Plugg, sömnad och sång

Oj, idag har det varit mycket.
Jag som lovade mig själv att jag skulle ta det lugnt och försöka vila så mycket som möjligt - hur kunde jag glömma det? Nej, jag glömde inte förresten...jag skulle ju bara...

Dagen inleddes med ett telefonsamtal. Jag pratade med syo på en utbildning som jag skulle vilja gå. Jag hade sett fel, det programmet började i höstas men som tur var så går en av delkurserna på våren så jag kan söka ändå! Jag har tänkt jättemycket på kursen och frågade henne också om arbetsbördan. Jag är ganska risig, jag känner hur sliten kroppen är och hur påverkad kognitivt jag är. Kan jag verkligen studera om jag knappt hittar till ställen jag är på varje vecka eller när minnet är som ett såll eller att jag inte kan koncentrera mig eller att jag har svårt att läsa...Men det kan ju förändras snabbt...man kan ju hoppas! Kvinnan jag pratade med sade en bra sak, jag var tvungen att skriva upp det så jag inte skulle glömma det vilket jag hade gjort och nu läser jag innantill - "öppna alla dörrar och stäng dem efterhand". Jag behöver ju inte bestämma mig nu. Jag ansöker och tar ett beslut sedan, orkar jag inte får jag stänga till dörren en smula för vårterminen i alla fall.

Idag var det riktigt kallt, jag har börjat frysa ordentligt. Kallt för mig och mitt lilla skalliga huvud i alla fall trots att jag hela tiden har mössa på mig utomhus (och ofta inomhus också!) Jag köpte en kappa för några månader sedan på second hand. Det var en hallonröd kappa och jag tror den är från 50-talet, det ser ut så delvis på snittet och delvis på sömnaden. Jag har lagt ner ärmarna och sytt in den en smula. Jag hade ju inte behövt göra det idag men jag ville så gärna ha den imorgon när jag skall få min 5:e behandling. Egentligen är den nog inte varmare än jackan jag har haft på mig men den är finare - hallonrött är fint! Jag kanske inte är den varmaste imorgon men jag lär vara den snyggaste på onkologen, åtminstone kappmässigt!
Det var en hel del att sy men det gick riktigt bra och det tog inte så jättelång tid vilket var skönt. Ibland när jag tror att det inte är så mycket kvar tar det evigheter, jag har lite svårt att uppskatta tid.

De sista stygnen sydde jag här vid skrivbordet för jag har en bättre lampa här. Jag satte på lite musik och sjöng med ganska högt. Jag har sjungit mycket förr men jag måste vara glad för att sjunga och de senaste åren har varit ganska tuffa. Men ibland glimtar sånglusten till, ikväll var en sådan dag. Så jag satt och sjöng med högt man måste ju sjunga högt när man är glad) när sambon kom hem. Och vad gör han!? Jag kan knappt skriva det för jag blir så arg...han hyssjar på mig!! Han är typen som inte gör väsen ifrån sig så han tycker väl det är hemskt när jag hörs. Men borde han inte vara glad när han hör att jag är glad? Speciellt när han vet att jag skall få behandling imorgon är att jag är väldigt orolig för hur jag kommer att må? Nää, han hyssjar mig. Inte bara en gång utan två gånger. Jag blev så arg att jag drämde igen dörren. Inte jättehårt (det orkade jag inte) utan lite sådär lagom svenskt. Haha