Återupplevt

Igår och idag har jag återupplevt stora delar av mitt liv. Jag rensar stort som smått och turen hade kommit till mina korrespondenslådor. Brev, vykort, dagböcker och dylikt ligger i dem. De äldsta breven är från när jag var ca 11 år vilket är ett antal år sedan. Jag har fyllt på dem i alla år men jag har aldrig någonsin tittat i dem förrän nu. En del saker var roliga att läsa men en hel del var inte det. Jag läste om när jag blev sjukskriven och när min mamma dog men jag läste också om när två av mina älskade syskonbarn föddes.

En hel del brev och vykort rensade jag faktiskt ut. Flera av adressaterna kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilket är märkligt. Det kanske inte är konstigt när det gäller barnbrev men jag har två vykort utan namn men med puss och kram skickade så sent som 2003 som jag inte känner igen. Jag tycker att jag borde komma ihåg vem som var så familjär men jag har absolut ingen aning!

Jag har sorterat ut men jag har inte slängt än. Jag har haft dem så länge att det känns jobbigt. Och mina gamla dagböcker, vad skall jag göra med dem? Vissa är riktigt jobbiga att läsa. Några av böckerna kan jag knappt läsa eftersom jag skrivit så smått för att få plats! Är det någon idé att spara på dem? Gör det mer skada än något annat att påminnas om det? Å ena sidan känns det bra att läsa om jobbet och ett aktivt liv men å andra sidan gör det ont att det var så länge sedan och att det är så långt ifrån mitt liv idag. Jag var väldigt duktig på mitt arbete, vad är jag utan det? Väldigt många saker är bättre idag än vad det var då men jag har ändå svårt att skaka av mig att det krävs arbete och familj för att räknas och för att vara lyckad.

Fast lyckad och lycklig är ju inte samma sak. Jag kanske var mer lyckad förr när jag pluggade och jobbade men jag är generellt sett mer lycklig nu när jag är mindre lyckad. Men jag vill vara båda delar. Är det mycket begärt?

Motsträvig drömmare

Ikväll var jag på ett föredrag och än en gång visar jag vem jag är. Jag är definitivt INTE den bästa åhöraren till denna typen av aktiviteter. Det var två killar som höll föredraget och de var extremt positiva och energiska och blev nästan en hysterisk stämning. Tyckte jag i alla fall. Har du läst min blogg ett tag känner du kanske igen mitt reaktionssätt. Jag bara klarar inte av att ta in allt som en absolut sanning bara för att personen som säger det kallar sig för coach eller inspiratör eller vad det är. Nej, det hade nog inte spelat någon roll vad du hade kallat dig för, jag köper inte allt oprocessat ändå. Om du tar några psykologiska termer och vrider lite på dem och kallar dem för filosofi för att passa in i ditt föredrag så tja, då blir jag irriterad.

Drömfabriken kallades föredraget. Jag visste inte riktigt vad det skulle vara, informationen var väldigt vag. Men jag trodde nog att det skulle vara lite mer konkret. Egentligen gjorde inte killarna så mycket mer än speglade publiken (vilket iofs kan vara nog så stort) samt fick oss att klappa händerna hela tiden. Vi fick som övning att vända oss till olika främmande människor, kramas, berätta vad vi drömde om som barn, vad vi drömmer om som vuxna, vad vi tror kan vara anledning till att drömmar stoppas.

Och under hela tiden sade de vilken otroligt skön och cool publik vi var. Vi blev dessutom mycket coolare under kvällens gång när vi i mikrofon skulle berätta vad vi precis hade delat med oss av för det visade att vi var engagerade och ville bjuda på oss själva. Där kunde jag inte hålla mig längre. Det viktiga för mig är inte att vara en skön och cool människa som gör sjysta saker hela tiden. Visst vill jag vara omtyckt men tydligen inte tillräckligt mycket för att följa massan om jag inte håller med. Eller så vill jag ändå gärna vara omtyckt men jag inte kan hålla tyst. Jag kan väl vara engagerad utan att prata i dendär mikrofonen? Jag kan väl bjuda på mig själv utan att behöva göra det i formen som de har valt?

