Smärta!

Herregud vilken smärta! Jag har fått ta morfin två gånger idag och hade nog behövt mer men jag ville inte. Jag blev så våldsamt snurrig och borta av dem. Och det kliar konstant. Men det får jag väl ta för att kunna röra mig. Nu skall jag försöka att röra mig bort till sängen och lägga mig och jag hoppas att det sker en mirakulös förbättring tills imorgon.

Dagen tillbringad på akuten

Jag vaknade inatt och behövde gå på toaletten. Jag kom aldrig dit. Efter bara tre meter svimmade jag handlöst och krampade.

Sambon hjälpte mig tillbaka till sängen och jag lyckades somna. Efter en stund vaknade jag igen. Toalettbesöket genomfördes ju aldrig förra gången så jag gjorde ett nytt försök. Denna gången gick det bättre. Jag svimmade inte förrän jag var på väg tillbaka. Lika handlöst och med kramp denna gången. Jag kommer inte ihåg något av det jag kommer ihåg att jag avslutade med att kräkas andra gången. Nu när jag skriver det här kommer jag på att jag inte ens kom till toa och jag lyckades inte ens kräka i något kärl. Jag fick allt rakt över mig. Jag hoppas att jag lyckades duscha eller tvätta bort det. Men jag kommer inte ihåg något av det.

När jag vaknade på morgonen var det med skrik av smärta. I något av fallen hade jag skadat höften och jag hade fruktansvärt ont. Det brukar ta mig ganska lång tid att bestämma mig för att uppsöka läkare för något men i detta fallet var det inte ens något att fundera över. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen som rådde mig att uppsöka akuten. Jag fick dock inget råd om hur det skulle gå till. Efter avvaskning, påklädning och frukostintag - allt med stor hjälpinsats från sambon insåg vi att det inte skulle gå att ta mig nerför dessa trappor så vi fick ringa igen och be om ambulans. Precis innan de kom fick jag tandborste så jag kunde borsta tänderna, visserligen liggandes i sängen men ändå!

Två jätterara sjuksköterskor hjälpte mig. De satte en nål direkt och pumpade lite morfin i mig så jag åtminstone kunde ställa mig upp - och sätta mig ner på båren. Sedan fick de stackarna bära mig nerför dessa vidriga trappor. Herregud vad jag tyckte synd om dem och shit vad rädd jag var! De var två normalstora män men de måste ha varit grymt starka!

Läkaren jag träffade var grymt noggrann och tog detta på fullt allvar. Hon var rädd att det var något neurologiskt eller kardiologiskt och tog massa prover och jag fick tom göra en huvudröntgen för att utesluta. Hon hittade dock inget som tur var och det hade jag ju inte heller trott. Jag fick åka ner på röntgen en andra gång för att röntga höften men det var ingen fraktur. Jag fattar inte hur det kan göra så vansinnigt ont och inte vara en fraktur men det var ju bra det också! En massa undersökningar, blodprovstagningar, EKG, blodtryck, röntgen och lite knark med hem på under 7 timmar. Det tyckte jag var ganska bra jobbat faktiskt.

Tack vare stark smärtstillande medicin lyckas jag sitta här och skriva men nu ger jag upp. Det blev inte många timmars sömn inatt och dagen har inte inneburit speciellt mycket vila även om jag legat hela tiden! Med tanke på hur lång tid allt tar blir det nog lagom för mig att förbereda sänggång. Min sambo har varit med hela tiden och jag är väldigt tacksam för det. Tack!

Nu till sängen. Fast jag är nog lite rädd att uppleva en repris av föregående natt!

Snor och tårar

Dagen idag började också eländigt. Det märktes nog tydligt när jag kom till Stegen. Jag pratade inte med någon utan fortsatte direkt med det jag började på förra gången. Jag sökte inte heller ögonkontakt, det visar min sinnesstämning om något!

Aktivitetsledaren kom och frågade hur det var. Och jag började storgråta. Och jag grät och jag grät och jag snorade och hade mig. Egentligen var det nog mest att jag var trött och då blir andra saker stora och jobbiga.

Men jag var förvånad över att jag släppte fram gråten så. Det var inget sådär Hollywood vacker gråt direkt. Nej, detta involverade mycket tårar och en del snor. Ingen näsduk hade jag heller så jag fick försöka fånga upp ansiktsvätskan utan att det blev för äckligt.

Jag som tidigare inte kunde visa svaghet. Och idag visade jag snor! Antal upprepningar av det ordet i detta inlägg ger kanske en bild av hur förvånad jag är. Och tacksam, jag är väldigt tacksam!

För sedan kunde jag släppa det! Och det var inte så farligt.
Och eftersom jag inte försökte hålla tillbaka allt och behärska mig så blev jag inte så dålig som jag brukar bli. Vanligtvis får jag ju en vansinnig migrän efter ett gråtanfall. Fast egentligen är det ju inte gråten utan det faktum att jag försöker hålla det tillbaka som gör att jag blir sjuk av det.

Jag är förundrad!

Sliten

Jag är trött och sliten. Det är bra på Stegen men det kräver ju även en del. Och jag har svårt att återhämta mig.

Är jag trött och sliten blir jag ledsen och nedstämd. Ergo är jag det. Nedstämd alltså.
Just idag undrar jag vad det är för mening med att gå några timmar i veckan på ett sådant ställe. Jag oroar mig för att de är överdrivet positiva och att det inte överensstämmer med verkligheten. Jag funderar på vad som kommer att hända sedan och om jag duger till något som är någon mening med.

Just därför bör jag gå och lägga mig.

Imorgon är en annan dag.

Korkskruvar!

Jag hittade två korkskruvslockar i mitt hår!

Vanligtvis moffar jag i grejer i håret efter dusch. Jag har tidigare provat balsammetoden och tänkte testa den igen. I det sammanhanget läste jag om linfröavkok som naturlig gelé och det använder jag alltid.

Men ikväll efter badet var gelén slut och jag orkade inte göra nytt så håret självtorkade. Håret ser helt annorlunda ut, på ett märkligt sätt mörkare och jag hade som sagt två korkskruvslockar i nacken. Eller om jag skall vara riktigt ärligt så var det kanske bara 1½ men ändå! Det är mer än vad jag någonsin har haft.

Fast jag vet inte om det är en framtida grej att skippa gelén för jag ser helt galen ut i luggen. Vad skall man göra med luggen/snedluggen/mittbenan för att det skall se bra ut. Hur gör alla andra? Mitt ser sällan bra ut. Finns det kurser man kan gå tro?

Jag är effektiv på morgonen och då finns det varken tid eller ork för lock/plattång. Och de gånger jag provar så dras lockarna ut ganska snabbt igen. Och med några virvlar hit och dit så blir det inte bra.

Jag är väldigt förtjust i att vara snygg i håret. Tyvärr är jag det sällan! *s*
Fast jag har i alla fall hår så vad har jag att klaga på?

Men märkligt nog var det enklare att vara helt utan hår. Det är nu det är jobbigt. Jag visste ju att kala perioden skulle vara väldigt kort. Utväxperioden är lååång. Färgen har ändrats och jag ser någon annan i spegeln varje gång. Ofta undviker jag att verkligen se på mig själv i speglar. Jag kan titta på mig men då är det oftast delar. Har jag sminkat ögonen tittar jag på dem och inte så mycket på helheten.

En kompis gav mig en uppgift för något år sedan. Hon sade att jag skulle stå vid spegeln, verkligen titta på mig själv och säga Hej Inger och se glad ut. Nu heter jag ju Inger och det borde ju inte vara någon svår match men det är det. En mycket svår match och då har jag ändå gått flera boxningsmatcher!

Jag kom visst ifrån ämnet.
Jag har korkskruvslockar! :-)

Nattinatt

Dela?

En kattunge är aktiv. Den vill leka, gosa, busa, upptäcka, ha närhet, prata, bita osv. Som liten är vi, deras människor extra viktiga och de behöver oss.

Jag tror inte jag förstod deras behov när Ellie var liten. Jag tyckte hon var jättejobbig men det är klart att hon behövde ju stimulans, lek och närhet till mig.

När jag märker att Magne är störig är det ofta för att han behöver rastas och leka av sig. Han kräver inte så mycket, den bästa leksaken är ett kvitto som jag knutit ett snöre omkring och drar runt med. Men det krävs ju att jag skall göra det ett tag.

När jag ber min sambo leka med honom tar han oftast laserpekaren samtidigt som han gärna sitter bekvämt. Jag säger att katten behöver mer närhet även när vi leker med honom men jag vet inte om sambon förstår eller om han bara inte bryr sig.

Jag har några saker jag behöver få gjorda idag. Det är svårt med en kattunge som är här och där hela tiden så jag ber sambon leka med honom. När jag leker med kvittot drar jag det längs golvet, jag lyfter det hit och dit så katten får hoppa och röra sig massor. Sambon tar snöret och duttar det lite upp och ner på plats. Katten är inte så intresserad och går. Då läggs snöret ner med motivering att han ville ju inte. Sedan kommer Magne springandes till mig, helt galen av leklust.

Det är jag som får säga till honom, tillrättavisa honom när han biter oss och leker, nafsar i sängen exempelvis. Det är jag som får lyfta ner honom och säga till honom att han inte får äta annan än sin mat (inte bra för bebismagar). Det är jag som klipper klorna på honom. Det är jag som mest håller koll när vi har ljust tända vilket vi knappt har. Vi hade adventsljus tänt på frukostbordet och Magne var lite nyfiken. Sambon duttade lite mot honom då han var i närheten av ljusen men det var jag som fick slita bort honom när han kom riktigt, farligt nära.

