Rosenterapi och vänner

I våras gick jag på en trädgårdsrehabilitering pga min utmattning. Där fanns bla en sjukgymnast som gav oss deltagare rosenterapi. När jag kom dit trodde jag att hon skulle göra "sjukgymnastiska" saker med oss och det var nog bra att jag kom dit utan några tankar på förhand. I vanliga fall tänker jag alldeles för mycket!

Hur som helst är hon fantastisk, både som person och i sitt yrke. Sedan jag drabbades av min arbetsskada med kronisk värk för 10 år sedan har jag inte blivit hjälpt av någon men kontakten med henne var närmast magiskt!

Nu är jag i halvlek av cytostatikabehandlingen och jag fick en veckas extra ledighet. En ljuvlig vecka! Så jag passade på att boka en rosenterapitid vilket jag är otroligt glad för. Jag kan inte alls förklara det men jag blir mycket mer avslappnad, jag har betydligt mindre ont och känner mig bättre till mods. Dessutom är hon fantastiskt bra att prata med och allt möjligt och vi dryftade en massa tankar och känslor som cancern fått upp på ytan.

Vi pratade bla om att allt hänger ihop som jag tror jag skrivit om tidigare. Jag är säker på att min värk, utmattning, ätstörning samt cancer beror på samma sak. Det är tankar och känslor som jag stoppat undan som skadat min kropp. Ibland kommer det upp funderingar att då är det ju mitt eget fel, om jag hade agerat annorlunda så hade jag kanske inte haft några hälsobesvär alls! Men det är som det är, att tänka så och skuldbelägga mig själv gör ju saken ännu värre. Och det är ju inte bara så att det är "mitt eget fel", så enkelt går det inte att förklara.

Vi pratade om människors bemötande och att det är mycket av deras rädslor som avspeglas. Och givetvis mina också. Jag har märkt att jag har hållit människor lite på avstånd i min sjukdom, jag vågar inte riktigt släppa in dem. När det gällde mastektomin var det ok, det kunde jag dela för det gällde ändå en begränsad tid. Det var tiden innan (vilket bara var någon vecka) samt återhämtningen. Den pågår iofs fortfarande eftersom jag ännu har ont samt begränsad rörlighet men det var ju bara några veckor, kanske en månad som var riktigt jobbig. Det kunde jag dela. Men en cytostatikabehandling som tar dels längre tid och dels påverkar precis hela kroppen, det blir för mycket. Jag är rädd att jag skall bli påfrestande, jobbig, tjatig och att mina vänner skall tröttna på mig. Jag fungerar inte som tidigare, jag har bla svårt med koncentration och minne och jag klarar inte av att prata om ytliga saker. Det är inte så att jag bara vill prata om min cancer men tyvärr kan jag inte släppa den helt, den finns alltid med. Och med den rädslan är det lättare att hålla människor på avstånd än att våga släppa in dem. Men det är egentligen osjyst, jag ger ju inte dem någon chans.

På kvällen fick jag besök av två av mina närmsta vänner. Samtidigt som jag givetvis såg fram emot det tyckte jag att det var lite jobbigt. Jag har försökt ta upp detta med dem tidigare men jag klarade inte det helt. Jag vet inte om jag lyckades förklara det så bra denna gången heller men jag gjorde mitt bästa. Anledningen till att jag inte ringer eller är mer medgörlig till att träffas (förutom mitt mående) är min rädsla, det handlar inte om att jag inte vill träffa dem. Jag hoppas att de förstod en smula av det i alla fall, om inte annat kändes det bra att prata om det. Jag känner mig både glad och stolt att jag vågade öppna mig lite!