LoA

Idag var det dags för yoga på LoA. Det har jag velat prova länge och jag är glad att jag valde detta. Man kunde välja mellan basal kroppskännedom, yoga eller bild.

Det var lugnt, väldigt lugnt. Det var egentligen mer lugna rörelser och andning än träning vilket var bra. Jag kände mig väldigt lugn och avslappnad och jag märkte att jag tom talade mer långsamt. Jag är vanligtvis intensiv och pratar och rör mig snabbt, gör mycket och fort. Men detta var så skönt, jag ville fortsätta hela dagen låååångsamt!

Efteråt stod några och pratade en liten stund men jag valde att gå därifrån, jag ville inte att något skulle påverka känslan av lugn. Men jag fick sällskap ut ändå och tom sällskap på vägen hem. Trevligt sällskap visserligen men jag hade behövt vara själv men det kunde jag inte säga, hur säger man det på ett trevligt sätt!? Fast det var ok ändå.

Två kramar har jag fått idag av LoA-deltagarna. Det var märkligt. Egentligen är jag mycket för kramar och att stanna och prata och fika och dylikt men inte här, inte nu. Jag vet inte varför jag inte klarar det. Jag märker att jag är helt annorlunda i denna gruppen än jag vanligtvis är. Jag är mer sluten och inåtvänd och jag känner mig inte helt avslappnad i gruppen. De har inget att göra med att jag inte tycker om dem för de är bra och trevliga.

Jag vet inte om det är så att jag är så fokuserad på aktiviteten och att komma igång att jag inte vill "störa" det. Eller har det något att göra med att det handlar om cancer? Är jag rädd att lära känna människor med cancer eftersom det alltid finns en risk för återfall? Jag vet inte, det sista var min sambons förslag. Eller är jag på "fel" ställe? Det kanske helt enkelt är så att vi är olika även om de är trevliga. Jag vet inte. Det är första gången på ganska länge som det blir så konstigt. Idag och i onsdags saknades dock en deltagare och henne pratar jag massor med, eller om det är hon som pratar med mig? Vi pratar nog lika mycket båda två! :-)

Hon ville inte bli kallad för dam så jag skriver inte det. Det var någon som inte var där idag och jag saknade henne för denna kvinnan pratar jag mycket med.
När jag skrev om första dagen och att jag hade haft sällskap av någon funderade jag på hur jag skulle skriva. Skulle jag skriva kvinna eller dam? Om jag verkligen tänker till så tycker jag nog att dam är till någon i typ 70-årsåldern. Men varför sade jag det då till någon som var mycket yngre. Jag vet inte, kanske spelar hennes utseende roll. Hon är alltid piffig och mycket och snyggt sminkad. Men jag skall inte kalla någon för dam innan de är 75. För det känns faktiskt inte bra att bli kallad för damen, usch, jag blir helt chockad av att höra det när det gäller mig.

Ikväll har jag försökt att skapa en smula men jag tar en paus. Vanligtvis kan jag inte de, jag fortsätter ändå, vill ha allting färdigt på en gång.

Jag höll på med en del photoredigerande i photoshop men jag fick byta till ny dator och jag med mitt minne. Jag har ingen som helst aning om var jag hade fått photoshop ifrån. Nu vill jag testa lite grejer igen men nu har jag inget photoshop (gah) och det kostar liksom 10000 att köpa det. På den gamla goda tiden kände jag massor av folk som hade photoshop men nu känner jag ingen. Som det kan bli.

Det finns ju andra program men jag tycker inte de är lika bra eller så är det att jag inte lärt mig det. Photoshop kunde jag ändå någorlunda, det finns ju ofattbart mycket i det programmet så det är egentligen inte konstigt att det kostar en slant.

Jag skickade ett paket till en bekant. Det var ett dekorerat kort som jag hade fyllt med choklad och hon fick den igår. Hon skrev så fina saker så jag blev alldeles rörd och fick tårar i ögonen. Hon är så rar och go och jag tycker att hon förtjänar mycket uppmuntran och lite god choklad. Egentligen hade jag velat skicka mer och större men eftersom det redan har dröjt några månader sedan jag först tänkte att jag skulle skicka kortet så fick det bli såhär! Så hennes glädje är minst lika mycket min glädje.

Stor kram alla ni som läser mina ord!