. Jag vet inte ens hur jag skall beskriva det men det var det roligaste jag varit med om på många, många år. Hon lyckades få fram budskapet på ett oerhört naturligt sätt och det som gjorde det extra roligt var att hon inte försökte vara rolig, hon bara var det och på ett sätt som gjorde att vi kände igen oss. Som skillnaden att skratta åt och skratta med någon. När hon pratade om inkontinens och berättade om knipkulor hon hade köpt och avslutade med några varningsord om att inte stå på ett klinkersgolv när man använder dem vrålade vi nästan av skratt. Hon går snart i pension och är liten och rund, hon pratade om sig själv och sin gubbe och tog upp en del exempel men hon gjorde det så varmt och så kärleksfullt, det var så underbart att höra och så vackert. Hon berättade att han var romantisk och en gång hade han tänt ljus i sovrummet vilket gjorde henne väldigt förvirrad. Kvällen blev fin men hon väntade tills dagen efter innan hon var tvungen att fråga varför han hade tänt myggljus, har ni så många mygg här i Skåne? Jag skrattar bara jag tänker på det. Underbar person och en fantastisk föreläsning som ingen av oss kommer att glömma! Det tråkiga är bara att det inte går att berätta om det och förmedla om hur fantastiskt det var! :-)

Lydiagården, tisdag 2/2

Yoga
Kunskapsresan med läkare "fakta och föreställningar om cancer"
Hur vårdar vi själen? Med präst
Kunskapsresan med sjukgymnast, basal kroppskännedom, avspänningsövningar
Akvarellmålning
Kreativ verksamhet
Meditation ”jag-förstärkning” meditativ övning

En av deltagarna går en instruktörskurs i yoga och hon erbjöd sig att leda en omgång. Jag hade nog kunnat sova lite till men jag befann mig ändå på plats 07.15 för ett pass. Jag var faktiskt lite stolt över mig själv! :-)

Kunskapsresan fortsätter med samma tema som den började med och det är än en gång läkaren som håller i det.

Hur vårdar vi själen?
En präst som haft cancer pratade och redan från början trollbands jag av hans ord. Det han beskrev stämde så väl in på hur det var att få besked. Det första beskedet med orden du har bröstcancer men även det sista beskedet att nu anser vi dig vara frisk. Tyvärr var jag tvungen att gå eftersom jag hade tid för samtal med läkaren. Hon var bra men jag var ändå en smula besviken. Jag hade behövt prata om barnfrågan och min rädsla för Tamoxifen. Men samtidigt inser jag ju att det är svårt att hinna med att prata om allt!

Man kunde skriva upp sig om man ville ha samtal med präst och det hade jag gjort. Jag har en del existentiella frågor och framför allt undrar jag varför. Varför har jag drabbats av så många hälsoproblem. Skall jag aldrig kunna komma tillbaka till arbete igen? Vad vill Gud med mitt liv? Men det är ju detta som är att vara människa. Vi kommer aldrig att kunna förstå helt. Det var ett jobbigt samtal, huj vad jag grät!

Jag var helt färdig efter dessa samtal och jag valde att sätta mig vid ett eget bord, jag klarade inte av att samtala med någon.

Tid för ytterligare en etapp på Kunskapsresan. Det var än en gång med sjukgymnasten, denna gången dock praktiskt med basal kroppskännedom samt avspänningsövningar. Idag tyckte jag det var jättebra och jag tyckte att hon var duktig. Dock kände jag mig helt illamående samt vinglig när jag skulle resa mig upp, det var väldigt obehagligt!

Det var oerhört intensiva dagar, nu var det dags för akvarellmålning! Trots att jag älskar färg och form var det inget jag kunde vara med på det eftersom jag hade enskilt samtal med sjukgymnasten samtidigt. Hon började också med att fråga hur hon kunde hjälpa mig. En sådan inledning gör mig helt ställd, jag vet inte riktigt vad jag skall svara! Men det blev ett väldigt bra samtal, jag tyckte hon var otroligt bra och duktig och jag är väldigt glad att jag skrev upp mig för samtal med henne. Jag fick några tips om övningar och jag fick namn och telefonnummer till hennes gamla lärare för att få ytterligare hjälp. Hon sade att det var få människor som hon hade rekommenderat dit och det lät ju inte så positivt. Men sedan sade hon att det är liksom den stora artilleriet och det var inte så många som behövde det. Samtidigt som jag är ledsen över att jag behöver det, att min kropp är i så dåligt skick är jag ändå glad över att bli tagen på allvar. Det är svårt att få någon hjälp när man har flera hälsoproblem eftersom de flesta läkare enbart ser till sin egen disciplin. Men kroppen fungerar ju inte så, det går inte att särskilja delar, den är ju liksom en helhet!

