Osynlig

Imorgon skall vi hem igen. Det ser jag fram emot på flera olika sätt även om S är en av den största källan till min känsla av utanförskap samt osynlighet.
Här på landet med vissa släktingar är jag väldigt osynlig, det är en mycket otrevlig samt märklig känsla. Det är konstigt också för tvärtom brukar jag märkas. Jag hade en kursare för många år sedan som berättade om första gången hon såg mig. det var en jättestor sal och hon sade att jag stod ut av alla, då syntes jag. Vad har hänt nu? Och är det något som har hänt mig eller ligger det hos någon annan?

På min födelsedag träffade jag två människor som verkligen verkade se mig. Det kommer jag att leva på ett tag, suga på karamellen!


...hallå....ser ni mig...hör ni mig?...är jag viktig?...

Min födelsedag

Idag är det min födelsedag, hurra på mig.
Jag har bland annat blivit bjuden på världens godaste sandtårta, den var inte dålig!
Men nu är jag otroligt trött. Med ålderns rätt går jag nog och lägger mig tidigt. ;-)

Ilska och glädjebacke.

Åh, denna ilska!
Har du någonsin varit sådär arg att du känt dig riktigt darrig och gråtfärdig? Det har jag, många gånger! Det är på ett sätt en ganska skrämmande känsla. Det är så starkt så jag vet inte riktigt var jag skall göra av allt, det kväver mig.

Min tidigare strategi har inte varit så bra, den har mest bestått av att undvika ämnet/situationen/personen som gör mig arg. Det fungerar inte så bra.

Både igår kväll och idag var jag så arg. Det riktigt kokade och vibrerade inom mig och det var jättejobbigt för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av det.

Den sista biten fram till sommarstugan består av en långseg backe. Jag har aldrig sett någon som har lyckats cykla uppför. Av någon anledning igår började jag igår kväll under påverkan av ilskan gå upp och ner för denna backe. Upp och ner, fram och tillbaka, rakt fram och sedan sidledes.

Ilskan släppte!!!
Dock inte på samma destruktiva sätt som förut när jag valt att ignorera den. Den har funnits där men jag har tvingat ner den. Nu tog jag istället hjälp av kroppen till att ta mig genom ilskan. Det är väl antagligen svårt att fortsätta vara arg samtidigt som man utför någon halvjobbig sysselsättning någon längre stund.

Likadant var det idag med skillnaden att jag idag var ännu argare så jag fick ta några extravarv. Men det fungerade lika bra.

Förr i världen var jag ofta så arg, jag hade inte så stor koll på det. De senaste åren har det inte varit lika mycket, min undvikandestrategi kanske var starkare. Men den senaste tiden har jag märkt att det händer inte alltför sällan att jag blir arg på det sättet. Först blev jag orolig över att jag har blivit bitter och arg. Men sedan funderade jag lite till. Och jag tror på något sätt att det tvärtom är något positivt! Jag tror att anledningen är att kan ta det nu. Nu hittar jag kanske bättre strategier för att ta mig genom ilskan. Om det är så är ilskan något väldigt positivt!!!

Vad jag var arg för idag?
Telefonköer och mitt kontantkort. Jag skulle ringa och boka tid hos min husläkare för ett intyg som FK behöver angående min arbetsskadeanmälan och fristen går ut 16/8. De första 10 gångerna jag ringde var det så upptaget att jag inte kunde sätta i kö. Jag visste att jag hade lite pengar på mitt kontantkort så jag skulle ladda det men det gick inte, jag försökte flera gånger och på olika sätt. Jag tänkte att jag får chansa så jag fortsatte ringa läkaren och till slut hamnade jag åtminstone i telefonkö med 3 minuter kvar av telefontiden men det var 5 personer före. Det tar en himla tid men precis när det verkar vara min tur, vad tror ni händer då? Jo, pengarna tar slut. Pip, pip, pip.

Men nu är jag glad igen även om jag behöver gå och duscha efter min glädjebacke.
Morgondagen kommer också att bli bra för det är min födelsedà!

Min gräns

Gränsen för vad jag orkar börjar närma sig. Jag är trött på helt ogrundade anklagelser som jag emellanåt inte ens förstår!

Igelkott igen?