Drömmar är jätteviktigt, både att ha och att diskutera. Jag motsätter mig inte själva ämnet för kvällen. Jag pratar redan mycket om mål och drömmar och möjligheter till att realisera dem. Det ger mig dock inget att berätta om dem för en helt främmande människa. Speciellt inte en människa som börjar titta sig runt i lokalen efter halva mitt inlägg eftersom jag tydligen inte vara intressant nog. Jag föredrar att välja mina samtalspartner och i sådana fall helst de som orkar lyssna mer än 30 sekunder och de som ger mig mig något tillbaka.

Måste man vara cool? Jag ser mig inte som en speciellt cool människa. Eller snarare så funderar jag inte på det för det är inte viktigt. Jag struntar i om jag är skön och cool eller om jag följer den stora massan så länge jag bara är sann mot mig själv. Nej, nu överdriver jag. Jag struntar inte i huruvida jag blir omtyckt eller ej men det viktigaste är ändå att vara sann mot mig själv och jag bara inte kan hålla tyst om jag inte håller med. Och det leder ofta till att jag inte blir vidare omtyckt.

Jag undrar varför detta är en sådan stark instinkt hos mig. Varför jag måste hålla på det som är mitt eget. Någon gång hade väl varit ok att bara flyta med och strunta i om det är orimligheter. Varför måste jag alltid säga min åsikt? Ibland önskar jag att jag hade varit ytlig, det verkar vara ett mycket lättare liv. Jag är trött på att vara konstig.

Kom och lyssna

Kom säger du förföriskt. Jag skall berätta vad jag vill. Jag låter mig ledas, låter mig förföras. Gång på gång. Jag har inget val, jag gör det du vill. Ibland försöker jag gå egna vägar men det blir aldrig bra och jag får gå tillbaka till att lyssna och lyda.

Kom så skall jag berätta vad jag vill bli säger färgerna och jag lyssnar och lyder. Ju mer jag bara följer med, desto bättre blir det. Försöker jag gå efter mitt eget intellekt blir jag aldrig nöjd. Öppnar jag mina öron och mitt hjärta för att ta in färgernas budskap kan det aldrig gå fel.

Likadant kan det vara med min matlagning. Ja, det kan säkert låta konstigt. Men ju mer jag tänker och försöker komma på något, ju svårare blir det. Om jag istället öppnar sinnet så ploppar det bara upp. Då är det bara att följa med. Ofta är det en rätt jag aldrig tidigare har försökt såsom idag. Och ofta handlar det om att använda rester och kombinera dem på ett nytt sätt. Jag gillar återanvändning, både i matlagning och i mitt övriga skapande och jag blir lika nöjd varje gång jag lyckas lyssna och bara följa med. Det är extra roligt att använda rester, en utmaning och uppmaning att inte alltid ta den lätta (och tråkiga?) vägen.

Neuropati, MBT-skor och sliten kropp

Idag vill inte min kropp riktigt. Jag har nog inte tagit så bra hand om den på sistone. Bla valde jag vanliga skor idag till körövningen istället för MBT-skor. Jag tänkte att några timmar kan väl inte skada eller göra neuropatin sp mycket värre. Jo, det kunde det visst. Mina fötter och ben värker och domnar och liksom knäcker till. Det känns som att det är något ben som ligger fel och ruckas på. Jag kan säga att det gör ont. Sedan kan jag inte stå på benen heller, jag får hålla mig i väggar för benen och fötterna bär mig inte.

Jag har varit igång för mycket. Det var dumt att gå och arbeta i fredags. Sedan har jag försökt skapa lite, jag har sorterat, rensat och packat lite och jag har varit på storfika och idag hade vi stor körövning inför Ted Gärdestad konserten om tre veckor. Summa summarum blir att neuropatin blir sämre, hjärnan släcks ner en smula och värken blir värre. Jag har svårt att koncentrera mig och saker blir svåra. Det enda som hjälper är att vila och jag borde gått och lagt mig för en timme sedan. Det gjorde jag inte. Men jag gör det nu.

