Idag åker jag till Lydiagården som är ett ställe för cancerrehab. Där skall jag vara i 5 dagar och bli ompysslad (hoppas jag! ;-)
Det jag mest ser fram emot just nu är att befinna mig så nära naturen samt att jag har sett att de har en öppen spis där. Givetvis ser jag fram emot att träffa andra i liknande situation men även aktiviteterna men just naturen drar lite extra.
Hade jag haft en pulka hade jag tagit med den så jag hade kunnat leka lite, har jag riktigt riktigt tur kanske de tom har en där. Fast det tror jag inte. Det är väl inte så vanligt med pulkaturer på cancerhab. Synd för jag tror fler än jag hade tyckt att det hade varit roligt!
Jag har med dator och skall skriva dagbok där för jag vill gärna komma ihåg vad som hände och det lär jag inte göra utan att skriva upp det. Internetanslutningen är inte så bra så jag vet inte om det blir löpande uppdatering eller om det blir en masse när jag kommer hem igen.
Jag uppskattar att bloggen läses. Jag förstår inte riktigt varför eftersom jag bara tycker att jag svamlar och att jag är så negativ, det är ju inte sprudlande glättigheter jag sprutar ur mig direkt.
Jag har suttit i soffan med en Effiekatten i famnen och Elliekatten i knät och tankat gos i mängder. Och nu skall jag i alla fall packa ihop det sista.
Jag önskar just Dig en härlig söndag!
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Ännu mer kökstjänst!
Igår blev jag påmind om ett Boulangerie som har öppnat precis runt hörnet från där jag bor. Jag kunde inte motstå dofterna, bla fick ett valnötsbröd följa med mig hem. Det var rent ljuvligt, det var en oral orgasmisk upplevelse att smaka på det!
Och vad passar bättre till pain än en soppa? Jo, så soppa fick det bli och JAG var kocken. Jag har alltså lagat mat igen och jag gjorde även en efterrätt. Vad händer med mig? Vad är det som har hänt som har lockat in mig till köket igen? Inte vet jag men glad är jag! Det är fortfarande jobbigt att läsa recept men det använder jag ju mest när jag bakar, inte när jag lagar mat.
Mums blev soppan förresten!
Och vad passar bättre till pain än en soppa? Jo, så soppa fick det bli och JAG var kocken. Jag har alltså lagat mat igen och jag gjorde även en efterrätt. Vad händer med mig? Vad är det som har hänt som har lockat in mig till köket igen? Inte vet jag men glad är jag! Det är fortfarande jobbigt att läsa recept men det använder jag ju mest när jag bakar, inte när jag lagar mat.
Mums blev soppan förresten!
Mer färgtankar
När jag var tonåring gick hela min garderob i svart, precis alla kläder jag hade var svarta. Under en period färgade jag även håret svart. Detta har jag svårt att förstå nu. Under många år var det starka och glada färger som överväger i min garderob. De senaste åren när min utmattning var som sämst var det ånyo mest mörka kläder jag använde. Cytostatikaperioden var tung och den påverkade mig starkt. Jag klarade inte av att ha starka färger omkring mig, än en gång använde jag mest svart.
Nu har jag kommit tillbaka till färgerna men med en viss skillnad. I min gamla färgälskarperiod var det starka kontraster som gällde. Jag bar gärna lila och orange tillsammans, rött och cerise var en annan favoritkombination. Det är mer en balans nu tycker jag. Jag älskar fortfarande orange men inte på ett lika skarpt och signalerande sätt. Jo, jag kan fortfarande ha lila och orange men jag tror jag skulle föredra lite mer milda nyanaser numera. Jag tror att jag har fått in balansen färgmässigt genom att tillföra mer jordnära färger.
Lila och grönt är nya favoriter hos mig. Idag bär jag lila tillsammans med grått. Lila och olivgrönt är en annan favviskombination. Lite lugnare och mildare toner. Är jag då lugnare och mildare som person? Tyder det på mognad? Mående? Att mina färgval speglar mitt mående är väldigt uppenbart, ju sämre jag mår desto svårare har jag med starka färger. Men berättar färgerna även andra saker? Ja, jag tror faktiskt det. Vad, det vet jag inte riktigt än. Men det känns på något sätt som att det är viktigt.
Nu har jag kommit tillbaka till färgerna men med en viss skillnad. I min gamla färgälskarperiod var det starka kontraster som gällde. Jag bar gärna lila och orange tillsammans, rött och cerise var en annan favoritkombination. Det är mer en balans nu tycker jag. Jag älskar fortfarande orange men inte på ett lika skarpt och signalerande sätt. Jo, jag kan fortfarande ha lila och orange men jag tror jag skulle föredra lite mer milda nyanaser numera. Jag tror att jag har fått in balansen färgmässigt genom att tillföra mer jordnära färger.
Lila och grönt är nya favoriter hos mig. Idag bär jag lila tillsammans med grått. Lila och olivgrönt är en annan favviskombination. Lite lugnare och mildare toner. Är jag då lugnare och mildare som person? Tyder det på mognad? Mående? Att mina färgval speglar mitt mående är väldigt uppenbart, ju sämre jag mår desto svårare har jag med starka färger. Men berättar färgerna även andra saker? Ja, jag tror faktiskt det. Vad, det vet jag inte riktigt än. Men det känns på något sätt som att det är viktigt.
Jag har rufs!
Jag har noterat att jag inte tittar på mig själv i spegeln. Jo, alltså, det gör jag ju men jag tittar inte på mitt ansikte längre, jag klarar inte av att se det. Håret däremot kan jag titta på och det är ganska fascinerande för huj, vad det växer!
I morse när jag såg mig i spegeln såg jag tom att jag hade nattrufs. Tänk att håret är såpass långt att det kan vara rufsigt! Jag har behållit "frisyren" under dagen och tittat i spegeln med jämna mellanrum.
Varje gång blir jag glad.
I morse när jag såg mig i spegeln såg jag tom att jag hade nattrufs. Tänk att håret är såpass långt att det kan vara rufsigt! Jag har behållit "frisyren" under dagen och tittat i spegeln med jämna mellanrum.
Varje gång blir jag glad.
fredag 29 januari 2010
Jag är inte så ful som jag tror!
Igår var jag så hos min goa kurator igen. Vi pratar om allt och inget att jag har svårt att återge det. Men jag är alltid glad att ha träffat henne.
Jag har fått en inbjudan till klassträff, 25 år efter 9:an. Träffen är i april men jag kommer inte att gå. Jag klarar verkligen inte av att komma dit och vara halvskallig, enbröstad, rynkig, grå och ful. Jag tycker också att det är jättejobbigt att jag inte har arbetat på så lång tid, jag vill ju så gärna komma tillbaka till arbetslivet igen. Och vad gör man på en klassträff om inte jämför sig med andra?
Jag och min goa kurator pratade om att jämföra sig med andra. Det var en strategi jag började med som barn när jag behövde det och något som tyvärr hänger i. Det är som tur är mycket bättre för det tar väldigt mycket tid och energi.
Vi pratade om vems måttstockar man använder vid sådana jämförelser. Jag tolkar ju det på mitt sätt, en annan person hade troligtvis haft en helt annan tolkning på det. Var ligger egentligen sanningen? Mitt emellan? Har någon av oss "rätt" eller kan det vara så att det kanske inte ens finns någon absolut sanning?
Tyvärr är jag alldeles för kritisk mot mig själv. Egentligen är det nog inte så illa som jag ibland tänker när jag jämför mig. Vad jämför jag? Åh, allt möjligt men det är nog samma sak som uttrycks i olika saker jag jämför. En god vän sade för inte så länge sedan en sak till mig. Samtidigt som det låter väldigt roligt är det ganska talande - Jag är inte så ful som jag tror. Jag tycker att jag har blivit riktigt rälig med rynkor, hårförlust, bröstförlust osv. Cancer är inte speciellt glamorös och det är bara på TV som man är vacker och blek på ett intressant sätt. Så är det inte i verkligheten! Men varje gång jag får den tanken skall jag numera tänka den tanken...
Jag är inte så ful som jag tror!
Jag hade givetvis gärna varit utan alla mina krämpor och problem. Men samtidigt är jag tacksam över dem för jag har lärt mig så mycket och fått så många insikter. Jag tycker att jag har utvecklats väldigt mycket som person och det är jag både glad och stolt över. När jag och goa kuratorn pratade vidare sade jag något om det, att jag tycker att jag har nått långt på personligt plan. Det var inte förrän jag hade yttrat orden som jag insåg vad jag hade sagt och att det faktiskt var något bra/snällt om mig själv och jag blev helt chockad. Jag blev tom så tagen att jag började gråta. Det låter ju inte klokt!
Goa kuratorn sade att hon blev så glad att höra mig säga det! Det borde hon vara för det är nog allt hon som har lockat fram det hos mig.
Jag har fått en inbjudan till klassträff, 25 år efter 9:an. Träffen är i april men jag kommer inte att gå. Jag klarar verkligen inte av att komma dit och vara halvskallig, enbröstad, rynkig, grå och ful. Jag tycker också att det är jättejobbigt att jag inte har arbetat på så lång tid, jag vill ju så gärna komma tillbaka till arbetslivet igen. Och vad gör man på en klassträff om inte jämför sig med andra?
Jag och min goa kurator pratade om att jämföra sig med andra. Det var en strategi jag började med som barn när jag behövde det och något som tyvärr hänger i. Det är som tur är mycket bättre för det tar väldigt mycket tid och energi.
Vi pratade om vems måttstockar man använder vid sådana jämförelser. Jag tolkar ju det på mitt sätt, en annan person hade troligtvis haft en helt annan tolkning på det. Var ligger egentligen sanningen? Mitt emellan? Har någon av oss "rätt" eller kan det vara så att det kanske inte ens finns någon absolut sanning?
Tyvärr är jag alldeles för kritisk mot mig själv. Egentligen är det nog inte så illa som jag ibland tänker när jag jämför mig. Vad jämför jag? Åh, allt möjligt men det är nog samma sak som uttrycks i olika saker jag jämför. En god vän sade för inte så länge sedan en sak till mig. Samtidigt som det låter väldigt roligt är det ganska talande - Jag är inte så ful som jag tror. Jag tycker att jag har blivit riktigt rälig med rynkor, hårförlust, bröstförlust osv. Cancer är inte speciellt glamorös och det är bara på TV som man är vacker och blek på ett intressant sätt. Så är det inte i verkligheten! Men varje gång jag får den tanken skall jag numera tänka den tanken...
Jag är inte så ful som jag tror!
Jag hade givetvis gärna varit utan alla mina krämpor och problem. Men samtidigt är jag tacksam över dem för jag har lärt mig så mycket och fått så många insikter. Jag tycker att jag har utvecklats väldigt mycket som person och det är jag både glad och stolt över. När jag och goa kuratorn pratade vidare sade jag något om det, att jag tycker att jag har nått långt på personligt plan. Det var inte förrän jag hade yttrat orden som jag insåg vad jag hade sagt och att det faktiskt var något bra/snällt om mig själv och jag blev helt chockad. Jag blev tom så tagen att jag började gråta. Det låter ju inte klokt!
Goa kuratorn sade att hon blev så glad att höra mig säga det! Det borde hon vara för det är nog allt hon som har lockat fram det hos mig.
onsdag 27 januari 2010
Färger
Igår var jag och fikade med en god vän. Vi pratade lite om personligheter och att människor tar fram olika delar av oss. Jag har på sistone noterat att jag tänker mycket i form av färger och vår konversation fick mig att tänka på färghjulet.
Jag tyckte det var en riktigt intressant tanke. Människor omkring oss är som färger. Vissa är helt kontraster till oss själva, precis som komplementfärger. Andra kanske liknar oss själva väldigt mycket såsom monokromatiska färger, olika nyanser av samma färg. Analoga människor (färger) ligger bredvid i färghjulet som exempelvis blått och lila, gult och orange. Triangelfärger bildar en triangel på färghjulet såsom gult, blått och rött.
Vid middagen hade jag ånyo ett samtal om personligheter eller snarare kommunikationsprofiler, denna gången med sambon. En kurs han har gått handlade om olika personlighetstyper, fyra olika typer kombinerade på olika sätt. Dessa 4 är pådrivande, uttrycksfull, vänskaplig samt logisk. Enligt dessa teorier är han logisk (ohja!) samt vänskaplig och jag är uttrycksfull och pådrivande.
Dessa olika typer värderas inte, det är exempelvis inte bättre att vara logisk än uttrycksfull. Alla profiler behövs i en grupp eller på en arbetsplats. Det för in mig på komplementfärgerna igen.
Jag läste om en autistisk man som var savant som såg människor som siffror vilket var väldigt intressant. Och siffrorna i sin tur var hade olika form, färg och struktur. Jag kan verkligen inte säga att jag ser människor som färger direkt men det finns ett visst inslag. Den största delen av mitt skapande/pysslande går till kortmakeri, jag gör kort. När jag skall göra ett kort till en person är färgen väldigt viktig för mig, jag vill ju att mottagaren skall uppskatta kortet. Jag har vanligtvis inga explicita tankar om färgval utan jag väljer automatiskt. Olika människor är olika färger för mig. Några av de senaste korten jag har gjort har jag inte vetat favoritfärg hos mottagarna men efter jag överlämnat kortet har jag frågat och det har i många fall varit både rätt färg.
Jag tänker mycket på färger, det är också något som påverkar mig starkt. Under min cytostatikabehandling kunde jag inte ha starka färger på mig, det gjorde mig illamående. Nu kan jag ha exempelvis lila och orange igen till min stora glädje. Färger gör mig lycklig och alldeles (för mycket ibland) uppspelt. Tyg, garn, papper, blommor, målarfärg - lyckan finns överallt.
Jag tyckte det var en riktigt intressant tanke. Människor omkring oss är som färger. Vissa är helt kontraster till oss själva, precis som komplementfärger. Andra kanske liknar oss själva väldigt mycket såsom monokromatiska färger, olika nyanser av samma färg. Analoga människor (färger) ligger bredvid i färghjulet som exempelvis blått och lila, gult och orange. Triangelfärger bildar en triangel på färghjulet såsom gult, blått och rött.
Vid middagen hade jag ånyo ett samtal om personligheter eller snarare kommunikationsprofiler, denna gången med sambon. En kurs han har gått handlade om olika personlighetstyper, fyra olika typer kombinerade på olika sätt. Dessa 4 är pådrivande, uttrycksfull, vänskaplig samt logisk. Enligt dessa teorier är han logisk (ohja!) samt vänskaplig och jag är uttrycksfull och pådrivande.
Dessa olika typer värderas inte, det är exempelvis inte bättre att vara logisk än uttrycksfull. Alla profiler behövs i en grupp eller på en arbetsplats. Det för in mig på komplementfärgerna igen.
Jag läste om en autistisk man som var savant som såg människor som siffror vilket var väldigt intressant. Och siffrorna i sin tur var hade olika form, färg och struktur. Jag kan verkligen inte säga att jag ser människor som färger direkt men det finns ett visst inslag. Den största delen av mitt skapande/pysslande går till kortmakeri, jag gör kort. När jag skall göra ett kort till en person är färgen väldigt viktig för mig, jag vill ju att mottagaren skall uppskatta kortet. Jag har vanligtvis inga explicita tankar om färgval utan jag väljer automatiskt. Olika människor är olika färger för mig. Några av de senaste korten jag har gjort har jag inte vetat favoritfärg hos mottagarna men efter jag överlämnat kortet har jag frågat och det har i många fall varit både rätt färg.
Jag tänker mycket på färger, det är också något som påverkar mig starkt. Under min cytostatikabehandling kunde jag inte ha starka färger på mig, det gjorde mig illamående. Nu kan jag ha exempelvis lila och orange igen till min stora glädje. Färger gör mig lycklig och alldeles (för mycket ibland) uppspelt. Tyg, garn, papper, blommor, målarfärg - lyckan finns överallt.
Post vaccination
När jag fick min andra vaccinationsspruta i måndags frågade damen om jag hade fått biverkningar efter första gången. Jag har ingen aning. Biverkningarna av vaccinet var i stort sett exakt likadana som de efter cytostatikan så jag hade ingen möjlighet att bedöma vilket som gav vad. Men nu vet jag. Jag har som förra gången väldigt ont i armen men jag har även en grym känsla som vid träningsvärk/influensa. Det är ganska jobbigt eftersom det påminner mig så starkt om cytostatikabehandlingarna. Dock var det värre då samt kombinerat med en trötthet som inte var av denna värld.
Märkligt hur man kan hantera samma typ av smärta på olika sätt. Det är ungefär samma känsla vid träningsvärk, influensa och efter Taxoteren. Men jag hanterar det på väldigt olika sätt. Hade jag exempelvis haft träningsvärk hade det inte alls varit lika jobbigt. På ett sätt kan den typen av värk nästan vara lite skön, det känns bra att kroppen har arbetat. Jag både saknar och längtar efter vanlig träningsvärk!
Märkligt hur man kan hantera samma typ av smärta på olika sätt. Det är ungefär samma känsla vid träningsvärk, influensa och efter Taxoteren. Men jag hanterar det på väldigt olika sätt. Hade jag exempelvis haft träningsvärk hade det inte alls varit lika jobbigt. På ett sätt kan den typen av värk nästan vara lite skön, det känns bra att kroppen har arbetat. Jag både saknar och längtar efter vanlig träningsvärk!
Manikyr idag
Japp, idag har jag pysslat med naglarna. Fast inte på ett positivt sätt. Jag har fått någon slags infektion efter Taxoteren och naglarna börjar liksom lossna från nagelbädden. Det gör ont och det går av flisor lite här och där. Jag fick utskrivet medicinskt nagellack och jag började med behandlingen idag. Först skulle jag fila ner nageln, tvätta den och sedan dutta på nagellacket. Men inte som ett vanligt nagellack med pensel utan här var det en slags spatel med hål i. Det kan ju vem som helst räkna ut att det inte var helt lätt. Jag är inte speciellt vänsterhänt heller så högra handens lack blev extra fult. Men äsch, bara det hjälper!