Det är ljuvligt med en katt på magen när man tittar på TV. Men man behöver finnas där till bra mycket andra saker också. Fast de andra sakerna får jag göra och så ligger Magne på sambons mage vid TV:n.

Gah! Jag är så skitirriterad att jag massäter choklad! Och graden av irritation gör att det inte duger med vad för choklad som helt. Nej, detta kräver Ferrero Rocher.

Typiskt manligt?

Tidigare när jag var bodde ensam och var singel hade jag en ren toalett.
Den såg ren ut och den luktade rent.

Så fort jag träffade någon man som på regelbunden basis nyttjade detta rum ändrades det.
Vad/hur gör de!?

Jag skrubbar hela toalettstolen men ändå verkar de nå skrymslen som jag inte når och luktar sedan illa.

Många män verkar dessutom vara utrustade med en speciell gen som ger extra stark arom åt sina fekalier. För att inte tala om den som gör att man fiser extra mycket, högt och stinkande.

Dessa små talanger är min lille kattunge utrustade med. Jag fattar inte hur en sådan liten pryl kan skita och få fram så mycket stinkande saker!

Jag som bara haft små söta kattfröknar tidigare som aldrig bajsar och gör de det så luktar det hallon. ;-)

Nu är det en man i huset!

Aktiv men bra dag

På ett sätt är det ganska bra att ha en kattunge som är morgonpigg. Nja, kanske inte när han vill leka med sin älsklingsråtta i sängen klockan 6! Men vanligtvis har jag svårt att komma upp eftersom jag är så trött. Det är jag nu också men det går inte att sova med en sådan vildbase omkring mig. Han är en aktiv och magnetisk sugpropp. När han inte leker eller sover (liiite) så vill han snutta på min hals. Det ser ut som om någon har försökt strypa mig. Försöker jag lyfta bort honom kommer han direkt igen. Ibland får jag lite panik av att ha en liten igel (söt visserligen men ändå!) på halsen!

Men jag kommer upp!

Äter frukost.
Tvättar två maskiner tvätt.
Plockar undan och städar.
Fållar en duk till en kompis.
Bakar en blåbärspaj.
Fikar med en kompis.
Leker och megagosar katter.
Går till posten och hämtar/lämnar.
Handlar mjölk.
Äter middag som jag dock inte behövde laga.
Tar en tupplur i TVÅ timmar! Detta är posten jag är mest glad och stolt för.
Förbereder mitt nästa skapandeprojekt som omfattar tyger. Jag vill ha slitna kanter så jag river tygerna vilket var väldigt tungt för händerna då det var tjocka tyger. Ont gör det nu men fint kommer det att bli! :-)
Diskar.
Tömmer katttlådan som jag glömde igår, förlåt kissarna.

Nu är jag trött men jag är nöjd med dagen.
Skulle jag ha åsikter hade det nog ändå varit lite färre aktiviteter samt en längre promenad.
Men jag är som sagt väldigt glad och stolt över min paus. Den behövde jag.

Och nu är det sovdags för mig. Egentligen lite för sent för timmen innan midnatt är väldigt viktig för återhämtning, det är märkligt. Jag läste det någonstans och jag känner starkt av det. Det spelar ingen roll om du sover lika många timmar. Du får mer vila om du lägger dig vid 10 tiden än om du lägger dig klockan 2 med lika mycket sömn.

Jag hade hoppats att jag skulle hunnit somna innan sambon kom hem så jag inte skulle bli störd men jag hann inte, han kom preciiis hem. Men jag skall sova gott ändå.
Nattinatt.

Medicineringen

Pillerna intogs med vanlig regelbundenhet. Vad som dock inte är så regelbundet är vilka jag tar. Så även idag tog jag fel piller. Nu har jag dubbel dos i mig av morgonens medicin men en normaldos av kvällens medicin.

Det är värre att göra tvärtom, att ta kvällens på morgonen. Det blir en riktigt jobbig dag av det!

Men nu är jag supertrött och skal lägga mig. Jag hoppas att katten lugnar ner sig och inte väcker mig klockan 6 imorgon för att han antingen vill snutta eller leka. Jag försöker lära av honom med att hoppa upp med leksaker i sängen men det har inte gått så bra. Fast det blir inte så konsekvent för sambon låter honom göra typ vad han vill för att han är så söt.

Det är han verkligen.
Söt alltså.
Men bara för det får han inte göra vad han vill!

Se på mig.
Jag är söt men jag får inte göra vad jag vill.

Slump eller mening?

Ett bra tag har jag funderat över om saker händer slumpvis eller om det finns orsak och mening i det. Jag har många gånger undrat om mina böner exempelvis överhuvudtaget når mottagaren men på sistone har jag börjat tänka att det kanske är så att jag faktiskt inte lyssnar. Svaret kommer ju inte alltid på det sättet jag vill, eller kanske snarare aldrig! Dessutom kanske det inte är lösningen jag hade önskat mig. Men att önska sig behöver ju verkligen inte vara samma sak som att behöva dem.

För någon dag sedan när jag tog bussen till Stegen upptäckte jag att det saknades 60 öre för att kunna betala för returresan. Jag började överväga alternativen.

* Fylla på busskortet men det går inte att göra på bussen längre
* Betala resan kontant funkar inte heller
* Betala med mobilen - jag hade bara 9.62 kronor så det räckte inte.
* Fylla på mobilen - hade inte hjälpt eftersom man numera måste registrera sitt mobilnummer för att kunna köpa smsbiljett

Tja, jag får väl gå hem tänkte jag. Ganska långt men det kanske är skönt med en långpromenad.

Fast när jag kom in på Stegen kom jag att tänka på att aktivitetsledaren brukar åka hem över lunch för att gå ut med hunden. Jag kom också ihåg att hon hade sagt att hon bodde på andra sidan stan så det var inte så troligt att hon åkte buss eller cyklade. På vissa ställen har man regler om kontakt med patienter/deltagare/kunder men med tanke på vad hon sade om ateljén så tänkte jag att jag nog kunde fråga. Lite jobbigt är det att ställa en sådan fråga eftersom jag inte vill vara till besvär.

Men jag frågade och det gick hur bra som helst. Och på vägen fick vi möjlighet att prata om massa saker som det varken finns utrymme för eller tid till där. Ett väldigt intressant och givande samtal som jag är glad för att vi hade. Så jag tänkte att det var nog meningen att vi skulle ha det. Bland annat pratade vi om att våga följa vad man verkligen vill göra och att övervinna rädslan.

Hon släppte av mig precis utanför kyrkan och jag noterade att klockan var 12.02 vilket tillsammans med dagen tisdag betyder att det är veckomässa. Perfekt tänkte jag så jag gick in. Och där träffar jag min tidigare bänkgranne i kören som var den person jag fick först och bäst kontakt med där, jag har saknat henne. Prästen pratade och frågade oss om vi vet vilket uttryck som är vanligast i bibeln och hon berättade att det är "var inte rädd". Hmm...intressant med tanke på vårt samtal på vägen dit.

Efteråt övertalar min körkollega mig att följa med på sopplunchen. Väl uppe ser jag att det är fisk och saffranssoppa med saffransbulle. Mums, så gott. Trevligt samtal och en god lunch blev det.

Jag var väldigt trött när jag kom hem men ändå ganska uppspelt. Vilken intressant dag. Slump eller mening?

Köravslutning

Idag har jag varit igång mycket. Efter långpromenaden var jag superhungrig men jag var samtidigt så enormt trött att jag varken kunde tänka ut eller laga något att äta. Inte heller kunde jag lägga mig och vila, jag var för uppe i varv. Jag var nära att somna i soffan men jag frös så jag lade mig i sängen istället. Då blev jag klarvaken, attans också.

Ikväll hade vi julavslutning i min gospelkör. Först tänkte jag att jag inte kände för att gå dit eftersom jag var så trött men avslutningen ville jag ju ändå vara med på. Jag tänkte att jag kunde ju gå tidigare.

Men oj, vad fint de hade dukat och organiserat och vi sjöng och åt och pratade och det var jättetrevligt. Det var faktiskt en av tjejerna i kören som berättade om Stegen och det är nog till stor del tack vare henne som jag började för hon pratade så positivt om dem. Vi pratade länge efteråt och jag har nyligen kommit hem.

Jättetrött men glad och nu måste jag hoppa i säng!

Proportioner

Jag läste i en blogg att en kvinna som fick sin cancerdiagnos ungefär samtidigt som mig har fått återfall. Det är ingen jag har kontakt med och jag har inte läst hennes blogg på evigheter.

Idag läste jag att hon hade fått cancer i andra bröstet också. Kallas det förresten för återfall eller för spridning? Jag vet inte.

Vad jag däremot vet är att jag är hemskt ledsen för hennes och hennes familjs skull och jag hoppas innerligt att hon klarar av att få bort skiten ur hennes kropp och liv!

Och så känner jag mig dum för att jag gnällde över att jag blev väckt tidigt samt över otrevliga människor. Vad spelar det för roll egentligen?

Arg som ett bi

Brukar bin bli arga egentligen? Varför säger man så?
Men nu är jag det. Arg som ett bi.

Min dag började ju lite för tidigt för min del. Då blir jag sur. Så det var inte det bästa utgångsläget men hade inget annat hänt hade det nog inte spelat någon roll. Då hade jag återgått till att bli mitt vanliga soliga jag (tror du mig inte?) ;-)

Igår kväll fick jag ett sms ganska sent på kvällen. Jag trodde det var en kompis som avbokade vår promenad idag med tanke på tiden. Men nej, det var UPS som hade försökt leverera ett paket tre gånger men inte lyckats.

Det var ju märkligt. Så mycket borta är jag verkligen inte. Dessutom har jag bara sett att någon har försökt nå mig en gång. Porttelefonen går till telefonen då står det som missat med ett speciellt telefonnummer.