Vattenspridare

Jag försöker förstå gårdagens inlägg. Vissa saker förstår jag, andra är lite mer förvirrade.
Givetvis är jag personen som skriker av ilska, frustration och sorg. Jag är även personen som trots egna svårigheter försöker stötta personen som till viss del varit grund till dem. För jag kan inte se på när människor har det svårt. Jag är en känslomässig svamp och oavsett vem människan är som har det tungt så försöker jag hjälpa, även människor jag faktiskt inte ens känner.

Jag vet att jag inte orkar, jag kan inte fortsätta finnas till för andra så mycket. Jag måste först och främst finnas till för mig själv vilket är något jag har förbisett under hela mitt liv. Eller förbisett, jag har snarare inte haft insikten om att det var viktigt.

Gårdagen var extrem i detta fall. Jag var och jobbade. Egentligen hade jag gjort mina timmar och ärligt talat dubbelt upptill. De bestämda timmarna är för min egen skull, för att jag inte skall köra slut på mig. Det lyssnar jag dock inte på. Det är viktigt för mig att se resultat så att jag kan vara nöjd. Med tanke på att en var sjuk och en var ledig samt att arbetet stannat upp pga elektrikerarbete så var det vansinnigt mycket att göra. Och jag ville inte att det skulle stå tills nästa gång vi kunde ta tag i det vilket inte var förrän på tisdag. Så jag gick dit. Och jobbade häcken av mig.

Alla förutsättningar var helt, helt fel. Det var extremt bullrigt, mörktlagt pga elarbete, en vansinnig mängd sorterat material flyttat eftersom elektrikern skulle komma åt. Det blir att göra om, det var många timmar där. Dessutom fungerade inte prismärkaren och jag kunde inte hitta en annan eftersom jag inte kunde se något. Effektiviteten är låg och det är många onödiga arbetsmoment. Jag försöker alltid att effektivisera, dels pga min värk och dels pga min bristande ork. Jag vill inte göra onödiga moment. Chefen på stället hade vissa förslag om arbetsgången men jag motsatte mig pga detta. Jag såg sedan att han kollade mig vilket jag inte uppskattade. Det var säkert så att han bara ville förvissa sig om att allting blev rätt men jag tyckte att han kunde ha sagt något. Nu upplevde jag mer att han kollade upp mig.

Vi har ett förråd utan ljus. Det är väldigt långsmalt och det finns inte en chans att se vad som finns längst inne. Jag bad elektrikern titta på det men efter ett samtal med chefen berättade han att han inte fick. Rummet tillhör tydligen inte affären utan var lånat. Och eftersom det bara var förråd behövdes inget ljus sade han. Jaha? Logiken i det hela gick förbi mig. Jag sliter och jobbar betydligt mer än vad de som är anställda gör. Jag vägrar att utföra onödiga moment som riskerar att skada min hälsa. I det ingår att jag då kommer att undvika att gå in i ett mörkt förråd där man inte ser något. Jag vill inte riskera att trampa på något, snava och skada mig.

Samtidigt i allt kaos blev jag tydligen utsedd till kurator. Den ena efter den andra pratade med mig och det var inga lätta saker. Det var om psykakuten och alkoholproblem och skilsmässa och arbetslöshet och ekonomi och mobbing och allt möjligt. En tjej är förståndshandikappad och hon är söt och rar och vi brukar prata men det var inte rätt dag att följa efter mig och sådär 20 gånger prata om hur mycket jag hade att göra. En annan av "pratarna" igår tror jag har ett lätt förståndshandikapp och hon pratar i ofullständiga meningar. Det kräver mycket koncentration för att hänga med i det hon säger. Av de fyra pratarna tror jag att 3 har svårigheter att avläsa andra människor. Jag tror inte det handlar om förståndshandikapp i det tredje fallet men det är svårigheter att se gränser. Den fjärde behövde bara prata av sig om sin sambo som var utbränd men jag har aldrig ens pratat med honom
tidigare och det blev faktiskt lite tungt.

Eftersom det handlar om förståndshandikapp visste jag inte hur och om jag kunde säga något. Istället försökte jag att komma undan. Men det gick ju inte. När jag kom iväg från en kom en annan.