Detta skall jag ägna mig åt i (håll i er nu) 6 månader för händerna!! Jag är rädd att tånaglarna börjar bli påverkade också och det kommer att ta 9-12 månader! Dessutom kommer kuren att leda till att jag kommer att tappa naglarna.
Visst är det glamoröst med cancer?
Detta skall jag ägna mig åt i (håll i er nu) 6 månader för händerna!! Jag är rädd att tånaglarna börjar bli påverkade också och det kommer att ta 9-12 månader! Dessutom kommer kuren att leda till att jag kommer att tappa naglarna.
Visst är det glamoröst med cancer?
tisdag 26 januari 2010
Dröm
När jag vaknade idag kände jag mig väldigt illa till mods och först trodde jag att jag hade drömt en mardröm. Men när drömmen kom tillbaka blev jag lite förvirrad för det var ju inte en egentlig mardröm. Som vanligt med drömmar kan jag inte återge den i ord även om den är väldigt klar för mig, dessutom blir det konstigt att berätta drömmar för vissa är så konstiga att jag nog blir lite rädd att verka konstig själv! Men så är det nog för alla så jag plitar ner den viktiga delen ändå.
Jag drömde att jag skulle fotas i en klädsel som hade mycket kort kjol. Fotograferingen skedde offentligt så där fanns publik bla en kvinna som varken var gammal eller ung. Nu kommer den konstiga biten. Vid ett moment gled kjolen upp och just denna kvinna glodde verkligen, det var otroligt obehagligt. Det var bara det men när jag tänker på det känner jag mig väldigt illa till mods.
När jag tog mitt dagliga uppmjukande bad tänkte jag på drömmen och samtidigt kom jag att tänka på besöket på biblioteket igår. Jag satte mig att läsa i den delen som har tidningar och den kvinnliga bibliotekarien som varken var ung eller gammal stirrade på mig under en lång tid. Jag försökte titta tillbaka lite så att hon skulle förstå att hon glodde men hon fortsatte bara vilket var väldigt obehagligt. Jag vet ju inte varför men jag utgick ifrån att det var min något korthåriga frisyr.
Min tolkning av drömmen är att jag kände mig så naken inför bibliotekariens stirrande igår att jag behövde bearbeta det en smula under natten. Folk har ju givetvis tittat/stirrar på mig tidigare men detta var på något sätt så skoningslöst.
Jag drömde att jag skulle fotas i en klädsel som hade mycket kort kjol. Fotograferingen skedde offentligt så där fanns publik bla en kvinna som varken var gammal eller ung. Nu kommer den konstiga biten. Vid ett moment gled kjolen upp och just denna kvinna glodde verkligen, det var otroligt obehagligt. Det var bara det men när jag tänker på det känner jag mig väldigt illa till mods.
När jag tog mitt dagliga uppmjukande bad tänkte jag på drömmen och samtidigt kom jag att tänka på besöket på biblioteket igår. Jag satte mig att läsa i den delen som har tidningar och den kvinnliga bibliotekarien som varken var ung eller gammal stirrade på mig under en lång tid. Jag försökte titta tillbaka lite så att hon skulle förstå att hon glodde men hon fortsatte bara vilket var väldigt obehagligt. Jag vet ju inte varför men jag utgick ifrån att det var min något korthåriga frisyr.
Min tolkning av drömmen är att jag kände mig så naken inför bibliotekariens stirrande igår att jag behövde bearbeta det en smula under natten. Folk har ju givetvis tittat/stirrar på mig tidigare men detta var på något sätt så skoningslöst.
måndag 25 januari 2010
Trött
Jag har varit igång en del idag så jag är jättetrött men jag har inte haft så väldigt ont. Numera börjar jag varje dag med ett varmt bad, jag inbillar mig att det hjälper mot värken. Jag har varit ute lite mer också, skall gå in det som en rutin, att komma ut varje dag, äta bra osv.
Nu är jag helt snurrig och får inte rätt på tangenterna så jag slänger mig i sängen istället.
Nattinatti
Nu är jag helt snurrig och får inte rätt på tangenterna så jag slänger mig i sängen istället.
Nattinatti
Böcker
Ibland tar jag på mig ett bröst och går ut på stan precis som en helt vanlig människa. Idag var en sådan dag. Först tog jag mig till vaccinationscentralen för andra delen av vaccinationen mot svininfluensan. Men det var allt svårt att hitta dit. Det är inte så logiskt med numreringen, ingång 25 ligger exempelvis inte alls bredvid ingång 26 som jag felaktigt trodde. Istället låg det bredvid ingång 83B. Men nu är jag dubbelskyddad och kan tom bocka av och slänga en liten del av pappershögen!
Trots den omfattande resvägen till något som egentligen låg ganska nära beslöt jag mig för att ta mig till biblioteket. Jag har kommit in på en kurs som jag hemskt gärna skulle vilja gå. Men dels vet jag inte om jag orkar och dels vet jag inte om FK och AF godkänner det. Jag hade tänkt ta upp det på mötet i förra veckan men tappade helt bort det. I alla fall så ringde jag en av lärarna som jag är bekant med och frågade om råd. Jag fick det ypperliga rådet att läsa lite av litteraturen för att kolla läget. Därav biblioteksvisiten.
Jag hittade bara en av böckerna som ingår i den obligatoriska kurslitteraturen, de andra var utlånade. Den som fanns inne heter Läkande trädgårdar. Det fanns även övrig litteratur som man kunde förkovra sig i om man ville på listan och på biblioteket fanns flera titlar såsom Den biodynamiska trädgården, Tänkvärda trädgårdar samt Naturkraft.
Och nej, jag är ingen trädgårdsentusiast trots att kursen heter Trädgårdsterapi. Den handlar mer om naturen som läkande kraft.
Ytterligare böcker fann vägen hem till mig, bla en bok som min kurator har tipsat om: Det är ingen fara, du är människa som är skriven av prästen Annika Borg. Rosenmetoden kom jag att möta på rehabiliteringen jag gick i våras och det var fantastiskt bra så det vill jag gärna läsa och lära mig mer om. Jag hittade även en bok som heter HEMLIGHETEN och givetvis blev jag nyfiken, jag vill gärna veta vad HEMLIGHETEN är.
Till sist hittade jag en bok som heter Kroppen talar till dig. Jag har en god vän som har pratat om denna teori och det lät intressant. All sjukdom beror på störningar på ett emotionellt, mentalt och/eller andligt plan. Jag slog upp cancer och såhär står det:
"Cancer är resultatet av betydliga känslomässiga sår som upplevts i isolation under barndomen. De vanligaste känslomässiga sår som kan manifesteras som allvarliga fysiska åkommor är avvisande, övergivande, förnedring, svek och orättvisa. Sonliga människor har uthärdat en kombination av flera av dessa sår.
Om du lider av cancer är du troligen en mycket kärleksfull person som vill leva i en kärleksfull värld, så mycket att du fullkomligt har tryckt bort dina känslor av bitterhet, harm och kanske även hat mot en av dina föräldrar. Dessa undertryckta känslor är inte ens medveten, än mindre hanterade och frigjorda, så de är lämnade att samlas och gro i kroppen, att växa varje gång det känslomässiga såret vaknar till. När den känslomässiga, kritiska gränsen är nådd, visar sig cancern."
Jaha, ok. Detta känner jag igen, det har jag hört tidigare och jo, jag kan kanske köpa det till viss del. Men sedan kommer fortsättningen:
"Förlåt dig själv för att ha tänkt arga och hämndlystna tankar om eller båda av dina föräldrar. Du är mänsklig: du har rätt att lida. Förlåt och älska barnet inom dig som har lidit i tystnad och som inte hade någon att anförtro sig åt."
Så enligt denna boken fick jag cancer eftersom jag fått känslomässiga sår i barndomen. Sättet att läka på är förlåtelse. Men förlåtelsen handlar inte om att jag skall förlåta mina föräldrar som tydligen skall ha orsakat dessa sår, utan jag skall förlåta mig själv för att ha tänkt arga tankar om dem.
Nu har jag bara skumläst boken men vissa saker kan jag ta till mig. Jag tror att kroppen har ett minne och att händelser kan sitta kvar. Jag är säker på att både min ätstörning och utmattning har sitt ursprung i saker som har hänt. Min arbetsskada tror jag också kan relateras med detsamma även om den hade en yttre grund. Cancern, jo, jag tror nog att det också kan hänga ihop med det. Man skulle kunna skuldbelägga sig själv genom att läsa en sådan här bok och första gångerna jag kom i kontakt med dessa tankar blev jag väldigt upprörd. Men jag tror nog att kroppen är allt bra mer komplex än vad vi förstår!
Iofs ger boken upphov till viss löje när den beskriver vad nysningar, hosta, rapningar och fisar har för bakgrund och benämner det som sjukdomar. Det är synd för det blir svårt att ta boken på allvar. Jag har alltså bara skummat genom den och jag kommer nog att lämna den därhän med det.
Trots den omfattande resvägen till något som egentligen låg ganska nära beslöt jag mig för att ta mig till biblioteket. Jag har kommit in på en kurs som jag hemskt gärna skulle vilja gå. Men dels vet jag inte om jag orkar och dels vet jag inte om FK och AF godkänner det. Jag hade tänkt ta upp det på mötet i förra veckan men tappade helt bort det. I alla fall så ringde jag en av lärarna som jag är bekant med och frågade om råd. Jag fick det ypperliga rådet att läsa lite av litteraturen för att kolla läget. Därav biblioteksvisiten.
Jag hittade bara en av böckerna som ingår i den obligatoriska kurslitteraturen, de andra var utlånade. Den som fanns inne heter Läkande trädgårdar. Det fanns även övrig litteratur som man kunde förkovra sig i om man ville på listan och på biblioteket fanns flera titlar såsom Den biodynamiska trädgården, Tänkvärda trädgårdar samt Naturkraft.
Och nej, jag är ingen trädgårdsentusiast trots att kursen heter Trädgårdsterapi. Den handlar mer om naturen som läkande kraft.
Ytterligare böcker fann vägen hem till mig, bla en bok som min kurator har tipsat om: Det är ingen fara, du är människa som är skriven av prästen Annika Borg. Rosenmetoden kom jag att möta på rehabiliteringen jag gick i våras och det var fantastiskt bra så det vill jag gärna läsa och lära mig mer om. Jag hittade även en bok som heter HEMLIGHETEN och givetvis blev jag nyfiken, jag vill gärna veta vad HEMLIGHETEN är.
Till sist hittade jag en bok som heter Kroppen talar till dig. Jag har en god vän som har pratat om denna teori och det lät intressant. All sjukdom beror på störningar på ett emotionellt, mentalt och/eller andligt plan. Jag slog upp cancer och såhär står det:
"Cancer är resultatet av betydliga känslomässiga sår som upplevts i isolation under barndomen. De vanligaste känslomässiga sår som kan manifesteras som allvarliga fysiska åkommor är avvisande, övergivande, förnedring, svek och orättvisa. Sonliga människor har uthärdat en kombination av flera av dessa sår.
Om du lider av cancer är du troligen en mycket kärleksfull person som vill leva i en kärleksfull värld, så mycket att du fullkomligt har tryckt bort dina känslor av bitterhet, harm och kanske även hat mot en av dina föräldrar. Dessa undertryckta känslor är inte ens medveten, än mindre hanterade och frigjorda, så de är lämnade att samlas och gro i kroppen, att växa varje gång det känslomässiga såret vaknar till. När den känslomässiga, kritiska gränsen är nådd, visar sig cancern."
Jaha, ok. Detta känner jag igen, det har jag hört tidigare och jo, jag kan kanske köpa det till viss del. Men sedan kommer fortsättningen:
"Förlåt dig själv för att ha tänkt arga och hämndlystna tankar om eller båda av dina föräldrar. Du är mänsklig: du har rätt att lida. Förlåt och älska barnet inom dig som har lidit i tystnad och som inte hade någon att anförtro sig åt."
Så enligt denna boken fick jag cancer eftersom jag fått känslomässiga sår i barndomen. Sättet att läka på är förlåtelse. Men förlåtelsen handlar inte om att jag skall förlåta mina föräldrar som tydligen skall ha orsakat dessa sår, utan jag skall förlåta mig själv för att ha tänkt arga tankar om dem.
Nu har jag bara skumläst boken men vissa saker kan jag ta till mig. Jag tror att kroppen har ett minne och att händelser kan sitta kvar. Jag är säker på att både min ätstörning och utmattning har sitt ursprung i saker som har hänt. Min arbetsskada tror jag också kan relateras med detsamma även om den hade en yttre grund. Cancern, jo, jag tror nog att det också kan hänga ihop med det. Man skulle kunna skuldbelägga sig själv genom att läsa en sådan här bok och första gångerna jag kom i kontakt med dessa tankar blev jag väldigt upprörd. Men jag tror nog att kroppen är allt bra mer komplex än vad vi förstår!
Iofs ger boken upphov till viss löje när den beskriver vad nysningar, hosta, rapningar och fisar har för bakgrund och benämner det som sjukdomar. Det är synd för det blir svårt att ta boken på allvar. Jag har alltså bara skummat genom den och jag kommer nog att lämna den därhän med det.
Papper!!!
Det börjar svämma över med pappershögar här hemma. Det är en massa jag skall försöka hålla koll på vilket inte är lätt med teflonminne. Nu har jag sorterat dem och tror att jag har ordning på:
- Vaccinationspapper, gjort
- Viktig information om min sjukpension från SPV (som jag inte fattar!)
- FK, information om de nya reglerna (phew). Massa papper är det!
- FK, intyg om att sjukersättningen tar slut. (Verkar vara ett väldigt viktigt papper för jag har fått den i tre exemplar!)
- Information om A-kassa
- Välkomstpapper till AF inför min utförsäkring. (Jag är varmt välkommen och de finns vid min sida. Wow, det kommer bara att bli jättebra alltså!)
- Informationspapper om Lydiagården, cancerreahbilitering som jag skall vara på under 5 dagar vilket jag ser jättemycket fram emot!
- Information om projekt LoA.
- Enkät (hospital anxiety and depression scale) från LoA
- Något liknande formulär från onkologen om Pantherstudien jag är med i
- Blodprovspapper
- Utvärdering av kursen som onkologen hade (som jag glömt fylla i och skicka tillbaka, kursen slutade nog i november) Har fyllt i, skall lämna den när jag skall dit på fredag.
- Information om kursen trädgårdsterapi som jag blivit antagen på och måste ta upp med FK. Det hade jag tänkt göra på mötet i förra veckan men jag blev så bombad med info så jag tappade allt jag hade tänkt säga.
- Arbetsskadeanmälan, komplettering till FK.
söndag 24 januari 2010
Lockigt hår?
Mitt rufs växer som bara den. På vissa ställen är det säkert 2 cm men det växer ojämnt. Det ser ganska roligt ut med massa hårstrån som spretar lite vilt. Varje gång jag ser mig i spegeln tänker jag på Johan, min kompis fd som vi skulle frisera en gång. Klipp allt som sticker ut sade han. Det kanske jag också skulle behöva göra. I början när håret växte gjorde jag faktiskt just det, klippte det som stack ut. Det låter ju helt galet att klippa håret när det väl börjat växa ut igen. Men jag tror att jag inte riktigt hann med. Lika plötsligt som jag förlorade det, lika snabbt och plötsligt började det växa ut igen och jag hann inte med i svängarna. Nu klipper jag inte det längre men snart får jag nog ta rufset till en frisör och be henne att klippa det som sticker ut.
Jag har ett starkt minne av att min syster som är 5 år äldre så snällt påpekade för mig att jag behövde klippa ögonfransarna. Vad jag inte förstod då, för jag var inte så gammal, var att hon var avundsjuk. Undrar om hon hade varit det nu? Jag har inte så långa ögonfransar men de är lockiga! Det ser helt galet ut, jag brukar stå och inspektera det länge på morgonen för jag är så fascinerad av det. Undrar om det kommer att förbli så, det hade varit coolt!
Man brukar ju säga att det finns en viss likhet mellan hundägare och sina hundar. Med mina krulliga ögonfransar börjar jag kanske likna mina katter. De har iofs inga krulliga ögonfransar men de har lockiga morrhår. Fast så lik vill jag iofs inte bli, det skulle ju se konstigt ut! ;-)
Jag har ett starkt minne av att min syster som är 5 år äldre så snällt påpekade för mig att jag behövde klippa ögonfransarna. Vad jag inte förstod då, för jag var inte så gammal, var att hon var avundsjuk. Undrar om hon hade varit det nu? Jag har inte så långa ögonfransar men de är lockiga! Det ser helt galet ut, jag brukar stå och inspektera det länge på morgonen för jag är så fascinerad av det. Undrar om det kommer att förbli så, det hade varit coolt!
Man brukar ju säga att det finns en viss likhet mellan hundägare och sina hundar. Med mina krulliga ögonfransar börjar jag kanske likna mina katter. De har iofs inga krulliga ögonfransar men de har lockiga morrhår. Fast så lik vill jag iofs inte bli, det skulle ju se konstigt ut! ;-)
Grön och grann
Vi har ingen gran som står så grön och grann i stugan. Här hemma är det jag som står för det gröna. Idag var jag i min favoritbutik Noa Noa och shoppade grönt och jag är så nöjd och glad. Grönt var min mors favoritfärg vilket jag under många år tyckte var konstigt. Nu förstår jag. Grönt är skönt.