Phew, en omtumlande och jobbig dag men ändå bra! Till min glädje stod det nu kreativ verksamhet på schemat, det är verkligen min grej. Inte för att jag är duktig på att måla men jag gillar verkligen att skapa, det är min passion. Inte gjorde det heller något att hon som hade hand om den kreativa delen var en sådan fantastisk person (hon som inte gillade att röra på sig och som vi har i gruppsamtalen). Hon växte bara mer och mer och jag tror alla var lite platoniskt förälskade i henne. Och vilket härligt pysselrum, mumma! Det var roligt bara att gå omkring och plocka och titta på alla saker där! Men samtidigt som det bästa jag vet är att skapa kan mina prestationskrav dyka upp och så gjorde de även idag. Men jag tvingade mig själv att arbeta långsamt och att lägga det ifrån mig för att slutföra en annan dag!

Mycket prat i biblioteket. Vilka härliga människor, så många goa kvinnor samlade på en och samma gång! Vi pratar och skrattar och berättar.

Dagen avslutades med en meditativ övning som kallades för "jag-förstärkning". Vi satt på stolar och skulle föreställa oss en trappa som vi gick nerför och ut i en trädgård. Vi skulle också föreställa oss stenar som vi plockade upp och som det stod olika saker på, trygghet, säkerhet och något annat jag inte kommer ihåg. När jag gick på Alnarp hade vi avslappningsövningar varje dag och det mådde jag bra av. Jag borde fortsätta med det varje dag. Det är inte svårt och behöver inte ta så lång tid så det är märkligt att det aldrig blir av!

Lydiagården, måndag 1/2

Ankomstsamtal med sjuksköterska
Information om veckan
Kunskapsresan med läkare "fakta och föreställningar om cancer"
Promenad
Gruppsamtal "När jag fick beskedet om bröstcancer"
Kunskapsresan med sjukgymnast "bröstcancer"
Knep och knåp
(promenad)
(bastubad)

Jag är inte van vid att behöva ställa klockan men jag kom ändå upp ganska lätt. Mindre lätt hade det dock varit att somna, jag har inte sovit många timmar.

Efter frukost är det dags för ankomstsamtal med en sköterska. Hon frågar mig vad hon kan hjälpa mig med. Öh, det vet jag inte! *s* Hon frågar lite och jag svarar lite. Sammantaget vet jag inte vad hon kan hjälpa mig med men hon var väldigt rar i alla fall.

Jag och J tog en liten promenad. Vi valde den kortaste stigen som nog inte var den snabbaste eftersom den gick i skogen i snön. Men härligt var det!

Sedan var det dags för oss att ge oss ut på en resa, nämligen Kunskapsresan. Värd för första etappen var läkaren som talade om "fakta och föreställningar om cancer". Till min lättnad var det inte det vanliga pratet om: här är celler, så här delar det sig. Eller jo, det var det kanske lite men det presenterades på ett annat sätt. Bla fick vi veta precis vad alla siffror och förkortningar står för vilket tilltalar mig som är informationsnörd. Jag kommer visserligen inte ihåg det men ändå!

Efter detta var det schemalagt en promenad. Jag kände att jag var väldigt trött och det är så mycket människor och prat runomkring så jag valde att ta promenad på egen hand. Jag behövde lite tystnad i öronen. Det var ohemult mycket snö men jag valde ändå en slinga som inte var plogad för jag ville gå i skogen. Många gånger undrade jag om jag hade gått fel men jag kom ändå fram till slut till min lättnad. Det var otroligt vackert och väldigt välgörande. Jag älskar träd, speciellt såhär i vinterskrud. Det var hisnande vackert och det var öronbedövande tystnad, underbart!