Och väl hemma ser jag att sambon inte mår bra. Det han visar utåt är avståndstagande och ilska men jag är ändå ganska bra på att avläsa signaler så jag försökte att ge honom stöd. Jag försökte att ge honom en möjlighet att få ut det och inte hålla allt inom sig. Ofta underlättar det bara att säga det eller skriva det, det lugnar ner tankarna då. Jag vet själv hur mycket tankarna kan snurra och ju mer jag har kämpat för att hålla det under kontroll, ju värre snurrar allt. Jag vill inte se någon människa må dåligt. I detta fall blir det lite svårt eftersom jag är besviken, arg och sårad. Men jag försökte ändå. Och jag fick kämpa, som jag fick kämpa. Jag kände det som att jag försökte vattenfylla en flaska med en vattenslang genom ett litet, litet hål. Jag fick kämpa för varje stavelse. Det var mycket vatten, mycket energi som spilldes utanför.

Det har jag inte råd med. Mitt vatten, min energi behöver jag själv.
Men hur skall jag kunna hushålla med det? Hur skall jag kunna sätta gränser, för andra men mest för mig själv? När skall jag inse att jag inte kan vara världens vattenspridare? Jag har inte möjlighet att jobba tillräckligt mycket för att kunna få den ordning jag skulle vilja ha. Jag tror inte ens det skulle vara möjligt med den ordningen även om vi hade varit fyra personer på heltid! Förnuftet säger alltså att det är omöjligt.

Men ändå försöker jag.
Så dumt.

Försöker hitta mig

Jag letar i alla påsar och i alla kartonger vi får in med alla möjliga kläder. Nähä, där var jag visst inte heller. När är jag som mest mig? Är jag mig tillräckligt mycket och tillräckligt bra? Är mina jagdelar något positivt eller negativt? En hemsk tanke är ju att upptäcka att det nog var lite mer av det där negativa i mig än vad jag trodde.

Är jag den person som skriker åt människan jag fortfarande delar lägenhet med eftersom jag är så arg och sårad för saker han har gjort och fortfarande gör? Är jag den envisa person som in absurdum försöker att nå med honom? Vi har försökt så många gånger och vi har aldrig lyckats tidigare, varför skulle vi göra det nu? Är jag personen som försöker ge honom stöd och hjälp när allt är stressigt, och det finns läskig ohälsa överallt? Vem vet vem som blir sjuk, vem vet vem som blir frisk, vem vet vem som förblir frisk och vet vem vem som dör, eller är det inte snarare när för dö skall vi ju alla.

Jag ger upp många delar av min liv och jag ser fram emot att hitta andra Ingerdelar. Jag kanske hittar bitar som inte har behövts på länge men som nu blomstrar. Och tvärtom hittar jag kanske delar av mig som jag förhoppningsvis inte kommer att behöva längre för jag kommer inte att försätta mig i en sådan situation.

Det kommer att bli lägre i taget rent fysiskt men metaforiskt kommer jag att ha det öppet ända till stjärnorna!

Förstår du vad jag ville få sagt av detta inlägg?
I så fall kan du väl maila mig och berätta.
Jag var klar över vad jag skulle skriva när jag började och nu vet jag inte vad jag svamlat om, om jag nu har svamlat. Jag får läsa det i morgon bitti för att se om jag fattar lite bättre då.

Inger mitt inne i kvällssnurret is leaving. Not the building but the internet.
Nattinatt.

Läkarbesök

Jag hade en tid hos en läkare idag som jag skjutit upp i flera år ärligt talat. Jag tror jag vet anledningen - jag ville inte höra vad han skulle säga. Så länge han inte sade det kunde jag hoppas. Nu är det...över och det innan det ens har börjat. Det är ingen sjukdom utan snarare effekterna av den tillsammans med effekterna av manipulation. Och det smärtar. Det gör så ont att jag inte riktigt klarar av att skriva ut det, jag klarar inte ens av att tänka på det. Min hjärna säger stopp, min kropp skriker både det ena och det andra.