Så jag skulle ringa deras kundtjänst, vilket jag gjorde.

Jag talade med en man som var snabb, effektiv, korrekt och tillmötesgående. De har leveranstid mellan 9 och 17. Eftersom jag är på stegen imorgon frågade jag om det var möjligt att få det efter klockan 1 och det antecknade han.

Som tur var så bläddrade jag i almanackan (eftersom minnet inte är att räkna på) och då ser jag att min tid på fm är ändrad till em eftersom vi skall ha uppföljningsmöte med AF.

Ja, då fick jag ringa igen och försöka boka om.
Försöka är nyckelordet.

Den automatiska svararen igen som säger att jag skall klicka hit och dit och 1 och 0. Då kommer jag till en kvinna som frågar efter mitt telefonnummer. Lite märkligt tyckte jag eftersom jag inte har uppgivit det tidigare vilket jag också säger men hon får det. Jag sade att jag fick ett sms och har ett nummer om hon hellre vill ha det eftersom det var det jag uppgav när jag ringde tidigare för leveransen av mitt paket. Trögt är det och hon verkar ha svårt att förstå. Till slut, när mitt tålamod var på bristningsgränsen inser hon att jag har hamnat fel. Detta var hos avhämtning av paket och inte leverans.

Så, jag ringer igen och får en annan kvinna på tråden. Jag berättar som det är att jag tog fel på tiden och skulle vilja ändra. Nej, det går inte säger hon. Vi har leveranstid hela dagen och kan inte bestämma någon speciell tid. Nähä? Slår ni krona och klave över vad ni skall ge för svar eller? Jag sade att jag hade fått ett annat svar av den jag talade med tidigare. Hon avbröt mig och hon var extremt ohjälpsam. Hon sade att hon kunde skriva in ett önskemål men sade samtidigt att det är verkligen inget hon lovar och hon lyckades verkligen få det att låta som om det vore en omöjlighet. Dessutom sade hon att jag säkert hade missförstått den jag hade talat med tidigare. Nja, nu är det så att jag förstår svenska ganska bra faktiskt.

Jag förstår verkligen att de inte kan säga en exakt tid och att chaufförerna får ta det i tid och mån (geografisk möjlighet) de kan. Men samtidigt så är det ju ganska mycket slöseri av tid att köra ut ett paket till någon som inte är hemma. Vad är det för mening med det? Hade det inte varit bättre att försöka planlägga det en smula i alla fall. Eller är det godtyckligt hur de kör? Nu svänger jag in på denna gatan, skall se om jag har någon leverans i närheten. Ja, titta där - då slänger jag in ett paket här då. Ingen hemma? Tough shit.

Jag försökte ändra taktik och frågade ifall de lyckas uppfylla önskemål när sådana finnes eller om det oftare är så att de inte kan. För i sådana fall kanske det är bättre att ta leveransen på fredag. Surmänniskan verkade inte förstå min fråga utan upprepade att de levererade mellan 9 och 17. Ja, jag har hört det. Men hade du inte avbrutit mig hade du kanske förstått min fråga så jag upprepade den ånyo. Men nope, hon hade bestämt sig för att vara surmänniska idag. Otrevlig och ohjälpsam. Då tog tålamodet slut för mig. Jag sade att hon nog skulle behöva gå hem och lägga sig igen för att börja om dagen, kör ut på fredag sade jag och sedan lade jag på.

Nu skall jag borsta av mig surheten och ilskan och hitta lugn och glädje istället.

För tidigt

Flera nätter har jag väckts av lillplutten, senast vid 6-tiden. Då är han pigg och vaken och då vill han leka, busa, gosa och snutta. Snuttandet skall helst vara vid min hals. Han är hur söt som helst men det är faktiskt lite jobbigt. Min hals börjar se ut som om någon har försökt strypa mig!!

Och när jag försöker ta bort honom tar det inte många sekunder innan han är tillbaka igen, den lille proppen!

Sambon väcks också men han somnar om efter några minuter.
Det gör inte jag.

Än svårare blir det när han för att inte störas lägger kudden på huvudet börjar snarka. Gah!
Idag säger jag inte till för jag orkar inte börja dagen med en utskällning.

Grannen ovanifrån har som så många andra mobiltelefonen som väckarklocka. Den ligger på golvet och avger signal samtidigt som den vibrerar. Mysigt.

Ute hör jag en mamma och ett barn. Barnet är extremt ovillig att gå med och eftersom det ekar så fint förs ljudet med lätthet upp till vår våning.

Som grädde på moset är det någon tidig resenär som drar på min favoritpryl på kullersten - en kabin/dragväska. Ah, härligt att hållas vaken av.

Så, jag gick upp.
Jag har ätit frukost, lagt upp en duk, lekt med Magne och nu hamnade jag här.

Nu är här jättetyst.

Sugmärken

Jaa, det var allt många år sedan jag hade det.
Först när jag såg det i spegeln undrade jag vad det var och vad det kom ifrån. Men jag kom på det ganska snabbt. Och, nej, det var absolut inte min sambo - han har inte varit i närheten av min hals på ett bra tag.

Jag vet knappt om jag vågar skriva det men jag gör det för det är så hysteriskt roligt. Jag har fått ett sugmärke från min katt!!Han tycker det är så gosigt att snutta så han låtsas väl att jag är hans mamma och snuttar lite här och där. Han brukar snutta på armen och det är ju ok, även om det ibland känns lite konstigt. Halssnutt har jag väl vant mig med men det var konstigt i början.

Lille Magne med oanade talanger!!
Jag skrattade så jag nästan kissade på mig. Lille sötisen! Haha

Usch, försent igen. Jag skulle ju redan varit i sängen och sovit!
Hopp i säng, nattinatt

Stegen och ateljé

Jag hade fått en förfrågan om att ta med mina kort så de på Stegen kunde titta på dem och jag hade med mig dem idag. Sedan blev det inget mer gjort.
Aktivitetsledaren tillika konstnär sade att hon har aldrig sett något liknande och att mina alster berörde henne väldigt mycket. Några andra som såg dem sade till mig att jag verkligen är en konstnär. Det är så märkligt att komma från min hemmapysslande där jag säljer av tillfälle till att det blir så stort!

Konstnären frågade mig tom om jag ville dela ateljé med henne!? Jag blev helt överrumplad, helt chockad. Hon tror verkligen på mig.

Detta är min 6:e vecka på Stegen och det enda jag har gjort är att sy en handduk. Fast jag tränar ju på att göra andra saker. Jag tränar mig på att ta beröm! Det är verkligen inte lätt alltid!

De ville att jag skulle ta med lite produkter så de får se det och prova på själv och gärna. Det är alltid roligt att försöka få andra intresserade av detta för det är ju så roligt.

Jag gillar Stegen skarpt! Jag vill vara där länge!

Att välja glädje?

Under några dagar (?) har jag känt en stor irritation mot min sambo. Jag är sur, irriterad, arg, besviken, ledsen samt uppgiven.

Under en sådan känslovåg satt jag och arbetade i min affirmationsbok. Just då höll jag på med en sida där jag skrev - jag väljer glädje. Jag började faktiskt fnissa en smula, riktigt roligt. Och tänk att man kan ge sig själv en tankeställare så där lätt.

Och ja, jag lyckades faktiskt byta ut mina tankar och känslor av irritation mot lite mer lugn med inslag av en smula glädje.

Kan det verkligen vara så lätt?
Ja, ibland. Det beror nog på hur starka känslorna och tankarna är för stunden samt vana. Men faktum är ju att det är jag själv som bestämmer. Det är inte alltid man tror det. Ibland känns det som att jag flyger lite hit och dit i vinden. Men ingen annan kan bestämma eller kontrollera mina tankar och känslor. Det kan vara svårt vissa stunder med tanke på att jag är en empat och känslomässig svamp som känner av och känner in. Där har jag något att jobba på/med.

Där också. ;-)

Undrar hur det blir imorgon.
Jag tror minsann jag skall välja glädje då också.

...om jag bara kommer ihåg...

Förvirrande samtal

Jag känner mig helt förvirrad.
Trött och förvirrad.

Efter körövningen idag kom det fram en av tenorerna till mig och började prata. Han brukar prata med mig och liksom se mig. Varför har jag inte förstått. Jag vet att det inte är något intresse bakom eftersom han är tillsammans med en annan i kören och han utstrålar heller absolut inget sådant.

Jag vet att han jobbar med människor och personlig utveckling men jag vet inte på vilket sätt. Jag fick ett visitkort när han började i kören (jag som så många andra) och tittade in på hans hemsida av nyfikenhet men glömde det lika snabbt igen.

Han inledde med att säga att jag är en av de trevligaste och mest intressanta i kören. Jag blev helt ställd. Inte för att jag inte är det ;-) men det är ju inte den vanligaste inledningen på ett samtal. Sedan fick jag höra en lång utläggning om mig typ. Han sade så mycket att jag till slut inte alls förstod vad han pratade om. Dels var det sent och dels bryter han på något språk. Sammantaget blev det för mycket.

Jag tror han sade en del positiva saker men jag kommer bara ihåg det sista som handlade om att jag var stark. Han sade också en del saker som kanske inte var så roliga att höra men jag tror nog det handlade om omtanke och att han egentligen ville försöka hjälpa mig. Bla sade han något om att jag är för snabb och vill så mycket samt att jag är desperat glad. Ibland vill jag frälsa omgivningen som kanske inte vill bli frälsta. Och nu när jag tänker på det så gjorde han ju likadant. Var det rätt att ge mig en sådan föreläsning? Jag känner mig inte upplyft av den. Jag gick därifrån i stort sett gråtandes men jag vet inte riktigt varför. Ville jag bli hjälpt just där och då och av honom? Var det en hjälp?