Men hur glad jag än är över kläderna, det blev en ylletröja samt en klänning så det var ytterst modest shopping, så har jag dåligt samvete över mitt inköp. Jag är inte säker på varför. Jag tror det är en blandning mellan miljötänkande och tankar på hur min framtida ekonomi kommer att te sig när jag blir utförsäkrad. Men det är också funderingar på huruvida jag handlar för att försöka muntra upp mig. Shoppar jag för att bli gladare? Är det äta och handla som gäller för mig nu istället för att vila när jag behöver. Köper jag saker för att jag verkligen vill ha och behöver det eller finns det annat som påverkar? Har jag dåligt samvete för att jag handlar med tanke på "de fattiga barnen i Afrika"? För dåligt samvete har jag men jag vet inte varför.
Under tiden jag funderar bär jag mina gröna plagg för i vilket fall som helst är grönt skönt!
Men hur glad jag än är över kläderna, det blev en ylletröja samt en klänning så det var ytterst modest shopping, så har jag dåligt samvete över mitt inköp. Jag är inte säker på varför. Jag tror det är en blandning mellan miljötänkande och tankar på hur min framtida ekonomi kommer att te sig när jag blir utförsäkrad. Men det är också funderingar på huruvida jag handlar för att försöka muntra upp mig. Shoppar jag för att bli gladare? Är det äta och handla som gäller för mig nu istället för att vila när jag behöver. Köper jag saker för att jag verkligen vill ha och behöver det eller finns det annat som påverkar? Har jag dåligt samvete för att jag handlar med tanke på "de fattiga barnen i Afrika"? För dåligt samvete har jag men jag vet inte varför.
Under tiden jag funderar bär jag mina gröna plagg för i vilket fall som helst är grönt skönt!
Snurr
Jag blir ofta förvånad när jag dagen efter läser inlägg jag har gjort på "fyllan", dvs efter jag har tagit mina sömnpiller kvällen innan. Jag läste mitt inlägg igår och förstod knappt vad jag babblade om. Så snurrig var jag inte tidigare, det är faktiskt lite skrämmande. I morse hittade jag en tallrik med tinade jordgubbar i kylen efter jag hade tagit fram och tinat jordgubbar för dagens frukost tillsammans med yoghurt och flingor. Jag hade inget som helst minne av att jag hade förberett det. Det var ju smart, synd jag inte använde mig av det! Men imorgon är en annan dag. Om jag kommer ihåg tallriken dvs...
Det dåliga minnet handlar inte bara om aktiviteter gjorda under sömnpillerpåverkan utan det är ofta jag frågar om saker eller gör saker jag redan har gjort. Så sent som för några minuter sedan hittade jag ett nytt och grant rött usb-minne på sambons skrivbord som jag inte sett tidigare. Det hade jag tydligen redan frågat om.
Sådana småsaker händer hela tiden. Det är allt lite läskigt att inte komma ihåg vad jag gör och säger! Minnet är inte riktigt lika uselt vad gäller saker jag skall göra, inte det allra viktigaste i alla fall. Rådet att anteckna hjälper inte för min del eftersom jag hinner glömma vad jag skall skriva upp innan jag hinner komma till papper och penna. För den delen kan jag glömma att jag skall hämta papper och penna på vägen dit. Så kan jag hålla på större delen av en dag. Inte konstigt jag är trött!
Det jobbigaste är när jag glömmer saker precis när jag är på väg att göra det. Exempelvis när jag är på väg någonstans så kan jag för små stunder glömma vart jag skall, då får jag rådbråka min stackars hjärna och riktigt pressa fram informationen och det är oerhört energikrävande. Jag kan ha en tid på sjukan och promenera dit men säkert 10 gånger under promenaden får jag fundera på vart jag är på väg, skall jag ta blodprov, skall jag till cytostatikamottagningen, kurator, sjukgymnastik eller är jag bara på väg genom sjukhusområdet.
Och under tiden jag har skrivit detta har jag fått ta små pauser för att försöka komma ihåg vad det var jag hade tänkt skriva. Det är ofta jag har satt mig för att uppdatera bloggen och behövt skriva om annat för jag har inte kommit ihåg min ursprungliga tanke.
Jag vill ha min gamla hjärna tillbaka!
Det dåliga minnet handlar inte bara om aktiviteter gjorda under sömnpillerpåverkan utan det är ofta jag frågar om saker eller gör saker jag redan har gjort. Så sent som för några minuter sedan hittade jag ett nytt och grant rött usb-minne på sambons skrivbord som jag inte sett tidigare. Det hade jag tydligen redan frågat om.
Sådana småsaker händer hela tiden. Det är allt lite läskigt att inte komma ihåg vad jag gör och säger! Minnet är inte riktigt lika uselt vad gäller saker jag skall göra, inte det allra viktigaste i alla fall. Rådet att anteckna hjälper inte för min del eftersom jag hinner glömma vad jag skall skriva upp innan jag hinner komma till papper och penna. För den delen kan jag glömma att jag skall hämta papper och penna på vägen dit. Så kan jag hålla på större delen av en dag. Inte konstigt jag är trött!
Det jobbigaste är när jag glömmer saker precis när jag är på väg att göra det. Exempelvis när jag är på väg någonstans så kan jag för små stunder glömma vart jag skall, då får jag rådbråka min stackars hjärna och riktigt pressa fram informationen och det är oerhört energikrävande. Jag kan ha en tid på sjukan och promenera dit men säkert 10 gånger under promenaden får jag fundera på vart jag är på väg, skall jag ta blodprov, skall jag till cytostatikamottagningen, kurator, sjukgymnastik eller är jag bara på väg genom sjukhusområdet.
Och under tiden jag har skrivit detta har jag fått ta små pauser för att försöka komma ihåg vad det var jag hade tänkt skriva. Det är ofta jag har satt mig för att uppdatera bloggen och behövt skriva om annat för jag har inte kommit ihåg min ursprungliga tanke.
Jag vill ha min gamla hjärna tillbaka!
lördag 23 januari 2010
Min lördag
Jag hade velat kolla i en affär men jag kände att jag inte riktigt orkade det idag så jag föreslog en promenad istället. S ville då gärna köra ut till ett promenadstråk som iofs är otroligt fint men det tar för mycket energi för mig att först hämta bilen i garaget, åka några mil innan promenaden och sedan samma sak igen för att komma hem, jag orkar inte det. Det enklaste för mig är att bara gå ut och gå i en park så och hem igen vilket det blev.
Efter det ville sambon titta/köra/tvätta sina älskade bilar. Jag förstår inte hur bilar kan uppta så stor del/tid av livet men så är det för honom och det gör honom glad. Jag har ju saker för mig som han inte förstår sig på å andra sidan! Mitt vanliga jag hade säkert följt med honom när han skulle titta på bilar eller att åka och handla men jag gick faktiskt direkt hem efter promenaden. Det är jag glad för. Det är så lätt att säga att javisst, jag hänger med. Mycket svårare att inte göra det. Jag behöver dock ransonera min ork och jag är glad att jag kunde göra det idag.
Väl hemma pysslade jag lite, men det gick inte så jättebra eftersom jag var trött. Jag tog det ganska lugnt ändå för annars vet jag att jag kan bli riktigt stirrig!
Vi har gjort semlor, jag har bäddat rent sängen (så jag längtar redan efter att lägga mig!) och sedan lade jag mig i soffan med en katt på magen och tittade på en film. Filmen handlade om en yrkesmördare som hade Alzheimers. Det var verkligen annorlunda än de filmer som brukar visas.
Jag har tagit min sovmedicin och jag känner mig ganska snurrig nu. Får se imorgon, om jag kommer ihåg att jag skrev här och vad jag skrev!
Nu försöker lillkatten gräva in sig under täcket så hon tycker tydligen också om renbäddade lakan.
Nattinatti på er från en snurrig igelkott.
Efter det ville sambon titta/köra/tvätta sina älskade bilar. Jag förstår inte hur bilar kan uppta så stor del/tid av livet men så är det för honom och det gör honom glad. Jag har ju saker för mig som han inte förstår sig på å andra sidan! Mitt vanliga jag hade säkert följt med honom när han skulle titta på bilar eller att åka och handla men jag gick faktiskt direkt hem efter promenaden. Det är jag glad för. Det är så lätt att säga att javisst, jag hänger med. Mycket svårare att inte göra det. Jag behöver dock ransonera min ork och jag är glad att jag kunde göra det idag.
Väl hemma pysslade jag lite, men det gick inte så jättebra eftersom jag var trött. Jag tog det ganska lugnt ändå för annars vet jag att jag kan bli riktigt stirrig!
Vi har gjort semlor, jag har bäddat rent sängen (så jag längtar redan efter att lägga mig!) och sedan lade jag mig i soffan med en katt på magen och tittade på en film. Filmen handlade om en yrkesmördare som hade Alzheimers. Det var verkligen annorlunda än de filmer som brukar visas.
Jag har tagit min sovmedicin och jag känner mig ganska snurrig nu. Får se imorgon, om jag kommer ihåg att jag skrev här och vad jag skrev!
Nu försöker lillkatten gräva in sig under täcket så hon tycker tydligen också om renbäddade lakan.
Nattinatti på er från en snurrig igelkott.
Knådad
Igår var jag tillbaka på onkologen. Jag hade tid hos både sjukgymnast samt hos kurator. Å ena sidan bra att jag slipper dit flera gånger men eftersom jag vet att orken brister var jag lite orolig att det skulle ta ut för mycket...och det gjorde det!
Sjukgymnasten gjorde dock inte "sjukgymnastiska" saker utan hon körde med någon slags basal kroppskännedomsmassage. Fast det var mer beröring än massage. Fötterna var inga problem, tvärtom var det skönt, extra skönt eftersom jag har problem med dem nu. Men sedan var det jobbigt, jag var spänd som en fiolsträng hela tiden. Fast hon hade sagt flera gånger att jag skulle säga till om det blev för obehagligt gjorde jag inte det. Som vanligt biter jag istället ihop och tänker att det här skall jag klara av. Men varför gör jag det? Det blir ju egentligen ännu jobbigare när jag gör så. Varför lyssnar jag inte på mig själv när det inte känns bra?
Om jag får frågan vad som är min bästa egenskap svarar jag envishet. Svaret på vad som är min sämsta egenskap är...envishet! Jag är för envis för mitt eget bästa. Hade jag inte varit så envis hade jag inte behövt vara sjukskriven så här länge. Då hade jag inte pressat mig själv in i det längsta. Även inom relationer har jag ofta gjort samma sak. Jag vill att det skall funka och då gör jag allt i min makt. Fast ofta är det bästa inte att hålla ut längst utan att inse när man skall ge upp, både i relationer och på arbetet, när kroppen säger till.
Envishet är en bra egenskap om jag bara kunde styra det lite mer och välja mina strider.
Jag har blivit bekant med en kvinna i min ålder som också har bröstcancer, hon ligger en knapp månad före mig i behandlingen. Jag träffade henne utanför eftersom hon skulle ha tiden efter mig. Det hade varit jättejobbigt och jag kände mig både matt och omskakad och jag hade gråtit. Vi hann inte prata så länge eftersom vi skulle in igen. Jag skulle träffa kuratorn.
Men jag kände mig helt matt och urlakad så det blev jobbigt här också. Tur att jag har en sådan go kurator! Vi pratade bla om att nu ses jag som frisk och det är märkligt. Sista gången jag gick till cytostatikaavdelningen var jag ju patient och cancersjuk. Men jag fick gå därifrån utan min sista behandling eftersom jag redan hade fått så mycket. Eftersom jag hade varit så dålig och så fruktansvärt trött att jag fick lite extra blod valde läkaren att sluta här. Så när jag lämnade cytostatikamottagningen den dagen var jag frisk. Det går så fort, jag hänger inte med. Det är väl bra att bli sedd som frisk men jag känner mig ju inte frisk. Jag kan knappt röra mig, inte mycket fungerar, jag känner fortfarande av mycket av biverkningarna. Och det finns ju alltid risk för återfall. Men om jag tänker för mycket på återfall kan jag ju inte verkligen leva, jag måste försöka tänka att jag är troligtvis helt borta med tumörcellerna och då är jag ju frisk.
"Om du är frisk har du bara inte blivit undersökt tillräckligt noga".
Det blir vad det blir...men det tar nog lite tid för att jag skall komma dit.
Jag mötte J igen när vi var färdiga. Denna gången grät hon. Hon har ont i ryggen och skall till läkare för att kolla upp det. Det verkar inte som att det är metastaser beroende på hur det beter sig men ändå är hon jätteorolig. Och jag också, jag har tänkt på henne hela dagen.
Egentligen var jag vansinnigt trött efter allt detta och borde gått hem och lagt mig för att vila en stund. Men jag gick och shoppade istället. Inte heller det är något jag borde hänge mig åt med tanke på min kommande ekonomiska nivå. Fast har jag tur så kan det ordna sig så att det är ungefär samma nivå på som jag är nu - alltså en lååååg nivå!
När jag väl var hemma var jag helt slut. Jag försökte vila men jag kunde inte ligga mer än en kvart innan jag studsade upp och grejade. Jag var vansinnigt trött och jag hade väldigt ont men jag kunde inte vila ändå, märkligt. Men jag tror att jag inte ville slappna av och eventuellt släppa fram. Jag försökte vara uppe och göra saker men när jag är såhär trött funkar ingenting.
Jag blev bara mer och mer trött och fick mer och mer ont. Jag kunde knappt resa mig eller röra mig. Jag är som en gammal tant, jag klarar knappt av att röra mig och det går sakta och långsamt och det gör bara ont. Jag blir så trött! Jag känner mig som att jag slängts ner i en degskål där man har använt degkrokar för att knåda med. Jag känner mig genomkörd men inte på ett positivt sätt. Har nog ont i de flesta kroppsdelar...
Sjukgymnasten gjorde dock inte "sjukgymnastiska" saker utan hon körde med någon slags basal kroppskännedomsmassage. Fast det var mer beröring än massage. Fötterna var inga problem, tvärtom var det skönt, extra skönt eftersom jag har problem med dem nu. Men sedan var det jobbigt, jag var spänd som en fiolsträng hela tiden. Fast hon hade sagt flera gånger att jag skulle säga till om det blev för obehagligt gjorde jag inte det. Som vanligt biter jag istället ihop och tänker att det här skall jag klara av. Men varför gör jag det? Det blir ju egentligen ännu jobbigare när jag gör så. Varför lyssnar jag inte på mig själv när det inte känns bra?
Om jag får frågan vad som är min bästa egenskap svarar jag envishet. Svaret på vad som är min sämsta egenskap är...envishet! Jag är för envis för mitt eget bästa. Hade jag inte varit så envis hade jag inte behövt vara sjukskriven så här länge. Då hade jag inte pressat mig själv in i det längsta. Även inom relationer har jag ofta gjort samma sak. Jag vill att det skall funka och då gör jag allt i min makt. Fast ofta är det bästa inte att hålla ut längst utan att inse när man skall ge upp, både i relationer och på arbetet, när kroppen säger till.
Envishet är en bra egenskap om jag bara kunde styra det lite mer och välja mina strider.
Jag har blivit bekant med en kvinna i min ålder som också har bröstcancer, hon ligger en knapp månad före mig i behandlingen. Jag träffade henne utanför eftersom hon skulle ha tiden efter mig. Det hade varit jättejobbigt och jag kände mig både matt och omskakad och jag hade gråtit. Vi hann inte prata så länge eftersom vi skulle in igen. Jag skulle träffa kuratorn.
Men jag kände mig helt matt och urlakad så det blev jobbigt här också. Tur att jag har en sådan go kurator! Vi pratade bla om att nu ses jag som frisk och det är märkligt. Sista gången jag gick till cytostatikaavdelningen var jag ju patient och cancersjuk. Men jag fick gå därifrån utan min sista behandling eftersom jag redan hade fått så mycket. Eftersom jag hade varit så dålig och så fruktansvärt trött att jag fick lite extra blod valde läkaren att sluta här. Så när jag lämnade cytostatikamottagningen den dagen var jag frisk. Det går så fort, jag hänger inte med. Det är väl bra att bli sedd som frisk men jag känner mig ju inte frisk. Jag kan knappt röra mig, inte mycket fungerar, jag känner fortfarande av mycket av biverkningarna. Och det finns ju alltid risk för återfall. Men om jag tänker för mycket på återfall kan jag ju inte verkligen leva, jag måste försöka tänka att jag är troligtvis helt borta med tumörcellerna och då är jag ju frisk.
"Om du är frisk har du bara inte blivit undersökt tillräckligt noga".
Det blir vad det blir...men det tar nog lite tid för att jag skall komma dit.
Jag mötte J igen när vi var färdiga. Denna gången grät hon. Hon har ont i ryggen och skall till läkare för att kolla upp det. Det verkar inte som att det är metastaser beroende på hur det beter sig men ändå är hon jätteorolig. Och jag också, jag har tänkt på henne hela dagen.
Egentligen var jag vansinnigt trött efter allt detta och borde gått hem och lagt mig för att vila en stund. Men jag gick och shoppade istället. Inte heller det är något jag borde hänge mig åt med tanke på min kommande ekonomiska nivå. Fast har jag tur så kan det ordna sig så att det är ungefär samma nivå på som jag är nu - alltså en lååååg nivå!
När jag väl var hemma var jag helt slut. Jag försökte vila men jag kunde inte ligga mer än en kvart innan jag studsade upp och grejade. Jag var vansinnigt trött och jag hade väldigt ont men jag kunde inte vila ändå, märkligt. Men jag tror att jag inte ville slappna av och eventuellt släppa fram. Jag försökte vara uppe och göra saker men när jag är såhär trött funkar ingenting.
Jag blev bara mer och mer trött och fick mer och mer ont. Jag kunde knappt resa mig eller röra mig. Jag är som en gammal tant, jag klarar knappt av att röra mig och det går sakta och långsamt och det gör bara ont. Jag blir så trött! Jag känner mig som att jag slängts ner i en degskål där man har använt degkrokar för att knåda med. Jag känner mig genomkörd men inte på ett positivt sätt. Har nog ont i de flesta kroppsdelar...
torsdag 21 januari 2010
LOA
Jag fick ett samtal från onkologen idag. De frågade om jag ville vara med i ett projekt som de har som heter LOA - livskvalitet och aktivitet. Det är en slags rehab och förberedelse inför att gå tillbaka till arbete eller arbetsträning och det är ju mitt högsta mål för tillfället.