Sedan var det dags för gruppsamtal. Vi hade delats upp i två grupper och de två männen (anhöriga) som var med hade fått en egen grupp. Vi har tre samtalstillfällen och det var olika teman. Idag handlade det om beskedet, hur gick det till att få diagnosen och hur var det. Jag tyckte det var lite jobbigt så jag väntade till slutet. Jag blev lite förvånad över mig själv. Jag trodde att jag tyckte att barngrejen va det jobbigaste men det var när jag pratade om arbetsdelen som jag började gråta. Att jag hade varit så nära, att jag skulle börja att komma tillbaka till arbetet precis när jag fick beskedet och så trillade jag tillbaka igen. Men barnsituationen är också svår att prata om, där fällde jag också många tårar. Blä
Samtalsledaren var hon som inte gillade att vara ute och hon växte mer och mer under tiden.

Ånyo var det dags att ta plats för ytterligare en färd på Kunskapsresan, denna gången med sjukgymnasten. Dock kommer jag inte ihåg något av informationen, jag tror det var ungefär liknande information som vi har fått tidigare. Eller inte men i vilket fall som helst är det borta.

Vi gick ut för att ta ytterligare en promenad och efter en promenad tillsammans lämnade jag än en gång de andra för att få lite tystnad i öronen. Det var ganska mört vid det här laget men vi hade ficklampa med oss. Det var riktigt mäktigt och häftigt att gå i skogen i mörkret. Och det var så tyst, det var jätteskönt.

Det hade varit en omtumlande första dag och när jag kom upp till rummet var jag väldigt trött. Å ena sidan behövde jag vila men jag ville även ta del av gemenskapen. Jag fick lite tid för mig själv, sedan gick jag ner till biblioteket och tjötade med de andra som för övrigt var ett himla bra gäng, många goa människor!

Bastu fanns där! Lite väl sent för mig egentligen men vi bestämde att vi skulle ta ett bastubad. Varmt inne och kallt ute. Väldigt kallt ute. Väldigt kallt för fötterna att springa ett varv naken i snön. Väldigt obehagligt för fötterna också eftersom de fortfarande är bubbliga och konstiga. Inuti alltså, de är inte bubbliga på utsidan.

TRÖTT var jag och efter detta somnade jag riktigt gott. Jag vaknade inte en enda gång under natten, när klockan ringde befann jag mig i samma ställning som när jag lade mig. Det var länge sedan jag sov så bra!!!

Lydiagården, söndag 31/1

Inchekning
Rundvandring
Promand
Bastubad

Jag träffade J på kursen som onkologen anordnade i höstas. Dock var hon bara med första gången men jag fick hennes telefonnummer och vi har träffats några gånger sedan dess. Vi samåkte till Lydiagården söndagen 31:e januari. Vilken vacker dag! Vilken vacker miljö! Jag var som ett barn som nästan pep av glädje när allt var så vackert omkring mig!

Väl framme visades jag till mitt rum. Jag hade hoppats att jag skulle få ett rum som vette mot enbart skog men det fick jag inte. Jag fick lite av parkeringsplats och något litet hus. Men rummet var väldigt bra och jag tillbringade knappt någon tid där förutom vid sömn och då spelade träden utanför ingen roll alls!

I biblioteket hade några kvinnor samlats. Jag kände igen en till som även hon hade deltagit enbart vid första kursträffen på onkologen. Senare visade det sig att det var ett par som bodde i ett litet samhälle där jag har bott och att mannen (anhörig) tom kommer ifrån det ännu mindre samhället som jag kommer ifrån. Mycket märkligt. Namnet faller lite på plats efter ett tag även om jag inte kommer ihåg honom som person. Det gav upphov till en hel del tankar och processer som var jobbiga under tiden men som jag nu en vecka senare är glad för.