Stolt matte

I helgen var jag på kattutställning med min lille prins. Han fick flera pris men det var så mycket och jag var så trött att jag inte helt kommer ihåg för vad. Detta var inte bara hans första kattutställning utan även min! Jag kanske inte är en matte med det bästa minnet men stolt är jag minsann! Och inte nog med det. Jag träffade många goa människor och det är jag väldigt glad för. Jag kommer att leva ett tag på denna dag!

Nu hotar han mig

Flytta innan juli. Sedan åker du ut.
Det känns som om det har blivit väldigt mycket hätskare.
---------
Hot av ett annat slag och jag tvingas censurera det jag hade skrivit.
---------
Jag önskar att jag hade mer kraft så jag kunde ha flyttat tidigare. Och det hade jag också gjort om jag inte hade fått cancern. Jag skulle skriva kontrakt men fick cancerdiagnos istället. Så istället för lägenhet fick jag operation och cyto.

Nu är jag kvällssnurrig och borde verkligen gå och lägga mig.
Nattinatt

Farsanfilmen

Jag kollade film ikväll. Det händer inte ofta att jag ser en hel film för dels blir jag rastlös av det och emellanåt blir jag också irriterad av fjantigheter. Jag vet att en film bara är en film men jag reagerar starkt när det inte är trovärdigt. Då är det bättre att inte kolla alls. Inte heller ikväll såg jag en hel film fast denna gången var det början jag missade. Annars brukar jag gå efter en halvtimme.

Filmen Farsan blev det och var faktiskt en emotionell film. Eller snarare jag blev det, väldigt mycket tom. Kärlek, barnlöshet och sjukt djur. Det var mycket de fick med i samma film. Tankarna snurrar och jag har svårt att gå och lägga mig. På ett sätt hade jag nog föredragit att inte dra upp alla de känslorna, inte just nu, då hade jag åtminstone kunnat sova. Nu vet jag inte.

På landet finns det en avmagnetiseringszon i vattnet. Det är några pålar som indikerar var den är och man kör båten bredvid och avmagnetiserar alltså den. Ursäkta om min förklaring inte använder de rätta facktermerna.  Jag tänker ofta på det fast som neutralisering och om känslor.

Tänk om man kunde gå förbi några pålar och samtidigt neutraliserades svåra och jobba tankar, ämnen och områden i ens liv. Inte radera men neutralisera. Eller vid tillfälle av stark affekt, ta en runda förbi och bli lugn.

Jag har kommit med förslag, sätt på tänkarmössorna nu och återkom med en skiss. :-)

Jag f;rs;ker

Jag f;rs;ker skriva n[gra rader men min otroligt duktiga katt har hittat kortkommandot f;r att 'ndra tangentbordet. Jag tror han har 'ndrat det fr[n svensk standard och jag skall titta p[ det imorgon. Idag orkar jag faktiskt inte.

Dagen b;rjade med flera bra nyheter som verkligen gladde mig. Sedan fick jag oroande h'lsonyheter om och av en god v'n. Oro och r'dsla sk;ljde ;ver mig. Efter det fick jag bes;k som gav ett trevligt,  intressant och informativt samtal. Dagen avslutades med en k;r;vning. Tuff var den idag eftersom jag var tr;tt.

Och 'nd[ har jag inte gjort n[got t'nker jag. Men kroppen har ju varit i full fart hela dagen 'ven om det inte synts utanp[.

Fortfarande hudont

När jag har sådär ont i huden brukar det vara i två dagar. En dag som är alldeles hemsk och en dag som är uthärdlig. Men denna gången är det dessutom ihärdigt! Jag har fortfarande ont. Det flyttar på sig lite och det är inte den värsta sorten hela tiden men det brukar inte vara såhär. Imorgon kommer dock att bli den hemska dagen, jag känner att det är på väg. Jag antar att det är pressen som gör sig gällande, kroppen som försöker bli hörd och omhändertagen. Min afte (blåsor i munnen) är också sämre just nu och dagens fynd var inte bara en utan två irriterande blåsor.