Först blev jag jätteledsen men nu är jag riktigt arg också. Det är så onödigt!

Måste man göra saker större än det är?

Tydligen hade svärmor tagit väldigt illa upp att jag inte ville att hon skulle komma hit och diska för oss. Det jag menade var att hon inte behövde komma hit och arbeta, vi kan ta hand om oss själva. Dessutom reagerade jag kraftigt på hennes kommentar om att vara en god husmoder.

Hon å andra sidan hade tagit det som att hon inte var välkommen hit. Men hallå? Var kommer det ifrån? Vad var det för konstig tolkning? De har haft denna sommarstuga i 45 år vilket är längre än vad jag har levat. Skulle jag säga till dem att de inte var välkomna? Jag är faktiskt inte sådan och det gör mig fruktansvärt ledsen att höra. Däremot tycker jag att de kan släppa in mig lite och försöka acceptera att jag inte är den typ av husmoder hon tydligen skulle önska till sin son men det är en annan sak.

Jag fick veta att svärmor hade storgråtit och berättat allt för sin syster. Systern hade storgråtit och vidarebefordrat denna till två systerdöttrar (S:s kusiner allstå) som i sin tur berättade det för mig. Gudskelov är dessa kusiner väldigt bra och är inte heller urtypen för husmoderlighet. Dessutom är de väl medvetna om att det finns minst två sidor om allt! De tyckte att det var bättre att jag fick veta det så jag kunde prata med henne själv och reda upp det. Detta är ju sjukt.

Först blev jag jätteledsen över att jag gjort en 80-årig dam ledsen även om det var ett missförstånd. Men när jag fick veta lite mer om det blev jag även arg!

Jag berättade för Stefan och då visade det sig att hon hade pratat med honom också. Varför berättade han inte det för mig? Det är iofs typiskt. Så var det hela tiden när hans barn bodde hos oss. Det pågick hela tiden samtal utan att jag visste om det även om jag i högsta grad var inblandad, klart jag var, jag bodde ju där. Men de flesta av dessa samtalen visste jag inget om. Och de gångerna jag försökte få till "familjesamtal" sades aldrig något av vikt.

Jag är dock van vid brist på kommunikation från min egen familj och då menar jag verkligen brist, där diskuterades överhuvudtaget aldrig något och jag har aldrig lärt mig att ta konflikter och prata om jobbiga saker. Men nu måste jag ta upp detta med svärmor, detta har blivit för konstigt och obehagligt. Jag känner mig granskad hela tiden. Jag har noterat en förändring hos systern till svärmor, vi har haft bra kontakt innan men de senaste dagarna har vi inte ens pratat. Och igår åkte de hem utan att säga hejdå. Det är väl troligast att de inte menade något med det men jag blir lite paranoid!

Jag märker att jag drar mig åt igelkottehållet igen. Förr när jag kände mig hotad eller rädd blev jag som en igelkott med taggarna utåt. Det tolkades vanligen som att jag var arg, sur och bitter. Det blev ofta konstiga situationer för jag avläste deras reaktioner på mig och jag kunde inte få ihop det för det stämde ju inte med min bild på mig själv som var att jag var orolig. Detta inträffade vanligen i möten under sjukskrivningen med min arbetsplats, nya läkare samt vissa handläggare hos FK.

Igelkotten hade dragit sig tillbaka ganska mycket eftersom jag kände mig mer trygg. Nu gör jag inte det längre och taggarna börjar ta mer plats igen. Det gör mig ledsen.

Jag skall försöka låta det rinna av mig för jag vill inte petas in i detta igen, jag vill inte bli en igelkott igen.

Istället skall jag gå ut och hälsa solen!

Avslagen?

Jag fick hem ett brev. Egentligen kan man knappt kalla det förr brev med tanke på innehållet. Det var från Försäkringskassan angående min arbetsskadenmälan och innehöll 63 sidor. Ja, jag räknade. Då har jag ändå inte räknat med dubbelsidorna.

Utifrån uppgifterna i mitt ärende överväger FK att avslå min begäran.
Men de allra viktigaste uppgifterna stämmer inte ens. Det första grova felet förstår jag inte hur de kan ha fått till för det står väldigt tydligt och klart i informationen jag har skickat in. Det andra grova felet beror på en otydlighet från min sida. Jag insåg inte vikten av att vara övertydlig så det nästan angränsar till löjlighet.