Det håller på i 9 veckor och är 4 dagar i veckan med både stavgång, varmvattengympa, yoga och samtalsgrupper.
Jag tyckte det lät otroligt bra och jag vill hemskt gärna vara med. En sak som är bra är att det bara är någon timme om dagen så det är genomförbart.
Jag vet inte var de andra i gruppen befinner sig. Jag hoppas dock att det är någon annan som kommer att vara i ungefär samma situation som jag, nämligen att ha varit borta från arbetslivet ett tag så jag har någon att relatera till.
Min kropp är väldigt sliten. Jag är oerhört trött och har ont, ont, ont. Jag behöver komma igång men det är så väldigt svårt. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att göra det som jag vet att kroppen mår bra av men det är det! Jag har börjat fundera ifall det är jag som är extra lat! Kuratorn som jag pratade med sade att detta är väldigt vanligt, det ÄR svårt att komma igång. Det var en lättnad att höra! Nästa grupp skulle starta ca vecka 7 vilket passar mig ypperligt.
Nu vet jag iofs inte hur det blir med FK och AF och de nya reglerna men eftersom LOA är ett samarbete med FK och det har samma mål som både FK och AF så tycker jag inte att det borde vara några problem.
Det håller på i 9 veckor och är 4 dagar i veckan med både stavgång, varmvattengympa, yoga och samtalsgrupper.
Jag tyckte det lät otroligt bra och jag vill hemskt gärna vara med. En sak som är bra är att det bara är någon timme om dagen så det är genomförbart.
Jag vet inte var de andra i gruppen befinner sig. Jag hoppas dock att det är någon annan som kommer att vara i ungefär samma situation som jag, nämligen att ha varit borta från arbetslivet ett tag så jag har någon att relatera till.
Min kropp är väldigt sliten. Jag är oerhört trött och har ont, ont, ont. Jag behöver komma igång men det är så väldigt svårt. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att göra det som jag vet att kroppen mår bra av men det är det! Jag har börjat fundera ifall det är jag som är extra lat! Kuratorn som jag pratade med sade att detta är väldigt vanligt, det ÄR svårt att komma igång. Det var en lättnad att höra! Nästa grupp skulle starta ca vecka 7 vilket passar mig ypperligt.
Nu vet jag iofs inte hur det blir med FK och AF och de nya reglerna men eftersom LOA är ett samarbete med FK och det har samma mål som både FK och AF så tycker jag inte att det borde vara några problem.
Kökstjänst
Idag har jag varit väldigt aktiv i köket. Det första jag gjorde var en citronglass. Jag fick en sådan fin kokbok i julklapp och hade sett ut en efterrätt som jag ville bjuda givaren och hennes make på. Den var i tre delar, pralinkross, nötmaräng samt citronglass. Eftersom jag inte har så mycket ork tänkte jag göra det i etapper och jag började med pralinkrossen. Det blev fantastiskt lyckat och otroligt gott! Lite för gott för det försvann redan dagen efter. Så jag fick göra om det med ett mindre lyckat resultat, argh! Efter någon vecka bestämde jag mig för att göra marängerna och idag gjorde jag då äntligen det sista, citronglassen. Dock har middagen skjutits upp så jag antar att jag och sambon får provsmaka det och se om det passar att bjuda på. Det är jag iofs övertygad om att det är! Eller så får jag provbaka något annat ur fina boken.
Jag är ohemult förtjust i chocolate chip cookies och jag har provbakat en hel del recept men inget har varit ens i närheten av den typen jag är förtjust i. Idag sökte jag ånyo på google efter recept och av någon anledning tittade jag på bilder. En av bilderna såg ut som de jag letar efter och jag testade det receptet. Jag har inte smakat kakorna kalla än men det verkar vara precis rätt! Wee!
Sambon är en riktigt bra kock och det är han som står för all mat här hemma. Inte för att jag inte kan laga mat utan mer att jag varken har energi eller koncentrationsförmågan för att kunna göra det för tillfället. Vissa dagar försöker jag mig på det dock, idag var en sådan dag. Av någon anledning bestämde jag mig för att jag ville ha linssoppa. Egentligen är jag inte en direkt anhängare av linser men idag ville jag ha det. Men när jag kom hem från affären insåg jag att vi inte hade linser hemma. Så det blev en linssoppa utan linser, dvs tomatsoppa med indiska kryddor och det blev jättegott!
Förr både bakade jag och lagade mat jätteofta men det händer som sagt inte lika ofta numera. Baka har jag börjat lite med men matlagningen sker väldigt sällan. Förhoppningsvis kan jag börja med det lite mer och mer för jag saknar det. Sambons mat är jättegod men jag saknar ändå min mat ibland. Det är svårare att laga mat än baka. Det är mer moment och det är flera saker som skall bli färdiga inte bara samtidigt utan kanske ett visst klockslag och det har jag extremt svårt för. Därför blir jag så nöjd med mig själv, stolt och glad varje gång jag klarar av att laga mat för det är verkligen en prestation i nuläget!
Nu är jag dock fruktansvärt trött och jag har ont. Ont i axlar och i rygg, ont i nacke och ont i fötterna och benen. Dessutom har jag fortfarande sockerdricka/lågströmkänsla i fötterna vilket är väldigt obehagligt! Det är antagligen från sista cyton men jag undrar hur länge det skall sitta i.
Bort, bort, bort dumma värk!
Bort, bort, bort dumma trötthet!
Jag är ohemult förtjust i chocolate chip cookies och jag har provbakat en hel del recept men inget har varit ens i närheten av den typen jag är förtjust i. Idag sökte jag ånyo på google efter recept och av någon anledning tittade jag på bilder. En av bilderna såg ut som de jag letar efter och jag testade det receptet. Jag har inte smakat kakorna kalla än men det verkar vara precis rätt! Wee!
Sambon är en riktigt bra kock och det är han som står för all mat här hemma. Inte för att jag inte kan laga mat utan mer att jag varken har energi eller koncentrationsförmågan för att kunna göra det för tillfället. Vissa dagar försöker jag mig på det dock, idag var en sådan dag. Av någon anledning bestämde jag mig för att jag ville ha linssoppa. Egentligen är jag inte en direkt anhängare av linser men idag ville jag ha det. Men när jag kom hem från affären insåg jag att vi inte hade linser hemma. Så det blev en linssoppa utan linser, dvs tomatsoppa med indiska kryddor och det blev jättegott!
Förr både bakade jag och lagade mat jätteofta men det händer som sagt inte lika ofta numera. Baka har jag börjat lite med men matlagningen sker väldigt sällan. Förhoppningsvis kan jag börja med det lite mer och mer för jag saknar det. Sambons mat är jättegod men jag saknar ändå min mat ibland. Det är svårare att laga mat än baka. Det är mer moment och det är flera saker som skall bli färdiga inte bara samtidigt utan kanske ett visst klockslag och det har jag extremt svårt för. Därför blir jag så nöjd med mig själv, stolt och glad varje gång jag klarar av att laga mat för det är verkligen en prestation i nuläget!
Nu är jag dock fruktansvärt trött och jag har ont. Ont i axlar och i rygg, ont i nacke och ont i fötterna och benen. Dessutom har jag fortfarande sockerdricka/lågströmkänsla i fötterna vilket är väldigt obehagligt! Det är antagligen från sista cyton men jag undrar hur länge det skall sitta i.
Bort, bort, bort dumma värk!
Bort, bort, bort dumma trötthet!
onsdag 20 januari 2010
Utförsäkrad
Idag fick jag beskedet med säkerhet, jag är en av dem som kommer att bli utförsäkrad från den 1:a april. Visst är det nya systemet ett skämt?
Jag var på möte idag med läkare samt handläggare på Försäkringskassan. Jag är glad att min sambo var med och agerade öron och minne eftersom det inte funkar så bra hos mig längre. Minnet alltså, öronen fungerar ganska hyfsat än så länge!
Jag har anställning men ändå kommer jag att föras över till Arbetsförmedlingen. Varken FK eller läkaren pratade dock om min arbetsförmåga utan emfas trycktes på att jag efter 3 månader kunde bli sjukskriven igen. Det är helt idiotiska regler. Varför skall jag till AF när jag inte kan arbeta? Vad kostar inte det samhället att föra över folk från ett ställe till ett annat och sedan tillbaka igen? Varför tar man inte upp arbetsgivarens ansvar, hur kan de så lätt komma undan sitt rehabiliteringsansvar? Om, eller rättare sagt när jag blir sjukskriven efter 3 månader, får jag min gamla handläggare igen då eller måste jag börja om från början med en ny? Min nuvarande handläggare är fantastiskt bra, den bästa jag har haft kontakt med och de har varit några stycken under årens lopp. Med de nya reglerna och allt extraarbete det medför för FK tror jag inte att en ny handläggare skulle ha varken tid eller ork att sätta sig in i mitt ärende och verkligen engagera sig lika mycket. Med andra ord tror jag att det då kommer att bli extremt svårt för mig att komma tillbaka till arbetslivet vilket jag så oerhört gärna vill göra! Så jag vill väldigt gärna behålla min handläggare och jag kommer att kämpa med näbbar och klor om FK får för sig att byta ut henne.
Arbetsintroduktionen som det så fint heter kommer att vara individanpassat efter sjukdomsbild. Enligt FK kan det innebära att jag kanske enbart behöver ha några få telefonsamtal med dem under dessa 3 månaderna. Dessutom finns det inte någon medicinsk kompetens på AF och de kan således inte bedöma eventuell arbetsförmåga själva, de får ta in hjälp från FK. Jag tycker faktiskt synd om handläggarna på FK, de har verkligen ett skitjobb och värre ser det ut att bli!
Och så kommer vi till ekonomin. Jag kan mycket väl tänka mig att ha sämre ekonomi ett tag om jag verkligen får adekvat hjälp. Som det är nu kommer jag att få mycket sämre ekonomi under en tid där typ ingenting händer, en transportsträcka. Något som bara drar ut på mitt försök att återgå till arbetet ännu längre. Vid skilsmässan mellan A-kassan och facket höjdes ju avgiften till det förstnämnda ganska mycket. Vid kontakt med dem visade det sig att jag inte hade rätt till A-kassa om jag blev arbetslös eftersom jag varit sjukskriven under så lång tid. Då valde jag att träda ur. Nu får jag veta att min ersättning sänks till en tredjedel eftersom jag inte är med. Även om jag begär återinträde lär jag få en månad under existensminimum.
Men förutom några enstaka tårar på mötet har jag känt mig ganska samlad. Egentligen tror jag det handlar om att jag inte orkar ta in det. Det får bli som det blir och jag kommer att göra det bästa av det. Mitt "arbete" framöver kommer att vara att försöka läka och bli stark samt förhoppningsvis en smula smärtlindrad.
Jag var på möte idag med läkare samt handläggare på Försäkringskassan. Jag är glad att min sambo var med och agerade öron och minne eftersom det inte funkar så bra hos mig längre. Minnet alltså, öronen fungerar ganska hyfsat än så länge!
Jag har anställning men ändå kommer jag att föras över till Arbetsförmedlingen. Varken FK eller läkaren pratade dock om min arbetsförmåga utan emfas trycktes på att jag efter 3 månader kunde bli sjukskriven igen. Det är helt idiotiska regler. Varför skall jag till AF när jag inte kan arbeta? Vad kostar inte det samhället att föra över folk från ett ställe till ett annat och sedan tillbaka igen? Varför tar man inte upp arbetsgivarens ansvar, hur kan de så lätt komma undan sitt rehabiliteringsansvar? Om, eller rättare sagt när jag blir sjukskriven efter 3 månader, får jag min gamla handläggare igen då eller måste jag börja om från början med en ny? Min nuvarande handläggare är fantastiskt bra, den bästa jag har haft kontakt med och de har varit några stycken under årens lopp. Med de nya reglerna och allt extraarbete det medför för FK tror jag inte att en ny handläggare skulle ha varken tid eller ork att sätta sig in i mitt ärende och verkligen engagera sig lika mycket. Med andra ord tror jag att det då kommer att bli extremt svårt för mig att komma tillbaka till arbetslivet vilket jag så oerhört gärna vill göra! Så jag vill väldigt gärna behålla min handläggare och jag kommer att kämpa med näbbar och klor om FK får för sig att byta ut henne.
Arbetsintroduktionen som det så fint heter kommer att vara individanpassat efter sjukdomsbild. Enligt FK kan det innebära att jag kanske enbart behöver ha några få telefonsamtal med dem under dessa 3 månaderna. Dessutom finns det inte någon medicinsk kompetens på AF och de kan således inte bedöma eventuell arbetsförmåga själva, de får ta in hjälp från FK. Jag tycker faktiskt synd om handläggarna på FK, de har verkligen ett skitjobb och värre ser det ut att bli!
Och så kommer vi till ekonomin. Jag kan mycket väl tänka mig att ha sämre ekonomi ett tag om jag verkligen får adekvat hjälp. Som det är nu kommer jag att få mycket sämre ekonomi under en tid där typ ingenting händer, en transportsträcka. Något som bara drar ut på mitt försök att återgå till arbetet ännu längre. Vid skilsmässan mellan A-kassan och facket höjdes ju avgiften till det förstnämnda ganska mycket. Vid kontakt med dem visade det sig att jag inte hade rätt till A-kassa om jag blev arbetslös eftersom jag varit sjukskriven under så lång tid. Då valde jag att träda ur. Nu får jag veta att min ersättning sänks till en tredjedel eftersom jag inte är med. Även om jag begär återinträde lär jag få en månad under existensminimum.
Men förutom några enstaka tårar på mötet har jag känt mig ganska samlad. Egentligen tror jag det handlar om att jag inte orkar ta in det. Det får bli som det blir och jag kommer att göra det bästa av det. Mitt "arbete" framöver kommer att vara att försöka läka och bli stark samt förhoppningsvis en smula smärtlindrad.
måndag 18 januari 2010
Värken har trillat ner
Jag har haft mycket värk på sistone främst i axlar och skuldror. Men nu tycks den ha trillat ner och satt sig kring knä, ben och höft istället. Det är inget som förvånar mig så mycket då detta också är känsliga områden efter idrottsskada för många år sedan. Lite reagerar jag dock på att smärtan förflyttar sig i min kropp. Fast det håller mig ju på alerten. Det är lika spännande varje dag att vakna, var kommer jag ha ont idag? ;-)
Jag är dålig på att träna armen efter operationen, det är inte bra. Jag blir väldigt stel och får väldigt ont. Jag behöver bli bättre på att vila mig och jag måste börja träna. Varför är det så svårt att komma igång? Jag blir så arg och besviken på mig själv. Det är märkligt hur illa man kan behandla sin egen kropp fast man vet hur man skall göra för att må bra.
Men nu skall jag i alla fall stänga ner och komma i säng lite tidigare.
Jag är dålig på att träna armen efter operationen, det är inte bra. Jag blir väldigt stel och får väldigt ont. Jag behöver bli bättre på att vila mig och jag måste börja träna. Varför är det så svårt att komma igång? Jag blir så arg och besviken på mig själv. Det är märkligt hur illa man kan behandla sin egen kropp fast man vet hur man skall göra för att må bra.
Men nu skall jag i alla fall stänga ner och komma i säng lite tidigare.
Bemötande från en helt annan expedit
Min favoritaffär i avseende på kläder är Noa Noa. Man behöver inte vara ung, smal och vacker för att passa i deras kläder och det gillar jag skarpt. Dessutom är det oftast härliga färger och sköna, mjuka tyger. Jag brukar passa på att storshoppa två gånger om året när de har halva reapriset, jag det är så roligt att säga att det är rea rea på Noa Noa. Det var dock inte halva reapriset men 60% är inte dumt det heller.
Jag gick omkring och tittade lite på de härliga plaggen och plockade på mig lite som jag skulle prova när en av expediterna kommer fram vid sidan om mig och frågar om jag behöver hjälp. När jag vänder mig mot henne för att svara utbrister hon i ett - åh, det är ju du, och ser glad ut. Oj, tänkte jag! Handlar jag SÅ mycket, är det mitt babblande, är det min skalliga frisyr, är jag extra trevlig eller är det en kombination av allt? Det spelar ingen roll, det får gärna vara vilket som för detta är bemötande som man mår bra av! De som jobbar här vet verkligen hur man beter sig mot kunder.
Jag tror att åldern har en smula med bemötande att göra, ålder och livserfarenhet. Som ung känner man ofta sig oövervinnerlig och man kan ha svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag läste utvecklingspsykologi för några år sedan vilket var otroligt intressant och jag lärde mig mycket. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och tyckte det var så idiotiskt och pinsamt med 50-åringar som sade att de känner sig som om de vore 20. Idag tycker jag det är jätteroligt. Nu är det ju självklart att personligheten förblir någorlunda konstant och inte som när jag var ung och trodde att den förändrades och blev liksom gammal. Men jag kommer aldrig någonsin att säga att jag känner mig som 20 framför en tonåring, haha.
Jag skulle inte vilja vara tonåring igen. Jag är faktiskt väldigt nöjd med allt jag har lärt mig, all livserfarenhet jag har skaffat mig. Jag har en känslighet som är på både gott och ont. Dock hade jag gärna haft den hyfsat smärtfria, friska och starka kroppen jag hade då. Inte för att jag hade vett att vara nöjd, tvärtom. Så dum jag var, jag var ju egentligen väldigt vältränad på den tiden, hur kan man undgå att fatta det!? Tänk så mycket tid och energi jag har spillt genom att vara missnöjd med mitt utseende och min kropp istället för att bara acceptera det och vara glad för vad den faktiskt klarar av.