Jag är hela tiden på helspänn. Anspänning istället för avspänning. Hur skall jag göra för att få till det senare? Yoga är bra. Men kombinerat med dåligt minne blir det inte av lika ofta som jag skulle vilja och faktiskt mår bra av. Det är ingen idé att skriva lappar för jag blir liksom blind för dem direkt. Promenader är också bra. Problemet är att jag är så trött och har ont. Det är dock inget bra skäl, tvärtom får ju rörelse mig att må bättre. Det skall bara bli av. Även området vila och sömn är något som förlänger min hållbarhet. Jag kanske borde göra en tavla till mig själv som påminnelse. En skriven lapp ser jag som sagt inte, jag påverkas mer av bilder.

Treenigheten får ett nytt innehåll - yoga, promenad och sömn!

Gift

Emellanåt känns det som att jag är omgiven av tjock, smetig och giftig gegga. Andra dagar klarar jag av att blåsa upp skyddsbubblan. Jag klarar inte av bemötandet såsom det är nu, jag behöver värja mig.
Men vissa dagar fungerar bubblan sämre än andra dagar...

Glömska

Ibland badar jag bara för att det är skönt. Ibland för att jag har värk och ibland för att jag fryser. Det är inte varje gång jag sitter i karet som jag tvättar håret. Men jag brukar komma ihåg att göra det när jag behöver. Åtminstone har jag gjort det tidigare. Ett varmt och skönt bad inledde dagen idag och jag är len och go efter att ha använt en saltscrub på kroppen. Jag märkte ett obehag i kroppen och fick undersöka vad det var innan jag kom på det.

Fakta: jag fryser och extra mycket om huvudet.
Fakta: jag har håret uppsatt
Fakta: jag har aldrig håret uppsatt när det är nytvättat
Fakta: håret är alltså inte nytvättat
Fakta: jag har glömt att tvätta håret

Hur i hela friden kan man glömma att tvätta håret!?
Och finns det flera saker jag har glömt tro?

Utseende

I förra veckan kom det fram en man till mig när jag jobbade och sade att jag var absolut den vackraste där. Idag berättade en annan volontär att det var någon som hade frågat efter mitt namn eftersom jag var så snygg. Jag hoppas att det är två olika personer, haha!

Samtidigt som det gör mig glad gör det mig även förvirrad. Jag får inte helt ihop det med min egen bild av mig själv. Jag tror jag ser det lite som att jag började förlora allt när jag blev sjukskriven. Utseendet har givetvis med hälsa att göra men även åldern sätter ju sina spår. Inte förrän nu när jag har tappat det inser jag hur stor betydelse mitt utseende har haft för mig. Med det menar jag inte att jag anser att jag var så snygg tidigare, jag säger bara att det spelade (spelar) stor roll. Jag fick aldrig lära mig självvärde och som det barn jag var fick jag gå på det jag kunde. Och det var att man skulle vara söt, duktig och snäll. Inte för att jag fick höra att jag var det, det var inte ens något explicit uttalat. Ingenting uttalades egentligen i min barndom, det var implicita regler som ingen visste var de kom ifrån och som man tolkade på sitt sätt beroende på ålder, roll i familjen samt mognadsgrad.

Det har alltid varit viktig för mig att vara duktig. Duktig och smal. Jag har nog aldrig tänkt att jag måste vara snygg, det var smal som var viktigast. Fast mellan smal och snygg finns det ju ett likhetstecken, eller hur? För mig fanns det i alla fall det. Eller rättare sagt finns för jag tänker nog fortfarande så.

Fast jag har varit smal. Och jag har varit väldigt vältränad. Men det såg jag inte, jag kunde inte förstå det. I mitt huvud var jag fortfarande tjock. Tjock och ful för även där finns ju ett likhetstecken. Men nu talar jag enbart om mina regler för mig själv. För jag tänker inte så om andra!

Du är inte så ful som du tror sade en god vän till mig för några månader sedan. Det får mig både att skratta och gråta samtidigt.