När alla deltagare har kommit sätter vi oss i en ring tillsammans med personalen för att presentera oss. Jag noterar att de flesta säger att de tycker om att vara ute och promenera och röra på sig. Det tyckte jag var lite intressant. Men det stämmer nog att det är viktigt i dagens samhälle att vara aktiv och röra på sig. Jag märkte att jag sade samma sak när det var min tur. Fast jag tycker om att vara ute, dock inte i stan. Jag har mycket svårare att komma ut och ta promenader här i stan. Ute på landet är det så mycket lättare att komma ut! Alla förutom en kvinna i personalen säger samma sak. Hon säger tvärtom att hon tycker absolut inte om att vara ute och röra på sig. Det var så härligt befriande att höra tyckte jag!

När alla pratar och presenterar sig lyssnar jag noga på vilka som har barn. En av de viktigaste aspekterna för mig med denna veckan är att hitta någon i liknande barnsituation som jag kan dryfta tankar och känslor med. Men jag hittar inte någon. Alla har barn. Alla utom jag. Jobbigt. Ensam.

Tamoxifenbörjan

Jag har börjat med Tamoxifen. Det gjorde jag dagen efter jag kom hem från Lydiagården. Inte för att jag på något sätt kände mig färdig för det men jag kunde ju inte vänta hur länge som helst. Trots allt är ju den medicinen för min egen skull även om jag mest tänker på den som min värsta fiende just nu. Nu har jag ätit den i 5 dagar och känner inget än och jag hoppas att det förblir så. Dock är jag inte säker på att biverkningarna visar sig så direkt. Men som sagt, jag hoppas innerligt att jag inte kommer att känna av dem alls!

Hjärna på högvarv

När det är många intryck och stimuli omkring mig får min hjärna så mycket att arbeta med att jag har svårt att samla mig och skriva. Hjärnan går på högvarv och även munnen ibland! Dock har jag svårare att koncentrera mig och få ihop något i skrift. Så har det varit nu.

En helt annan sorts behandling

Igår var jag på ansiktsbehandling. En helt annan sorts behandling än vad jag har fått det senaste året. Det var lite märkligt att vara en "normal" människa igen.

Men så fort jag kom in i behandlingsrummet bad hon mig att ta av tröjan och då frös jag till lite. Så länge varade det där, att vara "normal". Även om inte hon såg att jag hade bröstprotes var ju mina tankar där. Det märkliga är att jag ju flera gånger gått utan protes och då har jag inte brytt mig så mycket. Men när jag väl har den på mig blir det konstigt när det märks.

Det var ett tag sedan jag var på ansiktsbehandling. Eller så är det mitt dåliga minne för jag hade totalt glömt alla frågor man blir bombarderad av. Vad använder du för produkter? Är det löddrande rengöringsmedel? Använder du ansiktsvatten varje dag? Sminkar du dig? Hur ofta använder du puder? Och så vidare....

Jag blev helt ställd av dessa frågor. Min hud förändrades totalt under cytostatikabehandlingen. Jag har verkligen inte sminkat mig den senaste tiden, jag har varit glad av att orka gå på toaletten och tillbaka själv! Till slut kunde jag inte humma och försöka slingra mig undan hennes frågor så jag fick säga som det var. Det hade jag egentligen inte velat. Inte den dagen jag skulle vara helt "normal".

Men fin och len blev jag i ansiktet! Jag hade fin hud sade hon, inga porer och inga rynkor. Minsann? Jag som trodde att jag var helt grå, rynkig och eländig!! Det kanske stämmer ändå, jag är inte så ful som jag tror! :-)

För övrigt är det inte lätt att sätta på mascara på krusiga ögonfransar, det ser ganska roligt ut!

Nionde februari

Idag hade det varit min mors 69:e födelsedag om hon hade levat. Hon fick dock bara uppleva 53 år innan hon förlorade kampen mot lungcancer. Jag funderar mycket på hur hon upplevde behandlingen och hur hon verkligen mådde men det får jag ju aldrig svar på.

Himma igen!

Nu är jag hemma igen. Det har varit en överväldigande vecka fylld med aktiviteter och prat. Jag är fruktansvärt trött samtidigt som jag har fått energi - märklig kombination va? :-)

Jag hade tänkt att jag skulle anteckna under tiden men det fanns varken tid eller ork till det. Jag var så trött på kvällarna att jag inte ens orkade tänka. Men oj, det har varit bra. Det var så härligt att få lov att vara 5 dagar mitt i skogen, mitt i tystnaden, mitt i snön. Ljuvligt