Jag gick omkring och tittade lite på de härliga plaggen och plockade på mig lite som jag skulle prova när en av expediterna kommer fram vid sidan om mig och frågar om jag behöver hjälp. När jag vänder mig mot henne för att svara utbrister hon i ett - åh, det är ju du, och ser glad ut. Oj, tänkte jag! Handlar jag SÅ mycket, är det mitt babblande, är det min skalliga frisyr, är jag extra trevlig eller är det en kombination av allt? Det spelar ingen roll, det får gärna vara vilket som för detta är bemötande som man mår bra av! De som jobbar här vet verkligen hur man beter sig mot kunder.
Jag tror att åldern har en smula med bemötande att göra, ålder och livserfarenhet. Som ung känner man ofta sig oövervinnerlig och man kan ha svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag läste utvecklingspsykologi för några år sedan vilket var otroligt intressant och jag lärde mig mycket. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och tyckte det var så idiotiskt och pinsamt med 50-åringar som sade att de känner sig som om de vore 20. Idag tycker jag det är jätteroligt. Nu är det ju självklart att personligheten förblir någorlunda konstant och inte som när jag var ung och trodde att den förändrades och blev liksom gammal. Men jag kommer aldrig någonsin att säga att jag känner mig som 20 framför en tonåring, haha.
Jag skulle inte vilja vara tonåring igen. Jag är faktiskt väldigt nöjd med allt jag har lärt mig, all livserfarenhet jag har skaffat mig. Jag har en känslighet som är på både gott och ont. Dock hade jag gärna haft den hyfsat smärtfria, friska och starka kroppen jag hade då. Inte för att jag hade vett att vara nöjd, tvärtom. Så dum jag var, jag var ju egentligen väldigt vältränad på den tiden, hur kan man undgå att fatta det!? Tänk så mycket tid och energi jag har spillt genom att vara missnöjd med mitt utseende och min kropp istället för att bara acceptera det och vara glad för vad den faktiskt klarar av.
fredag 15 januari 2010
Expediters bemötande
Randy Cooper är en konstnär som skulpterar otroligt vackra alster i nät. När man belyser dem blir plötsligt en skulptur till två konstverk genom skuggorna. Det är så otroligt vackert och jag skulle såå gärna vilja äga en sådan! Men jag får spara lite till...
På bolagret hittade jag en skulpur som var gjord med muttrar som också tilltalade mig. Denna var också genombruten och det skall bli spännande att se vad den ger för skuggeffekter. Eftersom lådan jag skulle ha var bakom ett bord, bakom en låda och verkade väldigt tung funderade jag först länge och väl. Jag brukade ju vara stor och stark och klara av allting med envishet. Men nu hade jag haft ont så länge och jag orkade inte/ville inte sätta på mig duktighetsmasken.
Istället frågade jag vänligt om det var någon som kunde hjälpa mig att hämta lådan eftersom den stod lite dumt bakom bordet. Jag sade att jag visste inte om jag skulle orka den och jag ville inte riva ner något. Det var en ung snärta och jag såg att hon reagerade, precis som att hon tänkte - varför tog du inte den själv. Den största lådan fick inte plats i en papperskasse, jag frågade om hon kanske hade något band jag kunde binda om den så jag lättare kunde bära den, den var lite otymplig att bära. Hon hade bara omslagsband och det var ju ingen idé. Men hon fortsatte bara tjata om att den inte var så tung och att det säkert skulle gå bra. Till slut blev jag riktigt irriterad. Jag har inte fått tillbaka styrkan eller orken, vem vet när den kommer eller OM den kommer. Men hon fick mig att känna mig dum och fånig för att jag inte orkade. Jag som tom tränar på att försöka visa och be om hjälp numera. Förr hade jag gjort allt själv. Jag hade stått på händer och hämtat alla paket och om jag så hade fått bära en på huvudet och en kasse med tungan hade jag hellre gjort det själv än bett om hjälp. Detta var mitt första försök att våga mig visa mig svag och klen ute i världen och inte bara på sjukhuset eller hemma med folk jag känner väl. Det blev en märklig upplevelse. Jag sade bara till henne att jag kanske inte har lika mycket styrka som hon har.
När jag betalat och gått ner där jag stod och väntade på sambon som skulle hjälpa mig att få hem grejerna kände jag att jag blev ledsen och tårarna började att trilla. Jag visste inte om jag skulle berätta för sambon för det är inte alltid han förstår och då blir jag ännu mer ledsen men jag berättade ändå. Och han förstod inte. Han sade att jag skulle berättat...berätta vad, jag har verkligen ingen lust att berätta hela mitt livs historia! Det räcker att jag vänligt ber om hjälp tycker jag. Men han fortsatte tjafsa och till slut sade han att jag var (censur) vad korkad jag är, hälften hade ju varit nog....osv.
Plötsligt var glädjen över statyn som bortblåst. Jag var jätteledsen.
Jag gick upp och gosade med katterna för att lugna ner mig.
Sedan tog jag ett bad. Jag har haft så fruktansvärt ont idag. Jag tog några tabletter och sedan tog jag ett långt bad. De satt vid varsin ände och höll mig sällskap, hur gulligt som helst. Ellie lade till och med sig tillrätta på tvättmaskinen och sov, det gör hon aldrig annars. Sedan killade hon mig lite under fötterna, haha. Jag är inte alls kittlig under fötterna vanligtvis men hjälp vad hon lyckades kittla mig!
Det hjälpte med lite knarkmedicin, ett långt varmt bad och lite kill under fötterna. Nu känner jag mig lite bättre. Jag har inte så ont längre och jag skall sova nu.
Nattinatti
På bolagret hittade jag en skulpur som var gjord med muttrar som också tilltalade mig. Denna var också genombruten och det skall bli spännande att se vad den ger för skuggeffekter. Eftersom lådan jag skulle ha var bakom ett bord, bakom en låda och verkade väldigt tung funderade jag först länge och väl. Jag brukade ju vara stor och stark och klara av allting med envishet. Men nu hade jag haft ont så länge och jag orkade inte/ville inte sätta på mig duktighetsmasken.
Istället frågade jag vänligt om det var någon som kunde hjälpa mig att hämta lådan eftersom den stod lite dumt bakom bordet. Jag sade att jag visste inte om jag skulle orka den och jag ville inte riva ner något. Det var en ung snärta och jag såg att hon reagerade, precis som att hon tänkte - varför tog du inte den själv. Den största lådan fick inte plats i en papperskasse, jag frågade om hon kanske hade något band jag kunde binda om den så jag lättare kunde bära den, den var lite otymplig att bära. Hon hade bara omslagsband och det var ju ingen idé. Men hon fortsatte bara tjata om att den inte var så tung och att det säkert skulle gå bra. Till slut blev jag riktigt irriterad. Jag har inte fått tillbaka styrkan eller orken, vem vet när den kommer eller OM den kommer. Men hon fick mig att känna mig dum och fånig för att jag inte orkade. Jag som tom tränar på att försöka visa och be om hjälp numera. Förr hade jag gjort allt själv. Jag hade stått på händer och hämtat alla paket och om jag så hade fått bära en på huvudet och en kasse med tungan hade jag hellre gjort det själv än bett om hjälp. Detta var mitt första försök att våga mig visa mig svag och klen ute i världen och inte bara på sjukhuset eller hemma med folk jag känner väl. Det blev en märklig upplevelse. Jag sade bara till henne att jag kanske inte har lika mycket styrka som hon har.
När jag betalat och gått ner där jag stod och väntade på sambon som skulle hjälpa mig att få hem grejerna kände jag att jag blev ledsen och tårarna började att trilla. Jag visste inte om jag skulle berätta för sambon för det är inte alltid han förstår och då blir jag ännu mer ledsen men jag berättade ändå. Och han förstod inte. Han sade att jag skulle berättat...berätta vad, jag har verkligen ingen lust att berätta hela mitt livs historia! Det räcker att jag vänligt ber om hjälp tycker jag. Men han fortsatte tjafsa och till slut sade han att jag var (censur) vad korkad jag är, hälften hade ju varit nog....osv.
Plötsligt var glädjen över statyn som bortblåst. Jag var jätteledsen.
Jag gick upp och gosade med katterna för att lugna ner mig.
Sedan tog jag ett bad. Jag har haft så fruktansvärt ont idag. Jag tog några tabletter och sedan tog jag ett långt bad. De satt vid varsin ände och höll mig sällskap, hur gulligt som helst. Ellie lade till och med sig tillrätta på tvättmaskinen och sov, det gör hon aldrig annars. Sedan killade hon mig lite under fötterna, haha. Jag är inte alls kittlig under fötterna vanligtvis men hjälp vad hon lyckades kittla mig!
Det hjälpte med lite knarkmedicin, ett långt varmt bad och lite kill under fötterna. Nu känner jag mig lite bättre. Jag har inte så ont längre och jag skall sova nu.
Nattinatti
torsdag 14 januari 2010
Trött och ont
Jag har inte varit ute idag och jag var inte ute igår och jag blir så rastlös av det, jag vill verkligen ut och ta promenader men jag fullkomligt avskyr att behöva ta mig genom stan och alla människor för att nå en park. Jag önskar så att jag bodde på landet så jag bara kunde öppna dörren för att vara nära naturen och mina älskade träd.
Jag funderar på att börja träna något. Yoga verkar vara lagom lugnt och försiktigt att börja med. Jag har så otroligt ont i kroppen, jag blir förtvivlad om det skall fortsätta såhär, det är tröstlöst och inget jag gör hjälper. Det sliter väldigt mycket att ha värk. Bara att lyfta ett glas får mig nästan att börja gråta. Det märkliga är att smärtan är värst i vänster sida, vänster axel samt skuldra. Jag har värk på högra sidan från min arbetsskada så nu har det jämnat ut sig. Jag avskyr min bröstprotes, jag använder den så sällan jag kan. Kan det vara snedbelastning? Kan avsaknad av ett bröst påverka så mycket tro?
Kanske träning kan hjälpa mig? Jag fick ett brev från sjukan idag. Jag får det lite då och då och varje gång blir jag jätterädd. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för men rädslan kommer varje gång ändå. Denna gången var det dock meddelande att jag har fått tid hos sjukgymnast. Det är bra, det behöver jag. Synd bara att det är en hel vecka tills dess.
Dags för mer smärtstillande och sedan sömn.
Jag funderar på att börja träna något. Yoga verkar vara lagom lugnt och försiktigt att börja med. Jag har så otroligt ont i kroppen, jag blir förtvivlad om det skall fortsätta såhär, det är tröstlöst och inget jag gör hjälper. Det sliter väldigt mycket att ha värk. Bara att lyfta ett glas får mig nästan att börja gråta. Det märkliga är att smärtan är värst i vänster sida, vänster axel samt skuldra. Jag har värk på högra sidan från min arbetsskada så nu har det jämnat ut sig. Jag avskyr min bröstprotes, jag använder den så sällan jag kan. Kan det vara snedbelastning? Kan avsaknad av ett bröst påverka så mycket tro?
Kanske träning kan hjälpa mig? Jag fick ett brev från sjukan idag. Jag får det lite då och då och varje gång blir jag jätterädd. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för men rädslan kommer varje gång ändå. Denna gången var det dock meddelande att jag har fått tid hos sjukgymnast. Det är bra, det behöver jag. Synd bara att det är en hel vecka tills dess.
Dags för mer smärtstillande och sedan sömn.
Tamoxifenterapisamtal med kuratorn
Mina tankar om Tamoxifenbehandlingen har nästan blivit en smula fobiska. Jag tror inte de står i proportion till medicinen egentligen, det handlar nog mer om att jag har riktat de senaste månadernas jobbigheter till det. Under cytostatikabehandlingen kunde jag ju knappt tänka, jag var ju ganska så väck. Nu när jag kan tänka får jag panik över tanken och rädslorna över hur denna medicin kan påverka mig. Det är min ätstörning blandat med rädsla för mer värk, sorg över att jag troligtvis inte kan få barn samt ilska/rädsla/sorg över mitt långa arbetsuppehåll.
Nu intellektualiserar jag igen, jag blir så trött på mig!
Jag var hos min goa kurator i tisdags och vi pratade länge och väl om min rädsla. Att prata är bra, bara ut med skiten! I så många år har jag bara stoppat undan rädsla och sorg, nu måste det ut! Jag varken orkar eller vill spara på det längre, cancern har rivit ganska många murar hos mig. Det jobbiga är bara att det är mycket som är sparat, jag får ta det lite pö om pö för jag är rädd att jag skall förlora förståndet annars! Men jag är ändå tacksam över att jag har börjat. På något sätt har jag cancern att "tacka" för det eftersom den gjorde mig så svag att jag inte hade något val, jag kunde inte upprätthålla min fasad, jag orkade inte.
Jag har fortfarande inte börjat med Tamoxifenen men jag har i alla fall fått ner några stenar från den höga muren av rädsla. Min goa kurator är väldigt handlingskraftig. Hon frågade vad min läkare hade sagt om biverkningarna men jag svarade att han inte hade sagt något. Fast nu när jag tänker efter så är det klart att han har gjort det. Dock inte sista gången utan tidigare och då kommer jag ju inte ihåg det med mitt teflonminne. Så till nästa gång jag skall träffa goa kuratorn skulle hon kolla upp mer vilka biverkningar som är vanligast. Jag vet ju vilka biverkningar det finns men jag vet inte hur vanliga det är. Jag har uppfattat det som att vissa är väldigt vanliga men jag kanske har uppfattat det fel, jag hoppas verkligen det! Så nu har jag bestämt att jag skall avvakta tills nästa samtal innan jag börjar. I denna takten kan jag iofs skjuta upp det hur länge som helst men jag hoppas att jag är redo för att börja med dem då.
Nu intellektualiserar jag igen, jag blir så trött på mig!
Jag var hos min goa kurator i tisdags och vi pratade länge och väl om min rädsla. Att prata är bra, bara ut med skiten! I så många år har jag bara stoppat undan rädsla och sorg, nu måste det ut! Jag varken orkar eller vill spara på det längre, cancern har rivit ganska många murar hos mig. Det jobbiga är bara att det är mycket som är sparat, jag får ta det lite pö om pö för jag är rädd att jag skall förlora förståndet annars! Men jag är ändå tacksam över att jag har börjat. På något sätt har jag cancern att "tacka" för det eftersom den gjorde mig så svag att jag inte hade något val, jag kunde inte upprätthålla min fasad, jag orkade inte.
Jag har fortfarande inte börjat med Tamoxifenen men jag har i alla fall fått ner några stenar från den höga muren av rädsla. Min goa kurator är väldigt handlingskraftig. Hon frågade vad min läkare hade sagt om biverkningarna men jag svarade att han inte hade sagt något. Fast nu när jag tänker efter så är det klart att han har gjort det. Dock inte sista gången utan tidigare och då kommer jag ju inte ihåg det med mitt teflonminne. Så till nästa gång jag skall träffa goa kuratorn skulle hon kolla upp mer vilka biverkningar som är vanligast. Jag vet ju vilka biverkningar det finns men jag vet inte hur vanliga det är. Jag har uppfattat det som att vissa är väldigt vanliga men jag kanske har uppfattat det fel, jag hoppas verkligen det! Så nu har jag bestämt att jag skall avvakta tills nästa samtal innan jag börjar. I denna takten kan jag iofs skjuta upp det hur länge som helst men jag hoppas att jag är redo för att börja med dem då.
Sista tackpresenten överlämnad.
Min tackpresent till forskningssköterskan som jag fick mycket stöd ifrån har blivit mycket försenad. Sista cytostatikabehandlingen blev ju inställd vilket var den dag jag hade tänkt ta med gåvan. Nästa gång jag var på sjukhuset hade jag med till alla andra men just denna hade jag glömt hemma trots att den låg framlagd på samma ställe. Nästa gång jag försökte var hon ledig och sedan har hon varit ledig under hela julen. I tisdags var det så dags för nästa besök på sjukan och denna gång kom jag ihåg att ta med presenten. Det var nog meningen att det skulle bli idag för jag mötte henne på vägen dit. Hon hade inte bråttom heller så vi kunde sätta oss ner och prata en stund. Hon fick mig nästan att börja gråta för hon sade att hon tyckte att vi hade fått fin kontakt och hon tyckte om våra pratstunder och att hon gärna ville att jag kom upp och hälsade på. Sedan började hon nästan gråta när hon fick presenten. Ja, det var ett himla tårkalas! Jag hade gjort en brosch i form av ett par bröst till henne vilket jag tyckte passade perfekt eftersom hon är bröstforskningssköterska. Det tyckte nog hon också för hon blev i alla fall väldigt glad. Nu vill jag nog göra en sådan brosch till mig själv. :-)
tisdag 12 januari 2010
7 månader tidigare
Igår var det 7 månader sedan opererades mitt högra bröst bort.
Det var några riktigt jobbiga dagar som jag tillbringade på sjukan. Det var givetvis jobbigt med operationen och dränaget och det var halvt omöjligt att röra sig utan att hela kroppen skrek på mig!
Jag var inlagd 4 dagar och under hela den tiden fick jag en medicin (som jag åt redan tidigare) feladministrerad. Och jag mådde sjukt dåligt av det, jag var konstant precis svimfärdig hela tiden, det bara svartnade för ögon.
Jag svimmade när jag gick upp och hade varit på toaletten. Jag satt på toa men svimmade ändå och jag var borta ganska länge för när jag kom tillbaka låg jag i sängen i mitt rum och det stod säkert närmare 10 personer runt mig. Det var fruktansvärt otäckt!
Precis efter kom sjukgymnasten och ville att jag skulle göra några övningar, nej, jag tror inte det, inte precis nu! Haha, jag var ju helt väck!
Det var minnesstunden för idag.
