Jag är inte så ful som jag tror!

Igår var jag så hos min goa kurator igen. Vi pratar om allt och inget att jag har svårt att återge det. Men jag är alltid glad att ha träffat henne.

Jag har fått en inbjudan till klassträff, 25 år efter 9:an. Träffen är i april men jag kommer inte att gå. Jag klarar verkligen inte av att komma dit och vara halvskallig, enbröstad, rynkig, grå och ful. Jag tycker också att det är jättejobbigt att jag inte har arbetat på så lång tid, jag vill ju så gärna komma tillbaka till arbetslivet igen. Och vad gör man på en klassträff om inte jämför sig med andra?

Jag och min goa kurator pratade om att jämföra sig med andra. Det var en strategi jag började med som barn när jag behövde det och något som tyvärr hänger i. Det är som tur är mycket bättre för det tar väldigt mycket tid och energi.

Vi pratade om vems måttstockar man använder vid sådana jämförelser. Jag tolkar ju det på mitt sätt, en annan person hade troligtvis haft en helt annan tolkning på det. Var ligger egentligen sanningen? Mitt emellan? Har någon av oss "rätt" eller kan det vara så att det kanske inte ens finns någon absolut sanning?

Tyvärr är jag alldeles för kritisk mot mig själv. Egentligen är det nog inte så illa som jag ibland tänker när jag jämför mig. Vad jämför jag? Åh, allt möjligt men det är nog samma sak som uttrycks i olika saker jag jämför. En god vän sade för inte så länge sedan en sak till mig. Samtidigt som det låter väldigt roligt är det ganska talande - Jag är inte så ful som jag tror. Jag tycker att jag har blivit riktigt rälig med rynkor, hårförlust, bröstförlust osv. Cancer är inte speciellt glamorös och det är bara på TV som man är vacker och blek på ett intressant sätt. Så är det inte i verkligheten! Men varje gång jag får den tanken skall jag numera tänka den tanken...
Jag är inte så ful som jag tror!

Jag hade givetvis gärna varit utan alla mina krämpor och problem. Men samtidigt är jag tacksam över dem för jag har lärt mig så mycket och fått så många insikter. Jag tycker att jag har utvecklats väldigt mycket som person och det är jag både glad och stolt över. När jag och goa kuratorn pratade vidare sade jag något om det, att jag tycker att jag har nått långt på personligt plan. Det var inte förrän jag hade yttrat orden som jag insåg vad jag hade sagt och att det faktiskt var något bra/snällt om mig själv och jag blev helt chockad. Jag blev tom så tagen att jag började gråta. Det låter ju inte klokt!

Goa kuratorn sade att hon blev så glad att höra mig säga det! Det borde hon vara för det är nog allt hon som har lockat fram det hos mig.