Jag hoppas att jag kan prata med FK och få dem att förstå. Risken är dock att de inte tror på mig i andra fallet eftersom jag var vag i min första beskrivning.

Jag kommer väl troligtvis alltid ha kvar värken och känsligheten i axlar, skuldra och nacke. Men hade jag fått det klassat som arbetsskada hade det känts som i alla fall en liten upprättelse. Detta gör mig väldigt ledsen. Speciellt när det handlar om misstag och inte verkligheten.

Kräftfest och större bil?

På kvällen igår var det kräftskiva här på landet. Vi var 15 personer som stoppade i oss all möjlig god mat, mums. Kvällen till ära hade jag tagit mitt bröst på mig, annars har jag inte haft det många dagar.

Jag märker att jag inte riktigt är van att ha bröstet på mig. Det är kanske som att ha en liten bil och plötsligt köra en större, man vet inte riktigt var man har bilen. Så var det igår, jag visste inte var jag hade mitt bröst. Jo, på ett ungefär visste jag ju det, haha. Men rätt som det var så doppade det sig i ett fat med kräft- och räkrens. Som jag skrattade!

När jag kom in var min äldsta katt väldigt gosigt och väldig intresserad av framsidan på min tröja. Jag kom ganska snabbt på vad det var som hon fascinerades av, det var ju bröstdoppet!!

Även resten av kvällen var otroligt trevlig och otroligt rolig och jag glömde helt bort vad som hade försegått denna dag förra året.

Att skratta tar också energi och som vanligt fick jag dra mig undan lite tidigare än de andra. Men jag var väldigt glad efter en härlig kväll!

Första cyton för ett år sedan.

Jag kan inte fatta det. Har det redan gått ett år?
Under tiden jag var i behandlingen trodde jag aldrig att jag skulle klara av att ta mig genom det. Tiden var så långsam eftersom jag var så dålig. Det kunde ta en halv dag innan jag klarade av att dra på mig täcket för att jag frös. Jag fick ta dagen i 3 sekundersintervaller, det var ungefär så långt jag stod ut och klarade av att tänka framåt.

Klockan 14.00 startade det, fredagen den 7:e augusti. Jag var inte så förtjust i tanken på att det skulle inledas på en fredag så hela helgen skulle bli förstörd. Föga anade jag att det var ett hemskt mående som bara skulle ackumuleras under de 4 månader behandlingen varade. Det var inte bara helgen som påverkades. Tvärtom mådde jag hyfsat de första dagarna förutom alla vansinniga kräkningar.

Jag satt som hypnotiserad och stirrade på den äckligt röda vätskan som närmade sig min kropp. Jag antar att sköterskan märkte det för hon pratade bort mig så jag märkte inte när giftet började inta min kropp.

Klockan 5 denna dagen förra året var jag färdig med min allra första cytostatikabehandling och något som var väldigt omvälvande hade inletts för mig, något som märkligt nog verkade helt odramatiskt för personalen.

Idag har jag plockat blåbär. Jag åt så många samtidigt att jag nästan mådde illa. Klockan 5 detta året var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund. Jag kunde inte hålla det ifrån mig längre, det tankarna från förr året blev så starkt och jag började gråta. Jag blev både riktigt rädd och riktigt illamående bara av att tänka på det.

Tre timmar efter behandlingen fick jag må ok. Sedan började jag kräka...och fortsatte så i 3 dagar. Bara jag tänker på det blir jag illamående. Den typen av illamående är inte av denna värld.

Jag vill aldrig någonsin vara med om det igen.

En husmoders plikt.

Jag hade inte mer än avslutat föregående inlägg innan S:s föräldrar kom hit.
De bor i stan och stugan ligger sådär 5 km bort. Det har hyrt denna stuga sedan 60-talet men nu är det min sambo som tagit över kontraktet. Jag får vara med på nåder, jag har ju bara varit med i 6 år så jag räknas inte med helt.

Jag kan förstå att de räknar stugan som sin, jag kan förstå att det är svårt att släppa den men hallå!