Det var några riktigt jobbiga dagar som jag tillbringade på sjukan. Det var givetvis jobbigt med operationen och dränaget och det var halvt omöjligt att röra sig utan att hela kroppen skrek på mig!
Jag var inlagd 4 dagar och under hela den tiden fick jag en medicin (som jag åt redan tidigare) feladministrerad. Och jag mådde sjukt dåligt av det, jag var konstant precis svimfärdig hela tiden, det bara svartnade för ögon.
Jag svimmade när jag gick upp och hade varit på toaletten. Jag satt på toa men svimmade ändå och jag var borta ganska länge för när jag kom tillbaka låg jag i sängen i mitt rum och det stod säkert närmare 10 personer runt mig. Det var fruktansvärt otäckt!
Precis efter kom sjukgymnasten och ville att jag skulle göra några övningar, nej, jag tror inte det, inte precis nu! Haha, jag var ju helt väck!
Det var minnesstunden för idag.
söndag 10 januari 2010
Nedstämd
Jag är med på ett cancerforum. Har ni läst det förut? Ja, jag tjatar om det men det forumet är väldigt viktigt för mig och har varit ett stort stöd under min släng av denna sjukdom!
På forumet har jag läst om många som har drabbats av nedstämdhet och tom depression efter behandlingen. Jag vet ju att risken finns, att det blir som ett slags antiklimax, en tomhet efter de jobbiga och fulla dagarna med alla provtagningar och behandlingar och tider man skall passa. Nu finns det...ingenting...och det är svårt.
Jag har känt mig ganska nedstämd de senaste dagarna och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig upp igen. En av mina högsta önskningar är att kunna börja arbeta igen men det verkar bara bli längre dit. För bara ett drygt halvår sedan var det så nära, nu är jag långt, långt ifrån igen. Kommer jag att orka ta mig upp igen, kommer jag att orka ta mig tillbaka hela den långa vägen., speciellt nu med de nya reglerna. Det är inte bara två steg fram och ett tillbaka, det har verkligen varit ett steg fram och två tillbaka under lång tid.
Jag försöker att ta promenader men jag hittade ingen glädje i mina älskade träd. Jag kramade min Kamtjutkabjörk men hon lyckades inte förmedla det lugn jag så väl behövde. Jag traskade förbi en idegran och den såg ganska harmlös ut. Märkligt med tanke på hur jag mådde när det flöt i mitt blod. Idegran är det verksamma ämnet i en av cytostatikan jag fick. Att det kunde vara så jobbigt att träffa på en gran.
Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Jag skall träffa min läkare samt handläggare på FK om två veckor. Jag litar på dem, de kommer att göra sitt bästa för att hjälpa mig. Men de är ju inte allsmäktiga, de kan inte trolla.
Imorgon är en annan dag och med den kommer ny kraft och nytt livsmod!
På forumet har jag läst om många som har drabbats av nedstämdhet och tom depression efter behandlingen. Jag vet ju att risken finns, att det blir som ett slags antiklimax, en tomhet efter de jobbiga och fulla dagarna med alla provtagningar och behandlingar och tider man skall passa. Nu finns det...ingenting...och det är svårt.
Jag har känt mig ganska nedstämd de senaste dagarna och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig upp igen. En av mina högsta önskningar är att kunna börja arbeta igen men det verkar bara bli längre dit. För bara ett drygt halvår sedan var det så nära, nu är jag långt, långt ifrån igen. Kommer jag att orka ta mig upp igen, kommer jag att orka ta mig tillbaka hela den långa vägen., speciellt nu med de nya reglerna. Det är inte bara två steg fram och ett tillbaka, det har verkligen varit ett steg fram och två tillbaka under lång tid.
Jag försöker att ta promenader men jag hittade ingen glädje i mina älskade träd. Jag kramade min Kamtjutkabjörk men hon lyckades inte förmedla det lugn jag så väl behövde. Jag traskade förbi en idegran och den såg ganska harmlös ut. Märkligt med tanke på hur jag mådde när det flöt i mitt blod. Idegran är det verksamma ämnet i en av cytostatikan jag fick. Att det kunde vara så jobbigt att träffa på en gran.
Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Jag skall träffa min läkare samt handläggare på FK om två veckor. Jag litar på dem, de kommer att göra sitt bästa för att hjälpa mig. Men de är ju inte allsmäktiga, de kan inte trolla.
Imorgon är en annan dag och med den kommer ny kraft och nytt livsmod!
Tankar om barn
Jag skrev om min rädsla för att börja med Tamoxifen på ett cancerforum. Där fick jag flera svar. Ett av svaren var väldigt speciellt, lite annorlunda. Hon skrev att det är överreklamerat att ha barn. Det är lite kontroversiellt att säga/skriva och jag tyckte det var så modigt av henne att skriva det svaret till mig.
Jag har tänkt en hel del på det. Visserligen spelar evolutionen stor roll och med den individens vilja att reproducera sig men hur stor roll spelar samhället in och dess syn på vad som är en "lyckad" människa? Å ena sidan går jag min egen väg men till stor del är jag väldigt påverkad av samhället, mer än vad jag skulle vilja vara. Jag vill inte att arbetet skall vara det jag identifierar mig med. Vad innebär det då nu för mig som har varit sjukskriven så länge, vad innebär det för de som är arbetslösa? Jag är ju värd lika mycket nu som när jag arbetade heltid samt studerade heltid parallellt men en liten del av mig säger, nej, skriker att det är jag inte alls. En lyckad människa arbetar, har man, barn och hus, är smal, tränar, går på kurser och utvecklar sig och har stort socialt liv. Tvärtom mot mig alltså.
Jag har iofs alltid velat ha barn. Men hur stor roll spelar det att jag är influerad av samhället att man "skall" ha barn. Hur stor del av sorgen att inte kunna få barn kommer från rädslan att inte vara "lyckad". Redan där blandar jag ihop begreppen en smula. Lyckad och lycklig är inte samma sak, det är inte ens alltid de hör ihop.
Det är fantastiskt att ha barn. Men om jag skall vara ärlig är det nog inte enbart barnet i sig jag sörjer. Jag sörjer att inte kunna reproducera mig, att inte kunna känna igen mina drag och personlighetsdrag hos min avkomma. Som min syn på min kropp har varit i många år sörjer jag enormt mycket att inte kunna få känna glädje över vad kroppen kan klara av, vilket mirakel det är att ett nytt liv kan växa i mig och få lov att betrakta den som mer än något som skall tuktas.
Men är det inte samtidigt ofantastiskt emellanåt? Jag har dålig ork, jag hade det redan innan cancern och nu är jag extremt lättuttröttad. Skulle jag orka med ett barn, skulle jag växa med uppgiften? Jag tror att jag skulle det men jag har en rädsla för att jag inte skulle klara det.
Jag försökte tillåta mig tanken att inte få barn, tänka mig hur mitt liv skulle kunna gestalta sig utan men det gick inte. Jag fick nästan panik bara av tanken så jag fick trycka ner det igen. Jag måste tillåta tankar och känslor att få utlopp men jag är så otroligt rädd att det kommer att ta överhanden och att det skulle bli mig övermäktigt.
Jag har tänkt en hel del på det. Visserligen spelar evolutionen stor roll och med den individens vilja att reproducera sig men hur stor roll spelar samhället in och dess syn på vad som är en "lyckad" människa? Å ena sidan går jag min egen väg men till stor del är jag väldigt påverkad av samhället, mer än vad jag skulle vilja vara. Jag vill inte att arbetet skall vara det jag identifierar mig med. Vad innebär det då nu för mig som har varit sjukskriven så länge, vad innebär det för de som är arbetslösa? Jag är ju värd lika mycket nu som när jag arbetade heltid samt studerade heltid parallellt men en liten del av mig säger, nej, skriker att det är jag inte alls. En lyckad människa arbetar, har man, barn och hus, är smal, tränar, går på kurser och utvecklar sig och har stort socialt liv. Tvärtom mot mig alltså.
Jag har iofs alltid velat ha barn. Men hur stor roll spelar det att jag är influerad av samhället att man "skall" ha barn. Hur stor del av sorgen att inte kunna få barn kommer från rädslan att inte vara "lyckad". Redan där blandar jag ihop begreppen en smula. Lyckad och lycklig är inte samma sak, det är inte ens alltid de hör ihop.
Det är fantastiskt att ha barn. Men om jag skall vara ärlig är det nog inte enbart barnet i sig jag sörjer. Jag sörjer att inte kunna reproducera mig, att inte kunna känna igen mina drag och personlighetsdrag hos min avkomma. Som min syn på min kropp har varit i många år sörjer jag enormt mycket att inte kunna få känna glädje över vad kroppen kan klara av, vilket mirakel det är att ett nytt liv kan växa i mig och få lov att betrakta den som mer än något som skall tuktas.
Men är det inte samtidigt ofantastiskt emellanåt? Jag har dålig ork, jag hade det redan innan cancern och nu är jag extremt lättuttröttad. Skulle jag orka med ett barn, skulle jag växa med uppgiften? Jag tror att jag skulle det men jag har en rädsla för att jag inte skulle klara det.
Jag försökte tillåta mig tanken att inte få barn, tänka mig hur mitt liv skulle kunna gestalta sig utan men det gick inte. Jag fick nästan panik bara av tanken så jag fick trycka ner det igen. Jag måste tillåta tankar och känslor att få utlopp men jag är så otroligt rädd att det kommer att ta överhanden och att det skulle bli mig övermäktigt.
torsdag 7 januari 2010
Mediciner
Jag har precis rensat i medicinskåpet. Det är överfullt och det är nästan bara mina grejer där. De medicinerna jag rensade ut var under cytostatikaperioden, typ antiemetika och dylikt. Först tänkte jag att jag lägger undan dem någon annanstans, jag kanske behöver dem igen. Men sedan tänkte jag att herregud, så kan jag ju inte tänka. Jag tror på positivt tänkande samt affirmation även om jag tyvärr inte är alltför ihärdig med det. Och i enlighet med det kan jag ju inte tänka så. Istället får jag tänka att nu är jag ju bra och då behöver jag inte dessa mediciner så iväg med dem! Jag avskyr att slänga saker som det inte är något fel på, såsom överbliven mat eller kläder och dylikt och nu mediciner. Istället försöker jag oftast att återvända saker eller skänka iväg hellre än att slänga. Men i detta fallet spelar det ingen roll, medicinerna skall tillbaka till apoteket redan imorgon trots att många av förpackningarna inte ens var öppnade. Så blir det, positivt tänkande för jag är ju frisk nu (konstigt att skriva så eftersom jag inte ens fattat att jag varit sjuk!) och frisk skall jag förbli!
Studiecirklar
Jag fick hem ett häfte om kurser och oj, vad många jag ville gå. Är det konstigt att jag är stressad när jag tycker liksom allt är spännande och vill lära mig allt! Men det blir inga studiecirklar eller kurser för mig denna terminen. Jag får drömma lite till istället :-)
- danska
- grönt är skönt
- indiska läckerheter
- thailändsk matlagning
- glass som på Sicilien
- pilates
- meditation och välbefinnande
- yoga och mediation
- ayurveda och yoga
- hitta din rätta personliga stil
- trädgård
- teckning och målning
- blandteknik- akryl/olja/akvarell
- akryl/olja
- kalligrafi
- silversmide
- silversmide / sandgjutning
- rakubränning
- glasfusing
- betonggjutning - till trädgård och balkong
- betonggjutning med mosaik
- smycken av pärlor
- pilekorgsflätning
- glasfusing
- smycken av gummi
- smycken av glasfusingteknik
- fönstersmycken
- klädsömnad
- rita ditt eget mönster
- mixade material - fritt skapande
- stickning - en lustfylld konst
- virkning
- re-design
- magdans
- sång och röstutveckling
- individuell sångundervisning
- heminredning
- foto
- samtalsmetodik/coaching
- konflikthantering
- kreativt skrivande
- vardagsretorik
Cytohjärna
Förr i världen hade jag en väl fungerande hjärna. Jag var snabbtänkt, förstod saker och lärde mig snabbt. Jag hade koll på saker och ting, jag visste var precis allting var. Jag visste vad som behövdes göras, både hemma och på mitt arbete utan att skriva ner det. Jag bakade och lagade mat utan problem. Jag gick ut och kom hem med uträttat ärende. När jag skulle hämta något i exempelvis ett annat rum gick jag dit och hämtade det och gick tillbaka. Någon gång kunde det hände att jag tappade det men det kom strax igen. Det är inte som nu. Ibland får jag gå sådär 5-10 gånger att gå fram och tillbaka för att försöka komma ihåg vad jag skall göra. Jag säger en sak och när någon svarar förstår jag inte för jag har redan glömt vad jag sagt. Jag har ibland svårt att komma ihåg de som ringer och jag har vanligtvis ingen aning om huruvida vi har bestämt något eller ej. Om folk pratar för fort är jag helt lost. Ofta när jag skriver här i bloggen på kvällen vet jag knappt vad jag har skrivit eller hur mycket. Ibland har jag helt glömt ATT jag har skrivit. Jag har svårt att läsa för jag har svårt att hålla upp koncentrationen, speciellt om det är många namn och årtal. Jag har nästan afasi, jag har svårt med ord och jag som haft stenkoll på grammatik och stavning känner mig ibland osäker. Jag klarar inte ens att räkna ihop ental utan att bli osäker!!
Min hjärna blev sämre när jag fick min utmattning/utbrändhet. Under lång tid hade jag stora kognitiva problem men jag tyckte att det började bättra sig. Jaa...fram tills att jag började med cytostatikabehandlingen. Nu är det helt kört, jag är helt fullständigt korkad.
Jag har varit sjukskriven under lång tid och det har varit jobbigt. Jag har alltid förlitat mig på min hjärna. Även om saker händer så är jag smart och förstår och kan hitta en lösning. Tja, det var då! Nu funkar den sämre och sämre. Jag får lite panik av det, tänk om det inte blir bättre! Skall jag alltid vara såhär småkorkad då? Även om jag tyvärr inte arbetade hade jag ändå min identitet, jag var intelligent, jag var snabbtänkt. Men vad är jag nu, vad har jag nu....jo, en cytohjärna...och den är inte så lätt att arbeta med.
Min hjärna blev sämre när jag fick min utmattning/utbrändhet. Under lång tid hade jag stora kognitiva problem men jag tyckte att det började bättra sig. Jaa...fram tills att jag började med cytostatikabehandlingen. Nu är det helt kört, jag är helt fullständigt korkad.
Jag har varit sjukskriven under lång tid och det har varit jobbigt. Jag har alltid förlitat mig på min hjärna. Även om saker händer så är jag smart och förstår och kan hitta en lösning. Tja, det var då! Nu funkar den sämre och sämre. Jag får lite panik av det, tänk om det inte blir bättre! Skall jag alltid vara såhär småkorkad då? Även om jag tyvärr inte arbetade hade jag ändå min identitet, jag var intelligent, jag var snabbtänkt. Men vad är jag nu, vad har jag nu....jo, en cytohjärna...och den är inte så lätt att arbeta med.
Tamoxifen igen
Sehär, ännu ett tecken på min snurrighet. Jag hade visst redan skrivit ett inlägg om Tamoxifenet, sparat det och sedan glömt det. Tja, det förvånar mig inte. Och nu när det är skrivet vill jag inte radera det så jag klickar på publiceraknappen.
Idag hämtade jag ut mina piller på skakiga ben. När vi gick vidare var jag alldeles darrig och jag grät. En full ångestattack var på väg att visa sitt fula tryne och jag visste inte vad jag skulle göra för att ta mig ur den. Som tur var gick vi förbi min absoluta klädaffärfavorit som rear nu. Underbara färger på nästan allt, jag kommer att bli riktigt fattig när jag shoppar där för det var mycket jag ville ha denna gången. Tänk att färger är ett bra sätt för mig att avleda mig när jag har ångest. Ge mig en blå boll så blir jag kanske gladare, värt ett försök! *s*
Jag har inte hämtat ut den tidigare fast jag skulle börja med den efter nyår. Jag har inte ens kunnat med att kolla upp vad just min medicin heter och vad det finns för bieffekter för just den.
Idag kollade jag och det var M A S S A biverkningar. Jag är väldigt känslig för medicinbiverkningar och vågar inte hoppas att jag slipper denna gången, det lär jag tyvärr inte göra. Den största rädslan handlar ju om att jag blir kemiskt kastrerad under fem svåra år. Jag vill så gärna ha barn. Jag vet inte hur jag skall klara av bara att närma mig tanken att jag kanske inte kommer att få barn. Jag är rädd att jag helt skall rasa ihop.
Jag har dragit ut på detta länge för jag vill inte börja med den. Kan inte läkarna komma på med något nytt och genialiskt. Det sjuka är också att även om jag skall äta en otrevlig medicin i fem år som kanske gör att jag aldrig kommer att få ett eget barn - så finns det inget sätt att mäta om det är någon risk hos mig. Tänk om jag tar all dessa här medicinerna och så var det kanske onödigt, jag kanske hade kunnat skaffa barn säg, redan nu!
Jag känner mig så arg och så ledsen och helt förtvivlad. Jag försökte prat med läkaren med han fattade inte, tyckte jag skulle prata med kuratorn vilket jag skall göra nästa gång. Men det hjälper inte helt att prata med henne. Detta är så starkt, jag håller verkligen på att bli tokig bara av att tänka på det. Jag önskar så innerligt att jag inte hade behövt äta den här skiten!
Idag hämtade jag ut mina piller på skakiga ben. När vi gick vidare var jag alldeles darrig och jag grät. En full ångestattack var på väg att visa sitt fula tryne och jag visste inte vad jag skulle göra för att ta mig ur den. Som tur var gick vi förbi min absoluta klädaffärfavorit som rear nu. Underbara färger på nästan allt, jag kommer att bli riktigt fattig när jag shoppar där för det var mycket jag ville ha denna gången. Tänk att färger är ett bra sätt för mig att avleda mig när jag har ångest. Ge mig en blå boll så blir jag kanske gladare, värt ett försök! *s*
Jag har inte hämtat ut den tidigare fast jag skulle börja med den efter nyår. Jag har inte ens kunnat med att kolla upp vad just min medicin heter och vad det finns för bieffekter för just den.