Jag märker att han är väldigt duktig på att läsa av människor. Men han kanske skulle behålla lite mer för sig själv.

Både ock

Hur tycker du att vår relation är?
...
...
...
Jaa, det är ju både ock...
...
...
...
...
(om jag är tyst så finns det inte)
...
...
Tystnad
...
...
Ridå
...
...
...
(eller skulle jag ha bett honom utveckla sitt uttalande?)

Vår konsert med Sanna Nielsen

Igår var vår gospelkör med i konsert med Sanna Nielsen. Det var bra och det var roligt.
Vi har en rasande duktig körledare!

Jag har varit jätteorolig hela veckan över detta.

Inte det minsta för sången dock men jag har varit väldigt orolig över hur jag skulle orka hålla igång i sex hela timmar utan någon som helst möjlighet till vila och knappt mat eller vatten. Jag fick planera noga. För att inte glömma något hade jag skrivit en lång lista.

Min medicinering gör mig väldigt torr i munnen men jag kunde inte ha vattenflaska på scenen. Jag tog med halstabletter att suga på istället. Jag hade dock inga fickor i kläderna jag bar och ingen passande väska men jag tyckte att jag löste det alldeles ypperligt, jag stoppade dem i bh:n - jag har ju liksom lite plats över där! Hur jag hade tänkt att smyga upp en hade jag nog inte funderat på och som tur var så slapp jag tänka ut en lösning på det.

Körledaren vet mitt hälsotillstånd och jag får sätta mig när jag behöver. Vi sjöng i kyrkan och jag stod så jag hade stöd av staketet vid koret. Staket kanske det inte kallas men jag vet inte vad det heter.

Jag hade några müslibars som jag fick snabb och enkel energi av. Hörselskydden hade jag ingen möjlighet att använda. De var dock inte tänkta till själva konserten eftersom jag litade på att en sångerska med akustisk gitarr inte skulle väsnas så mycket. Däremot hade vi några minuter efter repet innan vi skulle ta plats i kyrkan och kören brukar prata och vara ganska högljudda. Men jag hamnade i ett intressant samtal och tyckte inte riktigt att hörselkåporna passade där och då!

Som vanligt behöver jag tänka på klädseln. Inte för varmt och bekvämt brukar vara det vanliga temat. Denna gången blev det lite svårare eftersom kyrkan är väldigt kall. Men samtidigt skulle det vara nästan 1000 pers samt levande ljus så vilket håll skulle jag gå på? Jag valde att klä mig hyfsat svalt. På slutet var jag lite varm och snurrig. Jag hade kunnat ta av mig koftan men jag orkade inte! ;-)

Men för att vara säker så förberedde jag med aspirin. En sjuksköterska sade en gång att man kunde självmedicinera med acetylsalicylsyra under en period för att få ner smärtan. Jag som aldrig tyckt att vanliga värktabletter har hjälpt var lite svårövertalad. Men jag provade och det funkade faktiskt hyfsat. Så om jag vet att jag skall göra något tar jag en liten kur. Lika ofta glömmer jag det tyvärr.

När jag var på Vidarkliniken så fick jag en slags creme som bla innehöll lavendel och guld. Den skulle man smeta på en kompress som man skulle ha vid hjärtat. Jag tänker ofta att det kan ju inte fungera men faktum är att det verkar göra det. Det gör att jag känner mig starkare och lugnare.

Jag har alltid sjungit. Förr i världen hade jag oerhört bra minne och kunde komma ihåg en låt efter två genomsjungningar. Nu får jag jobba väldigt hårt för det. Det hade jag gjort men det var ändå en liten prövning. Jag kände ju igen alla låtar (givetvis) när introt spelades men visste inte vilket det var. I de flesta fallen kom jag på hur jag skulle sjunga typ någon sekund innan min stämma skulle börja. Lite stressigt när det är så, speciellt när jag jämför med vilken stenkoll jag alltid hade förr.

Men det gick bra och det var roligt.
En del i kören är lite speciella och hälsar inte ens men vissa andra är så oerhört trevliga att de kompenserar med råge. Dessutom måste vi ha den absolut bästa, glada, raraste och mest omtänksamma körledare man kan tänka sig.

Trött är jag. Jag är så oerhört trött och ligger säkert på minus 37 men jag klarade det.
Idag när jag kom hem från Stegen fick jag ta en tretimmars tupplur. Nu skall jag gå och lägga mig.

Och jag är glad och tacksam. Söndagen jag varit så orolig för gick bra!

Vem har skrivit mina inlägg?

Av någon anledning började jag läsa tillbaka i bloggen. Jo, jag ville kolla om jag kom ihåg rätt slutdatum för cyton (vilket jag gjorde, tjohoo, något jag kommer ihåg!)

Men det var så märkligt när jag läste för det kändes så obekant att läsa orden. Jag känner ju igen vad jag beskriver och vad jag skriver men formulering och texten känns ändå obekant. Och då är det inte ens kvällssnurrsskrivelser!

Som det är på väg att bli nu!
Jag har suttit här för länge men jag ville uppdatera det som var viktigt för mig. Mitt minne är ju som jag skriver ofta (typ varje dag) inte det bästa och en blogg (dagbok) är ett bra hjälpmedel. Jag vill verkligen komma ihåg vad som händer på exempelvis stegen och mina reaktioner inför olika saker.

Men nu skall jag bara gå och lägga mig och hämta en eller helst två katter så de kan sova med mig. Jag är ensam ikväll och jag är så glad över det eftersom det innebär att jag troligtvis kommer att sova riktigt gott. :-)
Nattinatt

Stegen, vilken sorts talang?

Vid det senaste tillfället kom vi (jag och aktivitetsledaren som tillika är konstnär) att prata om mitt skapande. Hon sade att det satte igång otroligt mycket i henne och att hon aldrig har blivit så berörd av något tidigare.

Oj.

Vi pratade om hur man kan använda skapande i återhämtning och det visade sig att vi hade väldigt snarlika tankar om hur vi ville arbeta med det. Det var lite spooky faktiskt!

Sedan säger hon att min talang inte är inom det verbala. Först hörde jag enbart det negativa och blev riktigt ledsen innan jag förstod vad hon menade. Ord, att vara verbal, att ha stort ordförråd, att kunna uttrycka mig och att vara intelligent har alltid varit så viktigt för mig. Och nu säger hon att jag pratar och tränger mig på med mina teorier så att folk blir trötta och inte orkar lyssna längre?

Men sedan försökte jag lyssna vidare. Hon sade att jag vill så mycket och att jag blir ivrig. Det är dessutom inte alltid som människor vill höra vad jag har att säga, det kanske inte är rätt tillfälle även om kanske det jag har att säga skulle vara av godo för dem. Hon berättade att hon är likadan och hon sade det på ett bättre sätt än vad jag lyckas beskriva här.

Hon fortsatte med att säga att min talang var min konst. Och hon kallar det faktiskt för konst. Det är en stor grej för mig att höra det. Hon sade att jag berör så oerhört kraftigt genom den och att man då kan ta mitt budskap till sig. Det är via konsten som jag kommunicerar.

När jag tänker på hur jag är tror jag att hon kan ha rätt. Jag är entusiastisk, ivrig och vill så mycket. Jag vill dela med mig av mitt budskap och allting liksom bara bubblar ur mig. Dessutom har jag mycket att säga så jag slutar ju aldrig! Haha. Jag har sett reaktionerna hos människor men inte riktigt velat ta in det.

Prestationer har alltid varit viktigt för mig. Producera, prestera, vara duktig.
Men nu pratade hon om något annat.
Kommunikation.

Jag har aldrig tänkt på mitt skapande som kommunikation men det är det ju. Jag lägger ner mina tankar, mina värderingar, mina lärdomar, min energi (och mycket tid!) på mina skapelser. I (främst mina böcker) mitt skapande för jag fram det jag vill säga, det jag vill dela med mig av. Jag har tänkt på det som enbart produktion och prestation.

Men jag kommunicerar ju genom min konst.
Oj, nu skrev jag det.
Konst. Min konst.

Jag har ofta tänkt på orden konst och konstnär. Vem är det, vem avgör vad som är konst, vem som är konstnär och när man blir det? Blir jag det om andra kallar mig för konstnär? Är jag det om jag säljer?

Det spelar ingen roll just nu.
För jag kommunicerar.

Stegen, uppvisning

Jag har ju inte berättat hur det går på Stegen.
Det går bra.

Vid första tillfället hos pysselfröken frågade hon om jag gjorde något kreativt. Jag hade min eviga följeslagare, vattenflaskan, med mig som jag har sytt ett fodral till och visade henne. Vi kom att prata om olika material och hon ville gärna prova på dem själv.

Gången därpå tog jag med mig lite material samt några av mina skapelser, bla mina cancerböcker (altered books) för att visa hur jag har använt materialet. Sedan var jag fast. Eller var det hon som var fast? Eller fastnade allihop?

Under TRE hela timmar fick jag höra den mest otroliga berömsvärmen. Allt var så mycket och så omtumlande och så överväldigande att jag ärligt talat inte kommer ihåg vad de sade. Hon ropade på den ena efter den andra och till slut tror jag att alla anställda samt deltagarna hade varit och tittat och kommenterat. En av dem började gråta. Jag blev orolig men det var tårar av rörelse för hon tyckte att det var så fint.

Och där satt jag ganska generad faktiskt och ville mest av allt bara hem. Jag var jätteglad, så otroligt glad för allt vad de sade men det var så mycket. Jag hade inga möjligheter att ta in allt.

Det var en märklig...och mäktig dag!

