Begär jag för mycket?

Jag tänker mycket på min och sambons relation. Det som är obra med den har inte kommit med cancern, det har varit mycket längre än så. Jag funderar på om jag har för höga krav, vad kan man förvänta sig och/eller kräva av sina anhöriga? Vad orkar man, var går gränsen? Jag vet ärligt talat inte det är för mycket begärt av mig att vilja kommunicera och föra samtal.

I vanliga fall skulle jag kunna ironisera över detta men just nu gör jag faktiskt inte det. Alla har ju sina sätt att hantera saker på och att kunna prata om känslor och tankar, både egna och mina, kanske är över min sambos förmåga. Han gjorde det inte tidigare heller men jag trodde att cancerbeskedet kanske skulle kunna få oss att öppna upp mer. De första veckorna verkade det så, då trodde jag nästan att det här skulle visa sig vara en välsignelse för vår relation och att vi skulle få det bättre. Det varade under ca en månad.

Hur mycket skall man försöka? Hur länge skall jag ta mig tid och energi för att försöka nå honom. För att försöka stödja honom till att stödja mig? Men även tvärtom, för att få stöd själv så att jag även kan stödja honom. Skall jag behöva stödja honom för att han skall stödja mig eller skall han "kunna det själv"?

Det kräver mer att få honom att lyssna och hjälpa/stödja mig än vad det gör att göra något själv eller gråta mig genom en tuff stund. När jag är ledsen och gråter är det jobbigare att försöka nå honom än vad det är att gömma mig och gråta i min ensamhet.