Jag har upplevt mig vara oerhört osynlig under ett antal år i min relation. Inte enbart pga cancern, det startade faktiskt innan dess. Men cancern gjorde det hela mycket värre. Som skallig märkte jag förstås men när håret började växa ut blev jag mer osynlig än vad jag någonsin hade varit tidigare. Och osynlig är också lika med ful. Varför vet jag inte. Att vara enbröstad höjer ju inte heller attraktionsnivån direkt.

Därför blir jag förvirrad när någon faktiskt ser mig och än mer förvirrad när det inte är pga min fulhet.

Bildterapi, 3:e sessionen

Idag var jag på tredje sessionen hos min bildterapeut.
Vi pratade om ilska, rädsla och andra starka känslor varvid hon bad mig att måla. Hon hade oljekritor och vattenfärger men med Vidarkliniken i färskt minne frågade jag om hon hade pastellkritor. Av någon anledning vill jag helst måla med händerna som verktyg. Som tur var hade hon detta.

Av mina vanliga prestationskrav finns inte ett spår, varken hos henne eller förra året på Vidarkliniken när jag målade känslor. Hade jag gjort samma sak hemma hade prestationskraven säkert dykt upp. Men jag är tacksam att jag kan släppa dem någon gång och speciellt vid sådana tillfällen.

Hon bad mig måla, ångest tror jag det var. Jag tänker faktiskt inte alls när jag gör detta vilket är ovanligt då min hjärna snarare brukar vara på överklockad. Jag började med orange och tog sedan blått och sedan brunt. Jag målade och spred ut färgen med händerna. Och mitt i målandet kommer den starka känslan upp och kastar sig över mig. Från att ha varit i ett helt neutralt stämningsläge målar jag ångest och får nästan upp hela ångestladdningen. Jag är så otroligt fascinerad över hur färg påverkar mig. Jag tror att det skulle kunna vara något riktigt bra verktyg. Om jag kan måla till mig dessa jobbiga känslor kanske jag kan måla mig ur dem också? Jag har köpt ett fint skissblock och ett stort set pastellkritor.

Får se vad det kan leda till.

Nu är jag helt slut efter denna dag så nu skall jag gå och lägga mig.
Imorgon är värken säkert borta och en bra dag väntar mig när jag vaknar.
Nattinatt

Ont i huden

När jag är som mest stressad får jag ont i huden. Jag vet att det låter helgalet men det är verkligen bara översta huden och inte muskulärt. Det är inte alltid på samma ställe men det är alltid på armar eller ben och oftast på baksidan. Det brukar dock inte vara på ett så stort område som det är nu. Det gör ont från halva vänster skinka hela vägen inklusive fotsulorna. Det är en smärta som är hemsk, det bränner och svider samtidigt som det känns som om att någon nyper mig och det kommer ilningar som nästan ger mig kramper. Smärtan under fotsulorna är neuropatin jag fick efter Taxotere och inte förrän idag inser jag att det nästan är samma typ av smärta. Det är oerhört plågsamt att ha kläder på och skulle du röra mig skulle jag skrika av smärta. Jag tror tom det skulle göra ont bara att nudda hårsäckarna på huden. Det är svårt att sitta utan att vänster baksida nuddar underlaget. Det är väldigt svårt att gå utan att använda vänster fotsula.

Näsan

...ovanför vattenytan.
Ja, där försöker jag hålla den. Och resten av mig själv också.
Men vissa dagar går bättre än andra dagar.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, vad det är som hugger tag i mig med sådan kraft. Jag kan inte använda mig av min tidigare strategi som var att trycka ner alla jobbiga känslor och tankar. Den fungerar inte längre eller rättare sagt jag fungerar inte så längre. Men jag märker att jag försöker ändå.

Jag har svårt att vara still med mig själv och därför sysselsätter jag mig hela tiden vilket faktiskt är mer än vad jag orkar. Det värker ständigt i kroppen av trötthet, det svider i ögonen och jag kutar lite, jag orkar inte riktigt hålla upp kroppen.

Nästa gång jag blir arg kanske jag skall prova att skrika ut ilskan istället. Blir jag ledsen så kan det funka att gråta. Om rädslan övermannar mig...hmmm...vad gör jag då?