Torsdagens undersökning

Halvelva hade jag tid på röntgen (känner mig snart hemma där) igen. Det var inte så tidigt. Men märkligt att det kändes så. När jag gick upp kändes det som att jag inte hade sovit alls. Jag ligger verkligen efter med vilan denna vecka - sådär minus 37 tror jag.

Jag blev uppropad tillsammans med 4 andra, det tyckte jag var lite lustigt. Undrar hur det skulle gå till, skulle det sparas på röntgenplåtar?

Jag fick komma in först så jag vet inte om det slutade med gruppfotografering. Jag fick i alla fall ta singelbilder. Klä av dig och fram och tillbaka och vänd hit och dit och nu kan du klä på dig igen.

Hem.

Måndagens undersökningar

Ja, det tog många dagar att återhämta sig ifrån den hemska måndagen.

Den började med att jag ganska tidigt skulle infinna mig på röntgenavdelningen. Inte förrän jag var där slogs jag av tanken att det ju var här det inleddes. Mammografin gjordes på annat ställe men ultraljud och finnålspunktion samt alla undersökningar inför cytostatikabehandlingen gjordes ju här. Och det hade jag inte tänkt på. Jag hade inte haft en enda tanke på att det kunde vara jobbigt.

Den första jag möttes av var en otrevlig receptionist som satt i privatsamtal i telefon. Ursäkta att jag störde ditt telefonsamtal sade jag när jag gick därifrån. Ok sade hon. Haha, hon förstod inte ens ironin så det blev ju faktiskt ganska roligt.

När jag satt i väntrummet såg jag mig omkring. Alla andra som var där hade någon med sig. Det hade jag också velat. Fast det hade jag inte förstått innan och om min sambo hade erbjudit sig att följa med hade jag sagt att det inte behövdes. Fast en liten hand hade jag nog velat hålla märkte jag när jag väl var där. Injektion i armen och ut i väntrummet en halvtimme igen. Tur att jag hade med mig en bra bok för jag märkte inte alls av väntetiden. In igen, klä av mig, få fler injektioner (som inte alls skulle märkas) och lägga mig i apparaten som sänktes ner över mig. Sedan skulle jag ligga där stilla i sådär 10 minuter. Då kom det. Tårarna trillade nerför kinderna. Men jag kunde inte torka bort dem för jag fick inte röra mig. Så istället följde de kinderna och rann in i öronen istället. Det blev ju åtminstone något annat att tänka på!

Det var förresten en hurtig, klämmig människa som höll i undersökningen. Det är säkert ingenting. Du är ung och det brukar aldrig vara något. Nää, vad bra.

Förresten vad var det för konstig metallkänsla jag fick i munnen? Och det var ärligt talat ganska äckligt för det påminde väldigt starkt om hur det var under cyton. Oj, det är nästan aldrig någon som känner av det så det brukar jag aldrig säga, sade hon. Fast den här kroppen reagerar ju på allt!

Hem igen.
Trött och uppstressad, oförmögen att lägga mig och vila.

Dags då för nästa besök vilket var hos bildterapeuten där jag skulle ha mitt andra bedömningssamtal. Hon körde på hög växel direkt, tur jag hade näsduk med mig. Tydligen var jag tillräckligt.... (fyll i själv)...för att börja hos henne.

Mat.
Vissa dagar är det svårare än annars. Detta var en sådan dag.
Jag köpte en hamburgare som jag nästan lyckades stoppa i mig. Fick någon mat i mig i alla fall vilket var bra.

Dags för dagens tredje och sista vårdbesök. Ögonläkaren.

Jag hade glömt ta med mig linsbehållare och glasögon vilket jag fick lite skäll för. Nu fick jag ta av mig linserna, få en massa gojs droppat i ögonen och sedan släpptes jag lös för att ta mig till vänterummet själv. Det gick med nöd och näppe. Tur att det var rummet bredvid, annars hade jag inte klarat det, jag har vansinnigt dåligt syn.

Den braiga boken hade jag fortfarande med mig och visst går det att läsa genom att hålla den några centimeter ifrån näsan. Inte så bra för axlarna märkte jag dock senare. Fast bra för väntetiden för det tog ohemult lång tid men det märkte jag ju knappt av.

En man satt bredvid mig. Han tittade på mig ganska mycket. Jag kanske verkade bekant för honom? Eller så tittade han på blomman bakom mig, vad vet jag. För se, det kunde jag inte trots att han bara satt en meter ifrån mig.

Till slut blev jag inkallad. En kvinna hörde jag och jag såg att hon var ljushårig. Det är ungefär allt jag vet om henne, jag såg inget mer. Och märkligt nog så hör jag sämre när jag inte ser. Jag antar att mina sinnen blir så förvirrade att de inte vet vad de skall göra.

Jag hade avfärdat besöket inom mig själv som att det skulle vara en snabb och enkel undersökning. Jag tog fel. Väldigt fel.

Hon droppade än det ena, än det andra i ögonen. Titta upp och ner och hit och dit och in och ut. Titta rakt fram så skall jag bara trycka den här grejen på ditt öga och se hur du reagerar. Och givetvis skall jag lysa dig i ögonen under hela tiden så att du tror att du skall få ett epilepsianfall. Och när du tror att jag är färdig skall jag droppa lite bedövningssalva i ögonen på dig för att sedan trycka fast en stor plutt på hela ögat som jag skall köra hit och dit. Och när jag är färdig med det måste jag hålla emot ditt kindben för att överhuvudtaget få loss den från ditt öga med dess tillhörande äckligt sugande ljud.

Du har glaskroppsavlossning. Det är vanligt. Du får vänja dig. Här har du ett papper om det. Hejdå.

Nej, så kort var hon inte. Men jag var chockad och helt färdig. Inte såg jag något heller, sade jag förresten det?

En del av mig var oerhört tacksam över att jag bodde så nära även om jag aldrig trodde att jag skulle kunna ta mig hem! En annan del storgrät över min egen kropps degerenation.

Mina ögon brukar vanligtvis rinna när jag är utomhus. Detta var många gånger värre, jag vet inte ens hur jag skall kunna beskriva det. Som tur var så kom jag hem ganska snabbt för väl hemma så började ögonen värka. Beskrivning saknas.

Efter några timmar kunde jag se igen.
Jag hittade vägen till sängen och gick och lade mig.

Många, långa timmar

Idag har jag tillbringat ca 4 ½ timmar på tre olika vårdinrättningar.
Jag är helt slut.

Jag hoppas innerligt att huvudvärken inte följer det vanliga mönstret för då lär jag vakna på småtimmarna med en dundrande migrän.

Hjärt- och lungkoll

Snabbt som attan gick det. Det var ju bara någon vecka sedan jag var på kontroll på onkologen. Först fick jag en kallelse till lungröntgen och i fredags fick jag kallelse för hjärtkoll som sker redan klockan 8 imorgon. Vilken tur att jag kan komma på den tiden. För det hade varit väldigt svårt att avboka i tid!

Ja, lite orolig är jag faktiskt. Inte extremt men det känns obehagligt. Jag tror nog egentligen inte att det skall visa något. Fast det tror jag aldrig. Jag har en tendens att underreagera på sådant här, jag tror aldrig att det skall vara något farligt. Inte ens vid cancerbeskedet blev jag rädd, jag trodde verkligen inte att det var något som skulle döda mig. Inte så att jag är övermodig, absolut inte. Det är nog snarare så att jag har varit i situationer där jag inte har blivit tagen på allvar eller verkligen sedd. Och därför är jag alltid inriktat på att det aldrig är något speciellt med mig, vare sig det är bra eller mindre bra.

Beskedet i sig besvärar mig inte lika mycket som bristen på engagemang i min omgivning. Min sambo reagerade inte ens. Han sade att han orkar inte med mer sjukdom så han tänker inte lägga ner tid på det. Jag förstår att det har varit mycket för honom med allt. Vad jag inte förstår är hur man kan bestämma sig för en sådan sak, hur man inte kan bry sig. Jag har berättat det för två vänner och de reagerade inte nämnvärt heller. Det gör mig ledsen.

Min nye kärlek

Min nye kärlek heter Magne och han är alldeles ljuvlig!
Han är av rasen La Perm och kommer från himla goa uppfödaren Ägirs Hus.

Bensinslattar

Och givetvis körde jag på för fullt nu när jag var glad och hade lite extra energi.
Bara för att jag får in några matskedar bensin i tanken innebär det inte att jag kan köra som om jag hade full tank. Jag borde allt vänta den tiden det tar att tanka. Men det tar sådan tid och det hinner (läs vill!) jag inte vänta på. Så jag kör mina småslattar och så stannar jag igen...och igen...och igen.

Men jag har hoppet kvar. Någon gång kommer jag att lära mig...tror jag.

Glad

Idag känner jag mig glad.

Det känns bra! :-)

Spår

När jag vaknade såg jag en fläck på lakanet vid sidan om huvudkudden. Det tog några sekunder innan jag förstod - kom ihåg. Jag hade haft ännu en chokladräd och denna gången I SÄNGEN!!

Det är tur att jag kommer ihåg det när jag ser spåren efteråt. Tänk vad konstigt det hade varit om jag inte alls hade kommit ihåg det och ätit jättebra och ändå fortsatt vara fluffig. Nu vet jag i alla fall var fluffet kommer ifrån (åtminstone dagen efter).

Och då kommer jag till den enkla frågan hur skall jag kunna sluta...

Letande

En stor del av min tid går ut på att leta efter saker.

Förr i världen hade jag stenkoll på var jag hade alla mina grejer.

Det har jag inte nu.
Så, jag letar.
Och letar.

Det är inte alltid jag hittar vad jag söker.

Som nu.