Idag kollade jag och det var M A S S A biverkningar. Jag är väldigt känslig för medicinbiverkningar och vågar inte hoppas att jag slipper denna gången, det lär jag tyvärr inte göra. Den största rädslan handlar ju om att jag blir kemiskt kastrerad under fem svåra år. Jag vill så gärna ha barn. Jag vet inte hur jag skall klara av bara att närma mig tanken att jag kanske inte kommer att få barn. Jag är rädd att jag helt skall rasa ihop.
Jag har dragit ut på detta länge för jag vill inte börja med den. Kan inte läkarna komma på med något nytt och genialiskt. Det sjuka är också att även om jag skall äta en otrevlig medicin i fem år som kanske gör att jag aldrig kommer att få ett eget barn - så finns det inget sätt att mäta om det är någon risk hos mig. Tänk om jag tar all dessa här medicinerna och så var det kanske onödigt, jag kanske hade kunnat skaffa barn säg, redan nu!
Jag känner mig så arg och så ledsen och helt förtvivlad. Jag försökte prat med läkaren med han fattade inte, tyckte jag skulle prata med kuratorn vilket jag skall göra nästa gång. Men det hjälper inte helt att prata med henne. Detta är så starkt, jag håller verkligen på att bli tokig bara av att tänka på det. Jag önskar så innerligt att jag inte hade behövt äta den här skiten!
Cytobilder
Jag lade över bilder från mina kameror och rensade samt organiserade bland mina bilder på datorn. Jag kom att titta på bilderna min sambo tog på mig vid min sista cytostatikabehandling. Fast det visste jag inte att det var då för det var meningen att jag skulle ha en till.
Det var fruktansvärt att se bilderna.
Dels att se hur jag såg ut, alldeles kal och läbbig. Man får ett speciellt utseende när man inte varken har ögonfransar eller ögonbryn. Ansiktet blir så kalt och konstigt på något sätt.
Det var också svårt att se mig själv så sårbar. Man ser verkligen sjuk ut när man ligger i en sjukhussäng.
Men det svåraste var att jag såg likheten med min mor sista de sista gångerna jag träffade henne innan hon dog i lungcancer. Hon hade sjal om huvudet och väldigt svullen i ansiktet, antagligen av kortison. Jag är född i en dysfunktionell familj och hade tyvärr inte träffat henne på ett flertal år. Jag kände knappt igen henne. Det var hennes ögon och en nagel som visade att det var hon. Hon hade fastnat med fingret i en mandelkvarn och nageln förblev alltid skadad.
Jag tänker mycket på henne.
Det var fruktansvärt att se bilderna.
Dels att se hur jag såg ut, alldeles kal och läbbig. Man får ett speciellt utseende när man inte varken har ögonfransar eller ögonbryn. Ansiktet blir så kalt och konstigt på något sätt.
Det var också svårt att se mig själv så sårbar. Man ser verkligen sjuk ut när man ligger i en sjukhussäng.
Men det svåraste var att jag såg likheten med min mor sista de sista gångerna jag träffade henne innan hon dog i lungcancer. Hon hade sjal om huvudet och väldigt svullen i ansiktet, antagligen av kortison. Jag är född i en dysfunktionell familj och hade tyvärr inte träffat henne på ett flertal år. Jag kände knappt igen henne. Det var hennes ögon och en nagel som visade att det var hon. Hon hade fastnat med fingret i en mandelkvarn och nageln förblev alltid skadad.
Jag tänker mycket på henne.
Sockerdricka
En av bieffekterna av cytostatikan jag fick sist är något som kallas för neuropati som man kan känna av i händer/fingar och fötter/tår.
Mitt är som tur är inte så uttalat men jag känner ibland av det. Fingrar och tår kan domna lite, det känns som att det är både elektricitet och sockerdricka i mina lemmar samtidigt.
Och där kommer jag osökt att börja fundera på varför man säger att det känns som just sockerdricka, varför sockerdricka? Varför inte fanta, mineralvatten eller cider tro?
Mitt är som tur är inte så uttalat men jag känner ibland av det. Fingrar och tår kan domna lite, det känns som att det är både elektricitet och sockerdricka i mina lemmar samtidigt.
Och där kommer jag osökt att börja fundera på varför man säger att det känns som just sockerdricka, varför sockerdricka? Varför inte fanta, mineralvatten eller cider tro?
onsdag 6 januari 2010
Jag drömmer...
Mina nätter är väldigt aktiva, inte konstigt jag är så trött. Jag har alltid drömt mycket. Redan innan jag fick cancerdiagnosen fick jag dessutom mediciner som ökade drömmandet. Och efter cytostatikakurerna är det helt galet. Det är ungefär samma drömmar som återkommer i olika skepnader. Jag gjorde en sökning på vad drömmarna kan tänkas betyda. Jag tar det inte på alltför stort allvar dock men eftersom de är så återkommande tror jag i alla fall att de betyder något för mig.
Förr drömde jag ofta att jag blev jagad och att någon ville göra mig illa men idag drömmer jag ofta att det är jag som gör någon annan illa och det är fruktansvärt. Varje gång i drömmen frågar jag mig om det verkligen kan vara så, att jag verkligen har skadat eller tom dödat någon annan och jag blir lika förfasad varje gång jag inser att det är sant (synd jag inte inser att jag drömmer istället!)
Bli jagad
Att bli jagad – stress. Du har svårt att hinna, eller orka, med de krav som ställs på dig. Jagas du av familjemedlemmar är det skuldkänslor och privatlivet som stressar dig. Okända jägare handlar om en allmän fruktan för ekonomin och framtiden medan arbetskamrater och chefer är jobbrelaterad stress.
Inatt drömde jag om en eldsvåda. Det kan jag inte erinra mig att jag någonsin har drömt om tidigare. Jag kommer dock inte ihåg mer av drömmen, bara att det brann någonstans.
Förr drömde jag ofta att jag blev jagad och att någon ville göra mig illa men idag drömmer jag ofta att det är jag som gör någon annan illa och det är fruktansvärt. Varje gång i drömmen frågar jag mig om det verkligen kan vara så, att jag verkligen har skadat eller tom dödat någon annan och jag blir lika förfasad varje gång jag inser att det är sant (synd jag inte inser att jag drömmer istället!)
Bli jagad
Att bli jagad – stress. Du har svårt att hinna, eller orka, med de krav som ställs på dig. Jagas du av familjemedlemmar är det skuldkänslor och privatlivet som stressar dig. Okända jägare handlar om en allmän fruktan för ekonomin och framtiden medan arbetskamrater och chefer är jobbrelaterad stress.
Inatt drömde jag om en eldsvåda. Det kan jag inte erinra mig att jag någonsin har drömt om tidigare. Jag kommer dock inte ihåg mer av drömmen, bara att det brann någonstans.
Eldsvådor
Betyder oro för väntade förluster och förändringar. Eldsvådor är egentligen inte negativt utan handlar om att lägga saker bakom sig och gå vidare. Det är ett sätt för det undermedvetna att förbereda sig på förändringar.
Till och från under årens lopp drömmer jag om att flytta. Antingen har jag flyttat eller så skall jag. Ibland är jag glad över flytten och vissa gånger ångrar jag gruvligt att jag redan har sagt upp min gamla bostad. Vissa gånger drömmer jag att jag kommer till min nya bostad antingen det är hus eller lägenhet och finner nya rum, rum som jag vet ingen annan vetat om (hur det nu skulle gå till).
Hus
Drömmar om hus symboliserar hur man mår. Hus symboliserar hem och självkänsla. Allt positivt arbete med hus, hela hus, vackra hus eller flyttar till bättre bostäder betyder att du är tillfreds med ditt hemliv och att din självkänsla är god.
Jag har som sagt börjat drömma att jag skadar eller tom dödar någon men det är tydligen inte så hemskt som det verkar (fast det är hemskt med sådana drömmar!)
Våld
Att slå eller skjuta andra: Du vill ta itu med problem. Du är redo att gå vidare och du kommer att lyckas. Om ditt våld inte får någon effekt alls betyder det att du har rätt mål men använder fel metod.
Döden
Vare sig man drömmer om döden som gestalt eller att någon dör förebådar drömmar om döden att man kommer att byta ståndpunkt eller förändra sina värderingar. Det betyder i princip aldrig att någon kommer att dö utan bara att något personligt och viktigt kommer att ändras.
En av mina vanligaste drömmar är att jag skall resa någonstans men att jag inte kommer iväg. Jag vet att planet avgår om en timme men jag är kvar hemma och har typ inte packat än. Väldigt frustrerande men tydligen också en stressdröm.
Reseförberedelser
Du drömmer att du packar och packar men utan att du någonsin kommer iväg. Det kan också dyka upp något eller någon som förstör för dig. Återigen en stressdröm som betyder att du inte får uppskattning för det arbete du gör. Att andra ignorerar dig eller tar det du gör för givet.
| |
måndag 4 januari 2010
Jag är rädd för att börja äta tamoxifen
Eftersom min tumör var hormonberoende, alltså växte och trivdes i närvaron av hormoner, skall jag äta antihormoner för att inte föda den. Med en bakgrund med ätstörning samt felaktig självbild är det väldigt jobbigt att se fram emot en trolig framtid där hyn förslappas, blir rynkig och jag ännu lättare går upp i vikt! Jag har kopierat in biverkningarna från FASS men jag ser att inte allt är med.
Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare):
Vätskeansamling
övergående ökad blödningsrisk p g a minskat antal blodplättar (trombocyter)
blodvallningar
störningar från mag-tarmkanalen (som illamående och kräkningar)
förhöjda kalciumvärden i blodet
menstruationsliknande blödningar.
Mindre vanliga (förekommer hos färre än 1 av 100 användare):
Yrsel
blodpropp
hud- och slemhinneförändringar (ibland allvarliga)
vaginalflytning
underlivsklåda
växt av livmoderslemhinna utanför livmodern
smärta och/eller inflammation i tumörområdet.
Sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 1000 användare):
Aptitlöshet
trötthet
huvudvärk
överkänslighetsreaktioner
minskat antal vita blodkroppar
blodbrist
Förhöjda halter av fett i blodet ibland med inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken)
förstoppning
håravfall
förhöjda levervärden
hosta
inflammation i lungorna
oro
depression
ångest
svullnad av äggstockarna
muskelknutor i livmodern
livmodercancer
förändringar i livmoderslemhinnan
cancer i livmoderslemhinnan
Synstörningar
Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare):
Vätskeansamling
övergående ökad blödningsrisk p g a minskat antal blodplättar (trombocyter)
blodvallningar
störningar från mag-tarmkanalen (som illamående och kräkningar)
förhöjda kalciumvärden i blodet
menstruationsliknande blödningar.
Mindre vanliga (förekommer hos färre än 1 av 100 användare):
Yrsel
blodpropp
hud- och slemhinneförändringar (ibland allvarliga)
vaginalflytning
underlivsklåda
växt av livmoderslemhinna utanför livmodern
smärta och/eller inflammation i tumörområdet.
Sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 1000 användare):
Aptitlöshet
trötthet
huvudvärk
överkänslighetsreaktioner
minskat antal vita blodkroppar
blodbrist
Förhöjda halter av fett i blodet ibland med inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken)
förstoppning
håravfall
förhöjda levervärden
hosta
inflammation i lungorna
oro
depression
ångest
svullnad av äggstockarna
muskelknutor i livmodern
livmodercancer
förändringar i livmoderslemhinnan
cancer i livmoderslemhinnan
Synstörningar
söndag 3 januari 2010
Bröstlös...
...men inte tröstlös!
Jag var i en härlig syaffär idag där de har massa ljuvliga tyger i olika färger och med olika strukturer. Det är himmel bara att kunna vandra omkring där och tänka på vad man kan gör av det och av detta och så. Min sambo har inte lika stort intresse av detta så han intar den manliga positionen och sätter sig och dricker kaffe.
Att titta på tyger innebär att man får huka sig och titta och ta fram och så får man sträcka sig och hu, allting gör mig varmt nu för tiden. Så jag tog tog av mig min kappa och sjal och lade det i vagnen. Oftast tar jag inte på mig lösbröstet när jag skall någonstans och där jag inte kommer att ta av mig jackan såsom denna gången. Och sedan glömde jag det totalt. Det blev varmt och jag kände det som att jag höll på att svimma så jag tog av mig allt det varma och tog en halstablett för att få igång mig. Sedan gick jag omkring lite och tittade på tyger. Eftersom jag var så inne i tygerna är det rätt stor chans att andra som också var där var lika inne i deras shoppande att de inte såg mig. Dock är jag inte lätt att missa, jag har ingen liten byst och en kvinna med bara ett bröst ser nog rätt roligt ut. Jag har nog vant mig vid det dock.
Men när jag såg det tog jag på sjalen och draperade den lite snyggt. Jag brydde mig inte så mycket men andra kanske tyckte det var jobbigt att se, vad vet jag.
Jag var ganska modest i mitt handlande, jag har så mycket tyger hemma som borde bli något innan jag handlar mer tyger!
Idag bakade jag ett bananbröd. Jag smakade när det var färdigt och det var jättegott men allt bröd är ju i stort sett goda när de är nybakade. Får se hur det blir imorgon. Jag ändrade lite i ingredienserna så det kan bli hur som helst! Men det var roligt att testa i alla fall.
Jag har egentligen varit igång alldeles för mycket idag. Ända sedan jag gick upp har jag varit i varv. Vi handlade och jag bakade och vi fixade mat och sedan var jag helt, helt slut. Däremellan sydde jag en del samt att jag tvättade tygerna jag köpte idag. Jag hade maten i munnen men jag orkade inte tugga den. Så efter maten tänkte jag försöka lägga mig och vila eller sova en stund. Jag var uppe i varv så jag trodde inte att jag kunde somna men det gick tack vare lilla Elliekatten. Hon lägger sig hos mig så jag slappnar av och då somnar jag. 2 timmar blev det och det behövde jag verkligen! Jag hade kunnat sova längre men skall ju snart lägga mig igen. Jag skall titta på Botswana och sedan skall jag sova. Det var min plan i alla fall. Nu har det gått 1½ timme till och den har gått till försök till upprörjning här på min skaparplats.
När jag slutade med cyton 10/11 trodde jag att bieffekterna snart skulle försvinna men vissa har tom blivit värre. Jag känner att fingrar och tår blir summa, de vibrerar och pirrar, ganska otrevligt.
Mitt vänstra öga rycker väldigt ofta.
Blopparna hörs igen i mitt högra öra.
Det känns som att jag satt mig på en rakhyvel, en sådan med flera blad. Jag har fått torrsprickor igen och det gör så >>^*??=#"!#"¤<< ont!
Jag har värk i hela överkroppen, vet inte vad som händer. Knät har också börjat krångla igen.
Jag är fortfarande urtrött, kan inte gå så mycket och så långt. De fyra trapporna hem här är fruktansvärda. Och ändå kunde min obetänksamme sambo ringa och fråga om jag kunde komma ner med en grej för han orkade inte gå upp. Nej, det kunde jag inte svarade jag.
I morse försökte jag att massera området kring det opererade bröstet. Det gick bra att massera runt armen och bak mot ryggen men det var jobbigt att massera ärret. Jag kunde inte göra det så länge, jag blev faktiskt illamående vilket förvånade mig. Jag trodde jag var tuff med sådant men tydligen inte.
Idag har första fotosessionen satts igång. Jag skall fota mitt växande hår en gång i veckan för att se hur mycket det växer. Tyvärr har jag en tendens att alltid blunda så bilderna kommer kanske inte att bli så tjusiga men det blir skoj att se det senare i alla fall!
God natt alla, dags för denna sömntablettpåverkade individ att gå och lägga sig!
Jag var i en härlig syaffär idag där de har massa ljuvliga tyger i olika färger och med olika strukturer. Det är himmel bara att kunna vandra omkring där och tänka på vad man kan gör av det och av detta och så. Min sambo har inte lika stort intresse av detta så han intar den manliga positionen och sätter sig och dricker kaffe.
Att titta på tyger innebär att man får huka sig och titta och ta fram och så får man sträcka sig och hu, allting gör mig varmt nu för tiden. Så jag tog tog av mig min kappa och sjal och lade det i vagnen. Oftast tar jag inte på mig lösbröstet när jag skall någonstans och där jag inte kommer att ta av mig jackan såsom denna gången. Och sedan glömde jag det totalt. Det blev varmt och jag kände det som att jag höll på att svimma så jag tog av mig allt det varma och tog en halstablett för att få igång mig. Sedan gick jag omkring lite och tittade på tyger. Eftersom jag var så inne i tygerna är det rätt stor chans att andra som också var där var lika inne i deras shoppande att de inte såg mig. Dock är jag inte lätt att missa, jag har ingen liten byst och en kvinna med bara ett bröst ser nog rätt roligt ut. Jag har nog vant mig vid det dock.
Men när jag såg det tog jag på sjalen och draperade den lite snyggt. Jag brydde mig inte så mycket men andra kanske tyckte det var jobbigt att se, vad vet jag.
Jag var ganska modest i mitt handlande, jag har så mycket tyger hemma som borde bli något innan jag handlar mer tyger!
Idag bakade jag ett bananbröd. Jag smakade när det var färdigt och det var jättegott men allt bröd är ju i stort sett goda när de är nybakade. Får se hur det blir imorgon. Jag ändrade lite i ingredienserna så det kan bli hur som helst! Men det var roligt att testa i alla fall.