Precis när jag hade klickat i skicka för föregående inlägg gick S:s mamma in och diskade. När jag kom in och såg det blev jag upprörd. Jag vill verkligen inte att hon skall komma hit och diska efter oss. När jag sade det sade hon att hon inte stod ut med att se disken som för övrigt bestod av 5 desserttallrikar med skedar. Jag föreslog att hon skulle gå ut i solen så att hon inte skulle behöva se disken.

Men det var en husmors uppgift att diska lilla du, sade hon. Det var ju också så synd om S som målade och jobbade.

Det spelar ingen roll vad jag säger, hon slår dövörat till. Och det lyckas hon väldigt bra med, speciellt när hon inte har hörapparaten på. Hon är över 80 och det enda hon pratar om är väder, blommor och sin son. Det går aldrig att prata med henne, hon svarar på vad hon tror att jag säger vilket typ aldrig stämmer. Det är så jobbigt och energikrävande!

Jag är så arg och ledsen att jag är alldeles darrig. Min energinivå ligger på typ - 24 nu och det är stor del av dagen kvar.

Jag blev jätteledsen och grät när jag berättade det för sambon.
Ingen bra idé.

Han blev arg på mig och sade att mitt tjafsande förstörde hans dag.

Patriakat

Även om jag kan reagera kraftigt över det är det inget jag ensam kan påverka eller ändra på.

Men när det påverkar mig, då reagerar jag...starkt!!

Sambons släkt är full av patriarkater och det går inte att värja sig för det. Förr eller senare kommer det något min väg. Det kan vara något som inte direkt handlar om mig men även saker som direkt är riktat min väg.

Kvinnor skall städa, laga mat och vara trevliga och på gott humör. De skall hålla tid med mat och skall vara beredda på att assistera när det behövs. De får dock lov att gå på utflykt och även att sola.

Män gör stora saker. De snickrar, målar, gjuter, tänker och planerar. Männen kan vara med när det handlas mat som annars är kvinnornas gebit men när det kommer till viktiga saker som att handla skruvar och virke - då är de enbart den manliga delen av befolkningen som duger.

Allt som är av värde ägs av män. Sålunda är båtar, hus, sommartorp, lägenheter och bilar alltid tillhörande män. Det spelar ingen roll vad som står på pappret eller vem/vilka som har betalat i verkligheten, det är alltid männens egendom.

När det gäller mig och sambon talas det alltid om hans lägenhet, hans båt, hans ....allting. Presenter är alltid ifrån honom och det är bara han som gäller. Jag känner mig ganska osynlig.

Det som var droppen just idag var gårdagens storstädning.
Sommartorpet har inget vatten men vi använder oss av båtklubbens lokaler som ligger 50 meter härifrån. Medlemmarna i båtklubben har själv hand om städningen och igår tyckte sambons moster att det var vår tur. Det hade hon rätt i, jag har nog aldrig varit med och storstädat där. Jag tror dock aldrig att hennes son har städat där. Och jag vet inte när sambon gjorde det senast.
Men för henne var det självklart att det var jag som skulle städa. För att jag är ju kvinna.

Riktigt snuskigt och äckligt var det men riktigt fint och rent blev det. För en smula ordning och reda hänger där ett papper som man skriver upp sig på när man har städat. Jag missade att göra det igår.

Idag när jag kom dit såg jag att mostern hade skrivit sambons namn där. Det har säkert att göra med att hon just då inte kom ihåg mitt efternamn men hon kunde väl skrivit mitt förnamn?

Jag passar inte in, jag är tydligen inte som en "äkta" kvinna är. Jag tycker inte alls det är självklart att det är jag som skall laga mat, diska och städa. Inte heller tycker jag det nödvändigtvis är jag som måste plocka blåbär bara för att det finns och bjuda släkten på blåbärspaj. Jag tycker det är roligt att snickra, måla och gjuta i betong. Jag tycker iofs det är roligt att laga mat och baka också men det är inte alltid jag klarar av det och jag tycker framför allt INTE att någon annan skall ha åsikter om hur och när jag skall göra det.

Det är sambon som står för maten i vårt hem och allra oftast är det också han som diskar. Det uppskattar jag enormt. Men jag blir väldigt ledsen när jag aldrig blir medräknad. Han säger väldigt sällan vi utan det är jag, jag, jag. Han förstår inte att jag reagerar, han förstår inte att jag blir ledsen. Tvärtom tycker han att jag är dum och fånig.