Tankar

Igår på bussen åkte jag förbi en skola. Det var några barn som lekte och jag kom ihåg hur jag alltid sprang ut för att spela fotboll när jag gick sådär i femman, sexan. Jag fick en tanke som jag blev lite förvånad över. Jag undrade om man kan komma ihåg känslan av att vara kort, av att vara barn i förhållande till vuxna som är så mycket längre. Fast skulle jag försöka dra mig till minnes hur det kändes behöver jag försöka tänka tillbaka mycket längre än till sexan för jag var redan 172 cm då.

Kan man komma ihåg hur det känns att vara kort? Eller är det andra saker som är "viktigare" att komma ihåg så man inte kommer ihåg det?

Visst är det viktiga saker jag funderar över?

Begravningen

Jag vet att det blir många inlägg men jag vill inte blanda ihop allt. Jag "behandlar" varje ämne för sig.

Jag var på begravning för en vecka sedan. Den var fin.
Men det var märkligt.
Jag hade en sådan konstig känsla i kroppen som jag kände igen men som inte riktigt stämde. Jag letade och letade i minnet samt känslominnet för att hitta vilket jag faktiskt gjorde. Men jag blev nästan ännu mer förvirrad.
Jag och min sambo körde för att hämta smörgåstårtor som vi skulle ha efteråt. I bilen säger jag till honom att det här låter skitkonstigt men det känns som att det är julafton fast förutom den roliga biten av det. Man klär upp sig och väntar. Man fixar med mat och dukar fram och tänder ljus och donar. Folk som man inte träffat på ett tag anländer, också de finklädda. Klockan tre startar det, vi bänkar oss inför visningen. Sedan är det matintag. Och vädret är grått och det regnar en smula. Precis som julafton brukar vara.
Jag var nästan orolig över att säga det till sambon för jag var rädd att han skulle ta illa upp och att det skulle låta vanvördigt men han sade att precis så är det!

Men min stressmage visade sig på ett djävulskt sätt. Eller egentligen stressmage blandat med dåligt intag av mat och dryck. Ungefär en timme innan begravningen började jag få ont i magen. Och detta är en väldigt speciell typ av magvärk så jag visste direkt vad som var på gång. Jag blev livrädd. Men det skulle ju bara göra det ännu sämre så jag försökte vila. Jag gjorde yoga, jag försökte andas lugnt. Om jag inte lyckades få det under kontroll skulle det innebära att jag missade begravningen och det skulle ju vara fruktansvärt!

Det går alltid till på samma sätt. Jag får ont i magen. Fruktansvärt ont i magen. Jag ligger i fosterställningen och kvider av smärta, helt genomsvettig och samtidigt väldigt illamående. Jag försöker gå på toa några gånger men ingenting händer så jag får återvända till fosterställningen. Detta brukar ta fyra timmar. Sista gången jag går på toaletten kommer allt, väldigt hastigt - diarré. Efter detta är jag fullständigt slut och behöver gå och lägga mig.

Och hade det följt vanliga gången hade det inte lämnat mycket utrymme för begravning. Så jag försökte som sagt med min yoga. Det lättade lite. Vi åkte iväg och väl framme vid kapellet blev värken sämre igen. Jag fick ta en promenad. Som tur var så var det alldeles lugnt och otroligt vackert med trädens alla färger vilket gjorde att jag kunde slappna av mig och magen en smula. Magen gjorde sig ändå påmind under själva begravningen och jag satt spänd och tänkte panikslaget på hur jag skulle göra ifall det blev värre. Men jag klarade mig.

Efteråt var det lite "mingel" och prat om att det var fint och med vackra blommor, det var det verkligen. Jag försökte andas lugnt och långsamt och stå ut men det var jobbigt. Det går ju inte direkt att skynda på människor i det läget. Och jag visste att om jag gick på toan skulle jag kanske behöva sitta där ett tag så det var ingen bra idé att uppsöka den faciliteten i kapellet.

Till slut kom vi äntligen tillbaka och jag sprang upp på övervåningens toa och fick äntligen lugn och ro. Efter besöket lade jag mig för att vila en stund men kände att det inte var över än. Ingen fosterställning behövdes men värken var kvar. Efter ett tag fick jag gå på toa igen och sedan var det färdigt. Lite vila igen innan jag kunde gå ut till folksamlingen. Jag hade nog behövt vila en längre stund men det hade ju varit konstigt. Gudskelov att det gick så bra det gjorde och att inte värken var värre, att det inte var som det brukar vara.

Ceremonin var fin, prästen var bra, kantorn var bedrövlig. Svärföräldrarna har en broderad...vad heter det, sådan man har på väggen på landet...med texten här är gudagott att vara. Jag föreslog den psalmen och funderade på att erbjuda mig att sjunga den. Men jag kände att jag inte skulle ta på mig för mycket vilket var väldigt bra med tanke på magen. Fast när kantorn sjöng den så blev jag så besviken och sambon sade också att det hade varit bättre om jag hade sjungit den.

Det var underbara blommor, de flesta gick i höstens färger. Enkel kista och mycket fint som blev sagt. Svärmor satt mellan mig och sambon och hans barn satt på hans andra sida. De grät jättemycket, det var så hjärtskärande. Jag försökte hålla om svärmor samtidigt som jag försökte ge stöd åt sambon. Samtidigt som jag också var ledsen och grät var jag samtidigt utanför det hela eftersom jag inte känt svärfar så länge och inte har lika nära kontakt med honom. Vid allvarliga samtal mellan sambon och hans barn och/eller hans mor sker de alltid när jag inte är närvarande. Så har det varit under alla år, speciellt när barnen bodde här varannan vecka. Jag är inte ingen självklar del. Det är ok, detta är deras stora förlust. Min förlust var inte riktigt lika stor eftersom jag inte hade känt honom lika länge och nära. Men det gjorde att det blev lite konstigt, jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Om jag skulle hålla mig utanför där jag ändå varit hela tiden eller om jag skulle försöka att stötta dem vilket skulle kunna bli konstigt eftersom jag aldrig haft möjligheten tidigare. Det blev nog en blandning. Jag lät sambon och hans mamma gå upp först, sedan hans barn och strök dem över ryggen för att ge dem styrka och tröst. De lade ner blommorna och jag fick nästan tränga mig fram för att också kunna göra det. De stod liksom med ryggen åt mig. Efter blomnerläggningen samlade sambon ihop dem till en gruppkram. Jag hamnade utanför och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle tränga mig på men samtidigt blir det ju konstigt att stå utanför. Sambon drog in mig också så jag behövde inte tänka längre.

Och allt detta hann jag tänka och fundera på samtidigt som jag lyssnade på prästen och kantorn, samtidigt som vi sjöng med i psalmerna, samtidigt som jag försökte ge stöd åt sambon och hans mamma, samtidigt som jag pratade med andra av deras nära och kära. Men hur skulle jag inte kunna göra det? Varför skulle jag skulle kunna stänga av hjärnan just denna dag när jag inte kan det annars?

Onkologen, kontroll

Gårdagen började med besök på onkologen - 2 års kontroll. Och det var verkligen exakt två år på dagen som jag fick min sista cytostatikabehandling. Sista för alltid hoppas jag!

Jag tycker det är obehagligt att gå dit på undersökning. Läkarna är trevliga och jag är inte direkt rädd för återfall, det är inte det. Det jag upplever som obekvämt är skillnaden i bemötandet. Som patient under behandling fick jag ett fantastiskt bemötandet. Jag fick väldigt mycket tid att ventilera eventuell oro och alla tankar och frågor som kom upp. Biverkningarna fick ta tid.

Idag...
...har jag fortfarande jobbiga biverkningar men det ges bara utrymme för några få frågor. Jag behöver i förväg värdera vad som är allra jobbigast och vad jag behöver ta upp. Sedan får jag släppa andra frågor för det finns inte tid för det. Men jag undrar vad jag skall göra med alla tankar och alla frågor som jag inte får ställa till dem?

Igår hade jag tre större problem jag behövde ta upp samt en förfrågan. Det var nätt och jämt att jag fick tid för det. Läkaren reste sig upp mitt i samtalet och sade att nu måste jag undersöka dig.
De är försiktiga och duktiga och det är ju bra att jag blir undersökt men jag tycker ändå det är obehagligt att någon skall klämma genom överkroppen på mig. Denna läkare träffade jag på förrförra besöket vilket var för ca 8 månader sedan. Så han klämmer alltså oftare på mina, öh, mitt bröst än vad någon annan gör!

Jag har fortfarande problem med andfåddhet. Att gå på plan mark är inga problem men så fort jag skall gå i backe eller i trappor, det kan tom räcka med att jag skall behöva plocka upp något från golvet så tappar jag helt andan. Det är skitjobbigt! Jag blir remitterad för hjärt och lungröntgen eftersom cytostatikan kan ha skadat hjärtat. Åh, jippi!

Ända sedan födseln har jag haft dålig syn. Trots korrigering går det inte att få upp full syn på mitt höger öga. Så mitt vänstra öga är viktigt för mig. Under flera månader har jag haft blixtrar för det ögat. Jag talade med min optiker som rådde mig att gå till ögonläkare. Efter det samtalet blev det lite bättre så jag brydde mig aldrig om att söka. Sedan blev det sämre. Nu är det en annan sorts blixtrar som är jobbigare och som påverkar synen. Det är liksom ständigt halvsuddigt. Tamoxifen kan ge synrubbningar. Är det så att jag inte kan fortsätta med Tamoxifen längre är alternativet att ge Femar eller liknande. Det ges dock enbart till kvinnor efter klimakteriet. Det skulle innebära att de skulle behöva försätta mig i klimakterium på ett eller annat sätt. WTF!!

