Tröttheten

Värken är bättre men tröttheten hänger kvar. Dels beror det på mig själv. När jag tror att jag är bättre tror jag att jag är MYCKET bättre och då skall jag minsann hugga i. Det går inte. Men när skall jag lära mig det!? Det är ju inget nytt, så har jag haft det i många år, det är bara drivet lite till sin spets nu med cytostatikagiftet.

I onsdags kände jag mig lite bättre så jag bestämde mig för att ta en promenad. Det var vackert väder och jag gick i parken och njöt av att titta på träden och alla ljuvliga färgerna så det blev en ganska lång promenad. Misstaget begick jag genom att tro att jag orkade handla. Det var dumt. Jag höll knappt på att ta mig hem. Dessutom blev jag så trött att det bara snurrade och jag kände mig febrig ett bra tag även när jag försökte vila.

När skall jag lära mig?

I torsdags var jag och lade om picc-linen och hade också ett samtal med min söta kurator. Jag var fortfarande sliten och sade i samtalet att jag skulle gå hem och lägga mig och vila. Det hann jag visst glömma på vägen hem för väl hemma började jag städa. Jag stod bara inte ut längre, här var så skitigt. Jag tänkte att jag kan bara ta några rum. Men det hann jag väl också glömma för jag tog allt. Jag var helt kallsvettig, jag flåsade som en bälg och hade riktigt ont men jag skulle ändå göra färdigt. Det räcker inte heller med att vila någon timme, det kan ta flera dagar att återhämta mig efter något sådant. I vanliga fall! Nu är jag extra sliten. Jag är riktigt dum.

När skall jag lära mig?