Motorn på båten blev stulen i julas. Det var ett himla ojande och stånkande från släkten om hur synd det var om sambon att hans båt blev stulen.

Det är otroligt trevlig släkt han har även om det är fullt med patriarkater men jag känner mig inte sedd. Här är jag sonens, kusinens eller systerdotterns sambo och hemma är jag styrelseordförandens eller chefens sambo. Jag är inte jag, jag är hans bihang.

Jag funderar på hur det är med min familj men nej, jag tycker inte alls att de har en sådan inställning. Det finns gott om starka och aktiva kvinnor och de skulle aldrig få för sig att utesluta dem.

Är jag då dum och fånig? Ja, kanske det. Jag vet inte. Med mitt starka rättvisepatos reagerar jag starkt över detta. Inte bara i mitt eget fall utan även när jag hör att andra kvinnor utesluts.

Jag har en gång haft en egen identitet. Jag hade min lägenhet, bil, arbete, familj. Nu är jag bara ett bihang. För ett år sedan var jag åtminstone cancerpatient *s* men nu är jag ingenting.

Cancer som en trasselsudd

Cancer är som en stor klistrig trasselsudd med långa trådar.

Även när den inte är kvar inuti mig så finns den ändå där någonstans och klistrar sig fast med sina långa svepande trådar.

Ibland lyckas jag skaka av den så mycket att bara den ena änden klamrar sig fast vid något finger och resten fladdrar i vinden en bit bort från mig. Andra dagar är jag totalt innesluten och fångad i dess väv.

Under tidens gång kommer trasselsudden att bli mer och mer sliten och gles och den kommer att förlora en del av sin klistrighet.

Men helt fri från den blir jag aldrig.

Grundad

Idag känner jag mig solid grundad.

Jag vaknade av en väldigt realistisk och otroligt otäck dröm. Ingen mardröm på så sätt att någon jagade mig och det fanns inte minsta tillstymmelse till blod. Nej, denna var värre än så. Detta var något som mycket väl hade kunnat hända.

Jag drömmer mycket och det är väldigt intensiva drömmar. När jag vaknar är jag helt förvirrad och jag har oändligt svårt att skaka av mig det obehagliga.

Så, för att lyckas göra det tog jag en promenad det första jag gjorde i morse. Jag gick en runda längs stranden och gick ut och satte mig på en klippa.
Ah, ljuvligt.

Jag brukar försöka stretcha och böja lite för att mjuka upp axlar och nacke och gjorde även så idag. Det är något visst med att stå och träna vid havet. Jag kör en kombination mellan boxning (som tyvärr ligger några år bakåt i tiden), yoga, kroppskännedom, meditation, stretch, bröstövningar och eget hittepå. Det blir en lagom blandning. Idag kom en man förbi och tittade länge efter mig. Är det så ovanligt att stå där och vifta tro? Men jag stängde bort honom och fortsatte.

Det blev en ljuvlig start på morgonen och jag känner mig grundad med styrka och ro.
Det är lycka.

Energi

Jag är ånyo arg, ledsen och frustrerad.
Eller har jag kanske varit det hela tiden?

Jag känner mig ensam, utsatt, skuldfylld, konstig och utanför.

Varje gång något inte går enligt planerna för sambon blir han arg. Ofta börjar han skrika...på mig.
Han skrikfrågar vad jag har gjort, varför jag har gjort det, varför jag INTE har gjort det eller var jag gjort av det eller den. Han beskyller mig exempelvis fortfarande för att ha slängt batteriladdaren till kameran, varför skulle jag göra det?

Jag blir så arg, jag blir så ledsen, jag blir så frustrerad.
Det är så fruktansvärt orättvist. Jag har en stark rättvisepatos och detta är bara så fel.

Tänk om jag verkligen hade varit ansvarig för allt jag blir beskylld för och dessutom planlagt det som han verkar tro...

...vilken energi jag måste ha.

Arg

Arg
Ledsen
Besviken
Frustrerad

...och dessutom trött vilket inte är någon rolig kombination.

Jag lägger mig istället och affirmerar bort de senaste dagarna.
Imorgon blir en bättre dag.