Den sista viktiga frågan för mig var kognitionen som bara tycks bli sämre. Det oroar mig djupt. Jag blev lite förvånad när han viftade bort det och sade att jag skulle gå till vårdcentralen. Där kunde jag få KBT. Jag frågade hur det skulle kunna hjälpa mig och han sade att det fanns minnesträningar. Det börjar bli lite mycket nu. Jag vet ärligt talat inte hur jag skall orka med allt. Och jag är inte säker på om jag vill vända mig till min läkare på vårdcentralen. När jag var där för ett annat ärende ett halvår efter avslutad cytobehandling kom vi att tala om biverkningar. Han sade att inga av mina problem kunde härledas till cytobehandling och det var enbart sex månader efteråt. Idag är det över två år sedan och jag har fortfarande biverkningar. Jag vill inte vända mig till en läkare som har så lite kunskap.

Annars var jag frisk.
Så varför gråter jag?

Början på dagen

Jag lade mig igår klockan 10 och gick upp halv tolv. Det var många och välbehövliga sovtimmar.

Men jag undrar hur lång tid det tog från att jag vaknade till att jag verkligen klarade av att gå upp. Vissa dagar när jag vaknar är det som att sirap har penetrerat varje cell i min kropp, det är så vansinnigt segt och konstigt.

Jag sov på rygg vilket inte är bra för mig. En extra kudde hade hamnat under huvudet så det blev alldeles fel i nacken. Jag har en blåsa i munnen på tungan som gör skitont! Inte blir det bättre av att jag ofta pressar samman käkarna. Jag gnisslar inte tänderna men jag biter ihop ordentligt, väldigt obra för mina stackars käkar. Neuropatin brände mig under fötterna. När jag sover på rygg tynger täcket ner framsidan av fötterna (låter helkonstigt, jag vet) så det gör riktigt ont. Jag hade hamnat i lite fel vinkel (det kan räcka med någon centimeter hit och dit) så jag hade ont i både höft och knä (gammal sportskada). Ligger jag på ryggen när jag är förkyld (vilket jag är) hostar jag som besatt.

Allt detta samtidigt som jag försökte ta mig upp ur sirapen. Det kändes som att jag kämpade med det i flera timmar men jag vet inte hur lång tid det tog. Jag vet inte heller vad det är som ger ett sådant uppvaknande. Det kanske är när jag är extratrött och/eller har glömt min medicin. Hade jag vetat så kanske jag hade kunnat undvika det för det är fruktansvärt.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag är vaken och uppe nu!

Och fortsättningen...

Jag har vaknat många gånger inatt av att jag har varit så varm vilket är skitjobbigt.
Varm är förresten en underdrift, jag har badat i svett.

När jag kommer upp ser jag att fönstret som är stängt. Fönstret som är min sömn, temperatur och andningsräddare är stängt. Faktum är att kylan känns lite som livsräddare nu när min kropp är som den är. Men fönstret är stängt.

Och jag är ledsen.

Förutom trötthet börjar jag dagen med värktabletter.

Klockan 3

Jag har varit arg hela dagen idag. Faktum är att jag varit arg halva natten också. Från sådär tretiden.

Om du har läst min blogg lite då och då kan du inte ha undgått att läsa att min sömn inte är den bästa. Det hade jag förr. Den bästa sömnen alltså.

Jag vaknar, jag vrider och vänder mig, jag går upp på toaletten, jag dricker, jag svettas. Men allt försöker jag göra så tyst och så orörligt som möjligt för att inte störa mitt sängsällskap - katten alltså.

Och hennes husse också förresten.

Vissa nätter vaknar han. Jag vet inte om det är jag som väcker honom eller om han vaknar på egen han. Jag menar att det kan ju faktiskt hända att han vaknar av sig själv och inte nödvändigtvis väcks av mig. Men inte i hans värld. Det är jag som håller på, jag studsar och jag meckar och för liv. Alltid.

Då blir han sur. Vansinnigt sur. Han skäller på mig, går upp för att gå på toaletten och dänger kudden i sängen. När han kommer tillbaka studsar han ner i sängen. Det gör han förresten alltid, studsar i sängen när han vänder sig. Det är som hela havet stormar varje natt.

Han säger att han måste få sova, han jobbar ju. Ja, det stämmer. Han jobbar och har mycket press på sig och han behöver verkligen få sova. Men jag då? Behöver inte jag få sova, borde jag inte få den återhämtning och läkning som sömnen ger? Eller är jag inte så viktig?

Nu skall jag lägga mig. Fast jag vet inte om jag vill. Vem vet hur och när jag vaknar inatt?

Stegen och begravning

Igår var min första dag på Stegen. Riktigt lugn var den för hon jag skulle träffa var sjuk. Jag hade dock ett samtal med min handledare. Hon sade att hon funderade på om hon skulle ringa mig och säga att jag inte behövde komma men jag är glad att hon inte gjorde det. Jag hade blivit alldeles för besviken! Jag var ju så inställd på detta.

Det var ett bra samtal med henne. Hon är väldigt rar och förstående.

Det blev bara en timme där men tja, det var ju en lugn början jag ville ha! *s*
Imorgon hade varit nästa tillfälle men jag skall på begravning så nästa gång jag skall dit blir på tisdag. Jag ser redan fram emot det.

Begravningen ser jag inte lika mycket fram emot. Inte heller resan dit. För min del går det hyfsat men jag har en väldigt åksjuk katt som jag tycker så synd om. Jag hade hellre tagit kräkningarna än att låta henne gå genom det. Jag är ju trots allt ganska van vid att spy!

Mat, mat, mat

Jag har lagat mat tre dagar av fyra. Jag är både glad och stolt över mig själv. Det känns lite som om jag skulle kunna ställa mig och hoppa lite på stället. Jag vill jubla och jag vill att sambon deltar i jublet, gärna stämma upp i en sång. Det gör han inte. Och det förstår jag. Om man inte har varit/är i denna situation kan man ju inte förstå vilken prestation det är varje gång.

Det är bra att jag tränar på det. Jag tränar upp både förmågan och matglädjen.

I lördags blev det en Ingervariant av Ceasarsallad med kantareller och granatäpplen. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det!

Igår gjorde jag snabbt, lätt och gott. Spaghetti och köttfärssås. Det var den första maträtten jag lärde mig att laga när jag flyttade hemifrån och jag har lagat det många, många gånger sedan dess. Men fortfarande tycker jag att det är otroligt gott!

Även idag blev det kantareller och granatäpplen fast det förstnämnda inbakat i smördeg. Vackert på tallriken och vackert i magen!

Oj, vad duktig jag är! :-)

Jämförelse - fortsättning

Jag berättade för sambon igår om mina jämförelsetankar och han bannade mig för att jag tänkte så. Jag har det ju så bra.

Jaha, vad är det som är så bra frågade jag. Lite input är alltid bra och jag behövde höra lite positivt om mig själv. Det är en hård kritiker jag huserar hos (mig själv alltså).

Fin katt, fin lägenhet och bra ekonomi.
Hmmm...Ok. Var det något av detta som hade med mig att göra? Min katt är alldeles ljuvlig, det stämmer och jag är outsägligt tacksam för hennes närvaro och delaktighet i mitt liv. Jag är även väldigt tacksam för att jag bor bra och att jag lever i en bra ekonomi även om jag inte bidrar till det själv.

Men det var just det. Inget av detta har något som helst med min person, personlighet och/eller arbete att göra. Det som jag kan vara mest tacksam över är vad min sambo ger mig? Jag vet att han menade väl men jag blev jätteledsen. Jag kände mig om möjligt ännu mindre än förut.

Idag tog jag upp det. Jag förklarade hur jag reagerade och att jag helt enkelt hade behövt lite egoboost. Då säger han att det ger ju inga pengar och jag kan ju inte leva på det men jag är duktig på det jag gör (skapandet) och att de som förstår tycker att det är fint.

Är jag galen som reagerade på det? Än en gång förstår jag att han menar väl och han försökte säga något vilket är bra. Men varför måste allting mätas i pengar och varför måste det vara villkor med. Du måste förstå mitt skapande för att tycka att det är fint. Jaha? De som inte förstår arbetet bakom då?

Varför sade jag något, det hade varit bättre att vara tyst och ledsen.
Jag vill inte mer.

Gårdagens sängdax?

Istället för att lägga mig och läsa en god bok vilket jag verkligen tyckte var den bästa idén, gissa vad jag gjorde?

Nej, det var fel. Och det också. Ärligt talat tror jag inte du kan gissa det.

Jag började städa mitt tangentbord. Ja, av någon märklig anledning tyckte jag att det var det absolut bästa jag kunde göra och viktigt också sådär vid halvelvatiden på kvällen.

Märkligt.

Men det blev ganska rent faktiskt...

Jämförelse

Varför jämför jag mig med andra? Och varför är det alltid jag som kommer till korta? Det är ju aldrig så att jag jämför mig med andra och tänker att jo, jag är nog ganska ok ändå.

Det är nog inte så att jag tänker att andra tänker så. Det är i mina egna ögon jag inte duger. Jag ser mig som misslyckad i både arbete och familjområdet.

Undrar vilket som är lättast att förändra. Själva tankarna eller den faktiska verkligheten...

Nu försöker jag släppa det för idag. Jag skall lägga mig och läsa och förhoppningsvis får jag sällskap av en katt på magen!

Det bästa

Det bästa sättet att vakna upp på...



.... är med en katt i maggropen.

Vem?

Jag funderar för mycket. Jag tänker och reflekterar för mycket på hur jag är. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som att jag blivit uppdragen med roten och att någon skakat mig och slängt mig åt sidan. Mitt innehåll har hamnat lite på sniskan.

Med nära och kära märker jag inte av det.

Nya bekantskaper däremot är jobbigare. Jag känner mig osäker och samtalet, umgänget klarar jag knappt av. Jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag har tappat förmågan att småprata.

