Helg hemhemma

I helgen som var åkte jag hemhem till Halland och hälsade på. Jag har inte varit hemma sedan jag började cytostatikabehandlingen så de har inte sett min nya "frisyr". Det är inte min biologiska familj men jag räknar dem som min familj.
Fast det var ändå lite jobbigt att åka upp dit för jag har svårt att visa mig svag. Jag försöker kämpa på och dölja det men det orkar jag inte längre. Jag släpper fram tårarna då och då för jag orkar inte kämpa emot dem längre, det tar för mycket energi. Och även om det är jobbigt tror jag att det är bra, jag behöver rasera lite av mina murar. Jag har ju tappat allt hår men utöver det ser jag nog inte sjuk ut. Fast sjuk och sjuk, jag ser mig inte som sjuk egentligen. Det är ju medicinernas biverkningar jag blir så dålig av. Och med mina tidigare krämpor, kronisk värk, utmattning samt ätstörning, så blir det extra jobbigt. Men de verkade inte riktigt förstå hur dålig jag är. Jag försökte förklara men jag vet att det verkligen är omöjligt att förstå om man inte har varit där själv. Det går inte att greppa. Men det var ändå skönt att vara hemma. Lugnet, tystnaden och naturen, som jag har längtat efter det - jag är nog allt en lantis ändå! :-)

Min mor gick bort i lungcancer 1994, endast 53 år gammal. Jag var vid hennes grav i ösregnet. Jag visste inte att hon var sjuk förrän en vecka innan hon dog, jag vet inte hur länge hon hade varit dålig. Jag kommer från en dysfunktionell familj och jag hade tyvärr inte haft kontakt med henne på många år men jag åkte upp och var hos henne varje dag. Det var svårt, pga sjukdomen och behandlingarna var hon väldigt förändrad, jag kände bara igen henne på ögonen. Eftersom hon var så dålig var det bara första dagen hon var vaken och klar nog att föra samtal. Jag tänker mycket på henne nu. Jag undrar hur hon hade det, hur hon klarade av behandlingarna och biverkningarna. Jag vet inte om hon fick strålning, troligtvis. Jag vet inte om hon hade hjälp eller om hon var tvungen att klara av allt själv. Hon var en person som aldrig bad om hjälp, jag tror inte hon gjorde det då heller. Det gör mig så ledsen att tänka på att hon troligtvis gick genom allt det jobbiga helt själv. Jag undrar om hon kämpade in i det sista eller om hon gav upp.

Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Jag har försökt hålla kontakten men när jag blev sjuk för några år sedan orkade jag inte längre. Hon hör aldrig av sig, ringer aldrig och har aldrig hälsat på mig, jag lämnade hemstaden för över 20 år sedan. Hon har aldrig funnits där för mig men däremot själv haft många krav. Av någon anledning verkar hon vara sur och avundsjuk på mig, jag vet verkligen inte varför. Hon hade lagt till mig på MSN men vi hade aldrig pratat där när jag någon vecka efter beskedet såg henne där. Jag berättade att jag hade fått bröstcancer men hon verkade inte reagera nämnvärt. Efter endast en kort stund skrev hon att hon var tvungen att gå men att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Jag borde inte vara förvånad men jag blev ledsen. Jag trodde faktiskt att hon skulle ringa och höra hur det var med mig, att hon skulle vilja vara engagerad. Dagen efter operationen berättade en sköterska att hon hade ringt halvfem på morgonen och frågat hur det hade gått. Halvfem!? Var det för att vara säker på att hon skulle slippa att prata med mig? Jag undrar om det var min svåger som tvingade henne att ringa och nu kunde hon ju ärligt svara att hon har gjort det. Jag har en väldigt bra svåger.
Men en syster har jag tydligen inte.