LoA

LoA
L:et står inte alls för livskvalitet som jag har sagt tidigare. Undrar vad jag har fått det ifrån. Det står tydligen för livskraft.

Livskraft och aktivitet.
Idag var det då dags att börja med LoA och jag var där nästan i tid. Hade jag inte väntat för att anmäla mig i receptionen hade jag varit i tid. Jag trodde att vi skulle ha stavgång efter samtalet idag men det skulle vi inte, vi skall ha det imorgon istället.

Vi är 8 personer i rummet, varav en är kuratorn på onkologen. Vi är 6 kvinnor och 1 man.
Först tänkte jag att jag vill absolut inte ha en man med. Det kan bli väldigt konstigt när vi pratar om vissa saker som medicinerna kan leda till och ärligt talat vill jag inte diskutera vissa saker framför honom. Jag hade nog helst velat ha enbart bröstcancerdrabbade och enbart kvinnor.
Jag har numera väldigt svårt att bedöma ålder men jag tyckte det såg ut som att alla kvinnor var kanske 10 år äldre än mig. Vi pratade inte om barn men jag utgår ifrån att de har det. Och än en gång har jag ingen som jag kan prata med om det som är min största sorg. Jag vet inte hur jag skall tänka på det, jag vet inte hur jag skall ta mig genom detta.

Jag tänker inte så mycket på cancer längre. Jag tänker inte att jag har det och jag tänker inte heller på att jag kanske får det igen. Jag funderar inte på det. Mitt största problem är hur sliten jag är. Jag var sliten redan innan jag fick cancerdiagnosen pga min utmattning och värk och alla behandlingar har verkligen kört slut på mig. Jag är helt slut. Jag kan inte tänka, inte koncentrera mig, kommer inte ihåg, jag orkar inte göra speciellt mycket.

Jag tyckte det var jobbigt idag på LoA.Främst tyckte jag det var svårt att alla var äldre samt hade troligtvis barn. Jag hade ingen jag kunde relatera till. Mitt stora problem nu är inte cancern, att jag är rädd att den skall komma tillbaka. Men jag är fullständigt livrädd att jag inte kommer att komma tillbaka och få upp styrkan och orken igen. Jag har alltid tidigare varit helt inställd på att jag skall arbetsträna och sedan skall jag någon gång komma upp i heltid. Efter cancern har jag börjat tvivla på att det kommer att bli så. För jag vet verkligen inte hur det skulle kunna gå.

Och så blir jag så trött när man säger att man pratar om det fysiska OCH det psykiska såsom att det är två skilda delar. Hjärnan sitter liksom i kroppen, såvitt jag sist kollade. Så problem i hjärnan är väl fysiska problem, eller hur?

Min första cytobehandling slog ut mig helt totalt. Jag låg nästan medvetslös under en vecka, det var fullständigt vidrigt. Allting var som i en feberdimma och jag var så orkeslös att jag kunde inte ens prata, det krävde för mycket ansträngning. Jag ringde läkaren för jag mådde så fruktansvärt dåligt och visste inte om jag kunde fortsätta med kuren, jag var ju helt väck. Han pratade något om psykiskt. Men herregud om jag får ett medel som SKALL döda och det påverkar hela kroppen, inklusive hjärnan såklart eftersom den som sagt sitter i min kropp så påverkas väl min hjärna också. Antingen det är en biverkning eller om att det handlar om att kroppen är så sliten att man ändras men det är väl ändå fysiskt. Det är för att kroppen slits så hårt, herregud vilken fruktansvärd behandling den har fått utstå.

Kuratorn pratade en del om fysiskt och psykiskt. Hur kan de göra den skillnaden när det handlar om en kropp? En läkare jag träffade för många år sedan säger att det inte finns något psyke. Hjärnan sitter i kroppen precis som alla andra organ. Och problem i hjärnan handlar ju oftast om neurotransmittorer och neuroner. Om din kropp inte bildar tillräckligt av ett ämne behöver du medicin. Det kan vara insulin eller vad som helst men om det handlar om brist i området ovanför halsen innebär det plötsligt att det är en psykisk sjukdom.

Jag har en utmattning. Under 2 år arbetade jag i stort sett heltid samtidigt som jag pluggade på heltid, två olika kurser. Det var väldigt pressande men jag hade klarat det om jag hade haft en bra chef. Nu blev det omöjligt, jag gjorde det jag skulle och sedan blev jag sjukskriven - utmattningen var ett faktum. Den hade varit på väg under många år med mina höga krav på mig själv och det tillsammans med den arbetsplatsen jag arbetade på gjorde att det bröt ut nu.

Och utmattning ses som en psykisk sjukdom. Det är det ju verkligen inte, det är i allra högsta grad en fysisk sjukdom. Det handlar om en utmattning, hela din kropp är utmattad. Din hjärna är överansträngd. När jag inte mår bra, när jag är överansträngd eller känner mig sjuk är jag givetvis inte glad. Inte den dagen, men dagen efter kan jag vara det när jag har vilat. Hur kan de då kalla det för utmattningsdepression? Det handlar inte om en depression. Det KAN göra det men det gjorde det inte med mig. Jag var inte deprimerad, det är jag fortfarande inte. Min kropp har en utmattning däremot.

Jag är så orolig att jag inte skall kunna komma tillbaka. Jag är rädd att min kropp alltid kommer att vara såhär svag. Jag hade kommit så långt i mitt arbete när jag slutade på Alnarp men nu är det borta. Och jag mådde bra då. Det höll i 10 dagar för sedan opererades jag och efter det har jag inte fått upp varken kraft eller ork och jag börjar betvivla på att jag någonsin kommer att få upp det så mycket som jag tidigare trodde.

Jag känner mig ledsen idag. Och ensam. Kuratorn sade lite piggt att de kognitiva besvären kommer alltid tillbaka. Javisst om det bara gäller cytostatikabehandlingen gör de väl oftast det. Men om jag redan tidigare haft besvär med både minne och koncentrationssvårigheter och har fått det ännu sämre nu. Kan hon säga med alldeles övertygad säkerhet att jag kommer att bli som jag var innan? Blir jag den starka, snabba, effektiva, intelligenta, alltid förberedda, flexibel, sociala, glada, roliga, noggranna, duktiga kvinna jag var tidigare eller vem kommer nu? När allting är över, vem är det som kommer fram då?

Jag hade tänkt berätta om LoA men jag vet ärligt talat inte vad som hände.
Jag går och lägger mig istället.