Expediters bemötande

Randy Cooper är en konstnär som skulpterar otroligt vackra alster i nät. När man belyser dem blir plötsligt en skulptur till två konstverk genom skuggorna. Det är så otroligt vackert och jag skulle såå gärna vilja äga en sådan! Men jag får spara lite till...

På bolagret hittade jag en skulpur som var gjord med muttrar som också tilltalade mig. Denna var också genombruten och det skall bli spännande att se vad den ger för skuggeffekter. Eftersom lådan jag skulle ha var bakom ett bord, bakom en låda och verkade väldigt tung funderade jag först länge och väl. Jag brukade ju vara stor och stark och klara av allting med envishet. Men nu hade jag haft ont så länge och jag orkade inte/ville inte sätta på mig duktighetsmasken.

Istället frågade jag vänligt om det var någon som kunde hjälpa mig att hämta lådan eftersom den stod lite dumt bakom bordet. Jag sade att jag visste inte om jag skulle orka den och jag ville inte riva ner något. Det var en ung snärta och jag såg att hon reagerade, precis som att hon tänkte - varför tog du inte den själv. Den största lådan fick inte plats i en papperskasse, jag frågade om hon kanske hade något band jag kunde binda om den så jag lättare kunde bära den, den var lite otymplig att bära. Hon hade bara omslagsband och det var ju ingen idé. Men hon fortsatte bara tjata om att den inte var så tung och att det säkert skulle gå bra. Till slut blev jag riktigt irriterad. Jag har inte fått tillbaka styrkan eller orken, vem vet när den kommer eller OM den kommer. Men hon fick mig att känna mig dum och fånig för att jag inte orkade. Jag som tom tränar på att försöka visa och be om hjälp numera. Förr hade jag gjort allt själv. Jag hade stått på händer och hämtat alla paket och om jag så hade fått bära en på huvudet och en kasse med tungan hade jag hellre gjort det själv än bett om hjälp. Detta var mitt första försök att våga mig visa mig svag och klen ute i världen och inte bara på sjukhuset eller hemma med folk jag känner väl. Det blev en märklig upplevelse. Jag sade bara till henne att jag kanske inte har lika mycket styrka som hon har.

När jag betalat och gått ner där jag stod och väntade på sambon som skulle hjälpa mig att få hem grejerna kände jag att jag blev ledsen och tårarna började att trilla. Jag visste inte om jag skulle berätta för sambon för det är inte alltid han förstår och då blir jag ännu mer ledsen men jag berättade ändå. Och han förstod inte. Han sade att jag skulle berättat...berätta vad, jag har verkligen ingen lust att berätta hela mitt livs historia! Det räcker att jag vänligt ber om hjälp tycker jag. Men han fortsatte tjafsa och till slut sade han att jag var (censur) vad korkad jag är, hälften hade ju varit nog....osv.

Plötsligt var glädjen över statyn som bortblåst. Jag var jätteledsen.

Jag gick upp och gosade med katterna för att lugna ner mig.
Sedan tog jag ett bad. Jag har haft så fruktansvärt ont idag. Jag tog några tabletter och sedan tog jag ett långt bad. De satt vid varsin ände och höll mig sällskap, hur gulligt som helst. Ellie lade till och med sig tillrätta på tvättmaskinen och sov, det gör hon aldrig annars. Sedan killade hon mig lite under fötterna, haha. Jag är inte alls kittlig under fötterna vanligtvis men hjälp vad hon lyckades kittla mig!

Det hjälpte med lite knarkmedicin, ett långt varmt bad och lite kill under fötterna. Nu känner jag mig lite bättre. Jag har inte så ont längre och jag skall sova nu.

Nattinatti