Överkörd och dåligt humör

Jag är iofs van vid smärta men det brukar då vanligtvis vara centrerat till nacke/axlar. Nu känns det som att jag blivit överkörd av ett tåg eller misshandlad för jag har ont i precis hela kroppen. Jag har tom ont i hakan och ögonbrynen, började nästan skratta när jag upptäckte det men det gjorde jag inte för det hade gjort för ont! ;-)

Jag började dagen surt idag. Min sambo snarkade, katterna traskade runt på mig och jag kunde inte hitta någon ställning som inte gjorde ont. Till och med kuddens tryck mot kinden gjorde för ont.

Eftersom jag hade så gott om tid gick jag till kyrkan. Men väl där blev jag helt färdig och ångrade mig nästan, jag kände mig svimfärdig och tänkte först gått hem igen men jag stannade. Jag satt dock hela mässan, reste mig bara en enda gång. Det tycker jag egentligen är förbehållet äldre damer och herrar men hade jag följt vanliga gången hade jag verkligen svimmat och det tyckte jag var lite onödigt. Jag höll tom inne med sången för att spara energi, vanligtvis brukar jag skråla ganska högt...i den mån man nu kan skråla psalmer förstås!

Jag skickade sms till sambon och bad honom möta mig så att jag skulle kunna stödja mig på honom hem. Han var på plats när jag kom ut vilket jag blev glad åt men glädjen varade inte så länge. Han var sur för han skulle till jobbet och han var inte så mycket stöd för han riktigt sprintade på och släpade med mig. Jag hade hellre gått myrsteg hem än att bli dragen genom trafiken.

Han är alltid på så dåligt humör, han verkar alltid vara sur och han tål stress extremt dåligt. Han har varit såhär i några år nu, det är jobbigt, speciellt nu. Å andra sidan förstår jag sannerligen att det är skittufft för honom. Jag har försökt stödja honom tidigare och prata med honom men han vill ju aldrig prata. Nu är det inte så stor idé, jag orkar inte och jag har svårt med uppmärksamhet och koncentration, jag kommer inte ens ihåg tillräckligt mycket för att föra konverstaion ibland. Vid middagen ikväll frågade jag honom om han inte kunde prata med någon, han skulle behöva få ur sig en del. Jag förstår att han är trött på situationen, att han kan bli irriterad på att jag inte orkar så mycket och tom bli arg på mig. Men det säger han att han inte blir. Men hallå, det blir väl alla emellanåt, cancer eller ej! Jag vet inte vad jag skall göra, jag mår så dåligt av hans dåliga humör men jag kan ju inte göra något åt det. Jag skulle behöva känslomässigt stöd från honom, ibland behöver jag prata av mig. Men han är mer praktisk. Han är fantastisk med maten, jag får allting serverat. Men livet består av mycket mer än mat...

Jag är otroligt trött nu och behöver lägga mig. Får se om jag lägger mig i ett annat rum för att slippa snarkningar.