Jag har egentligen varit igång alldeles för mycket idag. Ända sedan jag gick upp har jag varit i varv. Vi handlade och jag bakade och vi fixade mat och sedan var jag helt, helt slut. Däremellan sydde jag en del samt att jag tvättade tygerna jag köpte idag. Jag hade maten i munnen men jag orkade inte tugga den. Så efter maten tänkte jag försöka lägga mig och vila eller sova en stund. Jag var uppe i varv så jag trodde inte att jag kunde somna men det gick tack vare lilla Elliekatten. Hon lägger sig hos mig så jag slappnar av och då somnar jag. 2 timmar blev det och det behövde jag verkligen! Jag hade kunnat sova längre men skall ju snart lägga mig igen. Jag skall titta på Botswana och sedan skall jag sova. Det var min plan i alla fall. Nu har det gått 1½ timme till och den har gått till försök till upprörjning här på min skaparplats.
När jag slutade med cyton 10/11 trodde jag att bieffekterna snart skulle försvinna men vissa har tom blivit värre. Jag känner att fingrar och tår blir summa, de vibrerar och pirrar, ganska otrevligt.
Mitt vänstra öga rycker väldigt ofta.
Blopparna hörs igen i mitt högra öra.
Det känns som att jag satt mig på en rakhyvel, en sådan med flera blad. Jag har fått torrsprickor igen och det gör så >>^*??=#"!#"¤<< ont!
Jag har värk i hela överkroppen, vet inte vad som händer. Knät har också börjat krångla igen.
Jag är fortfarande urtrött, kan inte gå så mycket och så långt. De fyra trapporna hem här är fruktansvärda. Och ändå kunde min obetänksamme sambo ringa och fråga om jag kunde komma ner med en grej för han orkade inte gå upp. Nej, det kunde jag inte svarade jag.
I morse försökte jag att massera området kring det opererade bröstet. Det gick bra att massera runt armen och bak mot ryggen men det var jobbigt att massera ärret. Jag kunde inte göra det så länge, jag blev faktiskt illamående vilket förvånade mig. Jag trodde jag var tuff med sådant men tydligen inte.
Idag har första fotosessionen satts igång. Jag skall fota mitt växande hår en gång i veckan för att se hur mycket det växer. Tyvärr har jag en tendens att alltid blunda så bilderna kommer kanske inte att bli så tjusiga men det blir skoj att se det senare i alla fall!
God natt alla, dags för denna sömntablettpåverkade individ att gå och lägga sig!
lördag 2 januari 2010
Färgglad trädkramare
Idag har jag varit ute och kramat träd, bokstavligen.
Vi körde till ett av mina favoritställen och tog en promenad. Jag har ett favoritträd där som är så vackert. Kamtjatkabjörk, det riktigt hörs på namnet hur vacker den är. På något märkligt sätt kände jag hur jag fylldes av lugn, glädje samt tillförsikt när vi kramades. Eller ja, den andra parten var ju något passiv. Jag avbröt famntaget när jag såg andra strövare och erinrade mig ett program om en kvinna som hade en passionerad och väldigt intim kärleksaffär med Eiffeltornet.
Tänk att jag funnits till i så många år men inte förrän nu insett hur mycket natur och träd läker och ger kraft. Att bo i stan och promenera i parker ger inte alls samma effekt som att befinna sig i den "riktiga" naturen. Jag är förvånad över hur stark effekt det har på mig.
Kallt var det idag och jag hade beväpnat mig med min varma goa kaninmössa. Förfasas icke ty ingen kanin hade kommit till skada. Det är en stickad mössa med garn från angorakanin. Den är otroligt varm och gosig men den fäller! Detta förtjusande plagg kombinerades med en sjal i mohair. Sjalen är otroligt varm och gosig men den fäller! Ingen bra idé till linsbärnade ögon som endast kantas av korta stickiga strån som inte sköter sitt arbete. Flera gånger idag har jag fått göra snabbutryckningar till badrummet för att ta ut en lins och skölja av ludd från den. Nästa gång jag skall bära dessa acessoarer får det bli tillsammans med skyddsglasögon.
Resten av dagen har gått i färgens tecken. Jag har målat mina naglar i en vacker färg. Inte för att jag uppskattar målade naglar så högt, anledningen är snarare att de har fått en något mindre behaglig färg. Det ser ut som om jag röker med naglarna. Dessutom befarar jag att några kommer att lossna. Jag har inte kunnat sluta inspektera mina naglar stup i kvarten, därför tog jag detta färgglada beslut. Nu slipper jag se eländet!
Även andra änden behöver ju färg. Och med det menar jag inte ändan utan faktiskt änden och därmed mina fossingar. Av någon märklig anledning älskar jag färgglada strumpor och då helst med prickar och ränder. Det är närmast en kittlande känsla av glädje som infaller när jag råkar blicka ner och plötsligt får syn på färgexplosionen. Den vill jag ha mer av. Dock är utbudet något begränsat och jag är inte intresserad av Hello Kitty strumpor eller vad som nu finns att tillgå. Allt finns att handla på nätet och även explosioner av färg. Jag har klickat hem strumpor av ett antal jag inte vågar erkänna och jag ser redan fram emot att uppleva kittlande glädje igen.
Vi körde till ett av mina favoritställen och tog en promenad. Jag har ett favoritträd där som är så vackert. Kamtjatkabjörk, det riktigt hörs på namnet hur vacker den är. På något märkligt sätt kände jag hur jag fylldes av lugn, glädje samt tillförsikt när vi kramades. Eller ja, den andra parten var ju något passiv. Jag avbröt famntaget när jag såg andra strövare och erinrade mig ett program om en kvinna som hade en passionerad och väldigt intim kärleksaffär med Eiffeltornet.
Tänk att jag funnits till i så många år men inte förrän nu insett hur mycket natur och träd läker och ger kraft. Att bo i stan och promenera i parker ger inte alls samma effekt som att befinna sig i den "riktiga" naturen. Jag är förvånad över hur stark effekt det har på mig.
Kallt var det idag och jag hade beväpnat mig med min varma goa kaninmössa. Förfasas icke ty ingen kanin hade kommit till skada. Det är en stickad mössa med garn från angorakanin. Den är otroligt varm och gosig men den fäller! Detta förtjusande plagg kombinerades med en sjal i mohair. Sjalen är otroligt varm och gosig men den fäller! Ingen bra idé till linsbärnade ögon som endast kantas av korta stickiga strån som inte sköter sitt arbete. Flera gånger idag har jag fått göra snabbutryckningar till badrummet för att ta ut en lins och skölja av ludd från den. Nästa gång jag skall bära dessa acessoarer får det bli tillsammans med skyddsglasögon.
Resten av dagen har gått i färgens tecken. Jag har målat mina naglar i en vacker färg. Inte för att jag uppskattar målade naglar så högt, anledningen är snarare att de har fått en något mindre behaglig färg. Det ser ut som om jag röker med naglarna. Dessutom befarar jag att några kommer att lossna. Jag har inte kunnat sluta inspektera mina naglar stup i kvarten, därför tog jag detta färgglada beslut. Nu slipper jag se eländet!
Även andra änden behöver ju färg. Och med det menar jag inte ändan utan faktiskt änden och därmed mina fossingar. Av någon märklig anledning älskar jag färgglada strumpor och då helst med prickar och ränder. Det är närmast en kittlande känsla av glädje som infaller när jag råkar blicka ner och plötsligt får syn på färgexplosionen. Den vill jag ha mer av. Dock är utbudet något begränsat och jag är inte intresserad av Hello Kitty strumpor eller vad som nu finns att tillgå. Allt finns att handla på nätet och även explosioner av färg. Jag har klickat hem strumpor av ett antal jag inte vågar erkänna och jag ser redan fram emot att uppleva kittlande glädje igen.
fredag 1 januari 2010
Nyårsafton
Ostbågar, inte ostbollar!
Det var uppmaningen till min sambo när han skulle ut och handla. När jag fyllde år bad jag att han skulle köpa ostbågar. Han kom hem med ostbollar och jag blev helt förtvivlad. Det ÄR jättestor skillnad på bågar och bollar, så det så!
Det blev en lugn nyårskväll hemma. Varken sambon eller jag orkade med något större firande. Dock är jag bortskämd med att bo tillsammans med en otroligt bra kock så jag åt en fantastiskt god gourmetmiddag.
På cancerforumet jag är medlem på har ännu en drabbad gått bort. Det har varit många nu i december och fast jag inte känner dem blir jag så fruktansvärt ledsen. Jag blir ledsen för att deras liv släckts för tidigt, för hur mycket de har kämpat och lidit och för deras nära och käras skull. Jag funderar på hur det kommer att bli med mig, har jag verkligen besegrat rälige Rutger nu eller kommer han att ta revansch? Dessutom får jag dåligt samvete för att jag har klarat mig "så bra" när andra förlorar kampen. Så hjälper det ju inte att tänka men jag har svårt att skaka av mig de tankarna.
Precis vid tolvslaget såg jag många lyktor i skyn, det var säkert totalt 15 stycken. Jag tänkte på alla som gått bort, dels från forumet och dels andra i mitt liv och jag inledde det nya året med tårar forsandes. Jag har hört att som man inleder det nya året, så kommer resten av året att bli. Jag hoppas verkligen inte det stämmer.
Jag tänker tro på att år 2010 kommer att bli ett väldigt bra år för mig.
Det var uppmaningen till min sambo när han skulle ut och handla. När jag fyllde år bad jag att han skulle köpa ostbågar. Han kom hem med ostbollar och jag blev helt förtvivlad. Det ÄR jättestor skillnad på bågar och bollar, så det så!
Det blev en lugn nyårskväll hemma. Varken sambon eller jag orkade med något större firande. Dock är jag bortskämd med att bo tillsammans med en otroligt bra kock så jag åt en fantastiskt god gourmetmiddag.
På cancerforumet jag är medlem på har ännu en drabbad gått bort. Det har varit många nu i december och fast jag inte känner dem blir jag så fruktansvärt ledsen. Jag blir ledsen för att deras liv släckts för tidigt, för hur mycket de har kämpat och lidit och för deras nära och käras skull. Jag funderar på hur det kommer att bli med mig, har jag verkligen besegrat rälige Rutger nu eller kommer han att ta revansch? Dessutom får jag dåligt samvete för att jag har klarat mig "så bra" när andra förlorar kampen. Så hjälper det ju inte att tänka men jag har svårt att skaka av mig de tankarna.
Precis vid tolvslaget såg jag många lyktor i skyn, det var säkert totalt 15 stycken. Jag tänkte på alla som gått bort, dels från forumet och dels andra i mitt liv och jag inledde det nya året med tårar forsandes. Jag har hört att som man inleder det nya året, så kommer resten av året att bli. Jag hoppas verkligen inte det stämmer.
Jag tänker tro på att år 2010 kommer att bli ett väldigt bra år för mig.
Nyårsdagen
GOD NYTT ÅR OCH GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA!
Oj, vad vi sov länge idag. Även om jag har varit en sjusovare ett bra tag var det verkligen rekord idag. Tänk att man så ofta sov bort hela dagar när man var yngre och hade varit ute, det klarar jag inte numera. Fast när man är ung tror man att man är oövervinnerlig och har evig tid på sig. När man blir äldre inser man att det verkligen inte är så!
Min pappa ringde och önskade god fortsättning. Han hade även ringt på julafton men då var vi ju inte hemma. Den enda kontakten jag och min far har haft de senaste åren har varit våra respektive födelsedagar. Han ringer när jag fyller år och 9 dagar senare ringer jag när han fyller år. Under några år ringde han inte för han blandade ihop min födelsedag med deras bröllopsdag som var 3 dagar tidigare men nu verkar han ha lärt sig. Bara under det senaste halvåret (sedan han fick veta att jag hade cancer) har han säkert ringt kanske 5 gånger. Det känns ganska märkligt men jag blir jätteglad. Han är tyvärr ganska omogen och har svårt att visa känslor men tydligen bryr han sig faktiskt ändå.
En promenad blev det också, det var skönt att komma ut. Vissa dagar får jag nästan lite panik i kroppen och jag känner att jag måste röra mig. Jag behöver kämpa för att kunna bli bättre och få tillbaka kraft och styrka i kroppen. Jag behöver ta det långsamt och således är promenader den bästa början!
Vi var inom en affär för att handla yoghurt. Jag vet inte hur länge jag stod där och letade efter helt normal, icke smaksatt yoghurt som inte var en lättprodukt. Det finns ju miljoner olika varianter på både fil och yoghurt. De har ändrat om i affären så numera finns mejeriavdelningen allra längst in. Såklart att man skall gå genom allt och lockas att handla ännu mera. När vi kom till kassan och hade betalt såg jag att jag hade lyckats plocka en lättyoghurt ändå. Jag fullkomligt vägrar att köpa sådant, jag tror inte de är bra. Så jag skulle byta den mot en vanlig men fick skynda mig för att kassörskan skulle stänga sin kassa. Oj, vad stressad jag blev. Jag halvsprang genom hela (stora) affären och tillbaka. Jag blev helt slut. Jag klarar inte ens av att ta mig lite halvsnabbt genom en affär. Jag behöver många promenader märker jag!
På nyårsdagen brukar det oftast vara ganska folktomt ute. Det var inte många ute men givetvis var det ett gäng föräldrar med barn. De där svärmar ju överallt och det verkar inte bli lättare. Speciellt svårt är det när jag ser riktigt små bäbisar. Det riktigt skär i mig av längtan och av sorg. Kan det verkligen vara så att jag aldrig kommer att få barn? Det är så fruktansvärt grymt.
Oj, vad vi sov länge idag. Även om jag har varit en sjusovare ett bra tag var det verkligen rekord idag. Tänk att man så ofta sov bort hela dagar när man var yngre och hade varit ute, det klarar jag inte numera. Fast när man är ung tror man att man är oövervinnerlig och har evig tid på sig. När man blir äldre inser man att det verkligen inte är så!
Min pappa ringde och önskade god fortsättning. Han hade även ringt på julafton men då var vi ju inte hemma. Den enda kontakten jag och min far har haft de senaste åren har varit våra respektive födelsedagar. Han ringer när jag fyller år och 9 dagar senare ringer jag när han fyller år. Under några år ringde han inte för han blandade ihop min födelsedag med deras bröllopsdag som var 3 dagar tidigare men nu verkar han ha lärt sig. Bara under det senaste halvåret (sedan han fick veta att jag hade cancer) har han säkert ringt kanske 5 gånger. Det känns ganska märkligt men jag blir jätteglad. Han är tyvärr ganska omogen och har svårt att visa känslor men tydligen bryr han sig faktiskt ändå.
En promenad blev det också, det var skönt att komma ut. Vissa dagar får jag nästan lite panik i kroppen och jag känner att jag måste röra mig. Jag behöver kämpa för att kunna bli bättre och få tillbaka kraft och styrka i kroppen. Jag behöver ta det långsamt och således är promenader den bästa början!
Vi var inom en affär för att handla yoghurt. Jag vet inte hur länge jag stod där och letade efter helt normal, icke smaksatt yoghurt som inte var en lättprodukt. Det finns ju miljoner olika varianter på både fil och yoghurt. De har ändrat om i affären så numera finns mejeriavdelningen allra längst in. Såklart att man skall gå genom allt och lockas att handla ännu mera. När vi kom till kassan och hade betalt såg jag att jag hade lyckats plocka en lättyoghurt ändå. Jag fullkomligt vägrar att köpa sådant, jag tror inte de är bra. Så jag skulle byta den mot en vanlig men fick skynda mig för att kassörskan skulle stänga sin kassa. Oj, vad stressad jag blev. Jag halvsprang genom hela (stora) affären och tillbaka. Jag blev helt slut. Jag klarar inte ens av att ta mig lite halvsnabbt genom en affär. Jag behöver många promenader märker jag!
På nyårsdagen brukar det oftast vara ganska folktomt ute. Det var inte många ute men givetvis var det ett gäng föräldrar med barn. De där svärmar ju överallt och det verkar inte bli lättare. Speciellt svårt är det när jag ser riktigt små bäbisar. Det riktigt skär i mig av längtan och av sorg. Kan det verkligen vara så att jag aldrig kommer att få barn? Det är så fruktansvärt grymt.
Tröttande Ikeabesök
Sambon förvånade mig genom att föreslå att vi skulle åka till Ikea.
Där var det läskigt många små söta barn. Jag vill inte se dem, jag orkar inte med att bli påmind om vad som varit, vad som kunde ha blivit och hur det troligtvis inte kommer att bli.
Där var det läskigt många små söta barn. Jag vill inte se dem, jag orkar inte med att bli påmind om vad som varit, vad som kunde ha blivit och hur det troligtvis inte kommer att bli.
Lite hårig igen
Idag har jag för första gången sedan min operation för ett halvår sedan haft parfym på mig. Det känns stort. Jag luktar gott.
Dessutom börjar jag bli riktigt hårig igen. Fast bara på skallen. Ögonbrynen tar god tid på sig. Konstigt att man kan se så sjuk och blek ut utan ögonbryn. Ögonfransarna växer fort också. Jag har 6 otappade på vänster och 1 otappad frans på höger öga. Dessutom har jag massor av små irriterande stickiga fransar som växer som gräs. Det är bra fast det är irriterande.
För övrigt börjar jag få lite fjun lite här och där. Tillväxten på häcken har dock stannat helt. Det är bra! Jag hoppas det fortsätter vara så.
Dessutom börjar jag bli riktigt hårig igen. Fast bara på skallen. Ögonbrynen tar god tid på sig. Konstigt att man kan se så sjuk och blek ut utan ögonbryn. Ögonfransarna växer fort också. Jag har 6 otappade på vänster och 1 otappad frans på höger öga. Dessutom har jag massor av små irriterande stickiga fransar som växer som gräs. Det är bra fast det är irriterande.
För övrigt börjar jag få lite fjun lite här och där. Tillväxten på häcken har dock stannat helt. Det är bra! Jag hoppas det fortsätter vara så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