Cancern finns inte kvar. Däremot är jag så märkt av själva behandlingen att den fortfarande påverkar mig varje dag. Värk, trötthet, ljudkänslighet, minne och koncentration är skrämmande dåligt. Ibland nämner jag vad de senaste åren har innehållit men jag vill inte vara i det längre. Jag är också rädd att det skall verka som att jag tjatar om den jäkla cancern och drar ut på det för sympatiröster.

Men faktum är...att jag kan inte sitta på gruppträffarna på AF. Jag får fruktansvärt ont och jag förstår inte vad de säger. De pratar, en massa ord flyger hit och dit men det är som om det vore ett främmande språk och jag hänger inte med.

På kören är det ännu värre. Jag har en kudde med mig för att få en smula bättre sittställning men den hjälper inte helt. Jag sitter och skruvar på mig konstant för att stretcha och det är nästan att jag inte hinner med allt sjungande! Jag får resa på mig och går runt lite för att värken inte skall bli olidlig. I pausen går jag ut i köket och stänger båda dörrarna för att få lite tystnad i öronen. När folk pratar med mig hänger jag inte med. Förr kunde jag alltid allas namn och jag lärde mig sångtexter direkt. Nu är det helt omöjligt. Jag har sjungit sedan jag var barn men nu är jag osäker på om jag verkligen kan och om jag borde vara med i kören. Det susar i öronen, det blixtrar för ögonen (vänster öga för att vara exakt) och jag är ofta yr. Det bränner i benen och fötterna och vibrerar i händerna. Jag har alltid ont i käkarna eftersom jag pressar ihop dem. Jag mår ofta illa och det är ofta jag känner mig rent äcklad av mat.

När jag pratar med människor känner jag inte igen mig. Vem är denna konstiga människa tänker jag. Vad jobbig hon är. Det tar så mycket energi i anspråk bara att hålla större delen av kroppen uppe att det inte räcker upp till hjärnan. Och ju mer jag gör för att få bort det desto sämre blir det. Det går ju inte att sluta tänka på en sak genom att fundera på hur jag skall göra det. Allt detta har ju inte uppkommit via cytostatikabehandlingen. Men precis allt har försämrats. Om jag aldrig blir mig själv igen ens halvvägs, vem blir jag då?

Min pappa

Hoppsan, där gick en vecka förbi.

Vistelsen hemma i Halland var fin. Det är välgörande för kroppen att komma ut på landet. Det är när jag kommer tillbaka till stan som jag knyter mig igen.

Jag har inte haft mycket kontakt med min pappa på en del år. Vi ringer vid födelsedagar men det har varit allt. Men när han fick höra om min cancer ringde han faktiskt några gånger för att höra hur det var med mig, det blev jag jätteglad för.

Jag flyttade ner till Skåne 1992 och han har aldrig besökt mig. Kontakten med min far och min äldsta syster var det jag som fick upprätthålla, både via besök samt telefonsamtal. Jag tröttnade på att jag som är "lillan" i familjen skulle vara den vuxna. Och ju sjukare jag blev, desto omöjligare uppgift blev det. Min syster fick besked om cancern i juni 2009 men hon har fortfarande inte ringt mig.

Min far fyller 9 dagar efter mig och när jag ringde för att gratulera honom nämnde han hur länge sedan det var vi sågs och jag blev helt chockad. Jag klarar inte av att skriva hur länge sedan det var för jag blir ledsen av att tänka på hur vår familj är. Jag sade att jag skulle hälsa på nästa gång jag var uppe men jag tror inte att han tog det på allvar. Men jag ringde honom och körde dit.

Jag var faktiskt riktigt nervös. Mest orolig var jag för att han skulle se gammal och skröplig ut och liksom inte vara pappa längre. Visst såg han äldre ut men så skröplig var han allt inte. Eller så visade han det bara inte. Jag tror att han blev väldigt glad att se mig även om han aldrig skulle säga det.

I vår familj var det tystnad som gällde. Vi diskuterade, resonerade eller samtalade aldrig. Det jag mest kommer ihåg var att min bror skrek att jag skulle hålla käften när jag sjöng och att min andra syster gjorde samma uppmaning när jag hostade. Bådadelar var något som inträffade frekvent i min barndom.

Denna gången struntade jag i det. Jag var så personlig och känslosam som jag "behövde" vara. Jag orkade inte hålla på det och föreställa mig. Jag upplevde det som ett väldigt annorlunda möte än vad vi brukar ha. Undrar om han märkte skillnaden hos mig. Fast han kanske inte kommer ihåg hur jag var tidigare! Haha

Åker hemhem

Idag åker jag hemhem till Halland för att fira födelsedag.
Jag fick gå upp tidigt idag och har varit igång hela tiden fram tills nu så egentligen hade jag velat lägga mig en stund innan jag åker men det går inte.

Jag får tänka på hur roligt det blir att träffa alla igen så får jag nog ny energi. Kommer tillbaka på söndag, energifulltankad för ett tag hoppas jag!

Jag hoppas att just DU får en fin helg!

Min (lugna?) torsdag

Idag har jag sytt, pysslat och ätit choklad. Det sistnämnda är tätt förknippat med trötthet. Så även om jag tror att det har varit en lugn dag så kan mitt chokladintag ibland säga tvärtom.

Jag tycker dock att jag lyckades behärska mitt skall bara och det har ändå varit hyfsat lugnt idag faktiskt. Har tom tagit ett långt bad och läst lite. Dock var det bara något kapitel kvar i boken och för att ha varit en ganska spännande bok var det ett fånigt slut. Jag avslutade gårdagen med att storgråta över den förlamande värken och tröttheten. Men jag lyckades (tack vara kemins fantastiska värld) somna och jag antar att den vilan gjorde mig gott.

Min kisse är inte nöjd med mig. Mattegoset har inte varit tillräckligt idag säger hon och sätter sig nästan på händerna här vid tangentbordet. Hon skäller på mig då fast på kattvis och då får jag väldigt dåligt samvete. Undrar hur jag skulle vara som mamma...

Överklockad

Jag skall bara...känner du igen det?
Det är min ständiga följeslagare. Först skall jag bara, sedan kan jag vila. Fast efter att jag bara har skullat så kommer det nya skullar. Men tänk om jag bygger in viloskullar istället? Fast det är verkar inte räknas som tillräckligt viktigt för att räknas in i skullandet för min hjärna.

Det som mest pockar på skall bara uppmärksamhet är mitt skapande. För många idéer trängs i min hjärna. För lite energi finns i min kropp. För mycket envishet är jag byggd utav.

Jag överklockar mig själv utav bara den och det gör skada. Min redan så överbelastade hjärna fungerar sämre och sämre. Jag är riktigt oroad över mitt bristande minne som bara verkar bli sämre.

Jag skulle behöva börja med yoga igen eller rättare sagt, jag borde inte ens slutat med det! Det är ett viktigt skullande men det glömmer jag bort i alla andra skullar, mest i form av papper och tyg.

Imorgon är en helt ledig dag, annars har det varit ganska mycket på sistone. Visst vore det bra om jag tog det riktigt lugnt och vilade? Gosa med Effie och ta en promenad, kanske lägga mig och läsa och se till att äta ordentligt. Men först skall jag bara...

Min hjärna

Redan när jag kom till AF var jag trött och sliten. Värken var inte så illa till en början men så fort jag sätter mig i en stol där så kommer den. Det är en helt vanlig stol så jag förstår inte hur den kan göra mig så illa.

Ju mer trött jag är och ju sämre värken är desto svårare har jag att ta in saker. Två timmars information är inte det optimala för mig. Och pratat pågår ju konstant, ingen vila alls för hjärnan.

Jag brukar störta in 5 minuter efter att vi har börjat men idag var jag i god tid. Det är svårt för mig att beräkna tid, speciellt eftersom jag bor så när! När jag kom dit möttes jag av beskedet att det gick bra att byta ut handläggaren. Jag önskar fortfarande att jag hade fått min gamla men tja, detta får duga - det lär ju i alla fall inte bli sämre än vad det var.

P (min nya handläggare) nämnde ett projekt som AF, FK och Malmö stad har tillsammans. Det hade jag faktiskt nyligen gjort. Jag kom i samtal med en körmedlem efter mässan i söndags och hon berättade att hon hade gått där och att det var bra. Det var också något jag hade tänkt ta upp med henne vilket jag sade.

Jag fortsatte med att säga att jag inte är säker på att jag har gett henne rätt uppfattning om min hälsa. Eftersom jag oftast skärper mig och anstränger mig när jag träffar människor kan det vara svårt att se min ohälsa. Jag tror inte det märks utåt lika tydligt som jag märker mina kognitiva svårigheter. Mitt dåliga minne, min bristande koncentration samt den skrämmande upplevelsen av att ibland inte förstå vad jag läser eller vad folk säger är inget som jag visar speciellt tydligt. Tvärtom är jag extra noga med att uttrycka mig på ett sätt där inte detta framgår. För jag skäms - jag är rädd att verka dum.

Du som läser denna blogg ser det säkert inte heller speciellt tydligt. Du ser inte hur många ord jag får slå upp. Det är oftast helt vanliga vardsagsord som helt trillat bort. Och de gångerna jag är riktigt trött och hjärnan inte alls fungerar - då skriver jag inte. Det är många gånger jag har tänkt skriva ett inlägg och sätter mig vid datorn för att upptäcka att jag inte kan formulera mig.

Min hjärna har alltid varit det viktigaste. En väl fungerande, snabb, perceptiv, kreativ, resonerande och kunskapstörstande hjärna. Det är den fortfarande ibland men ofta inte. Efter min första kur av cytostatikan EC blev jag helt utslagen, hela kroppen inklusive hjärnan var helt väck. Det var som att ha riktigt, riktigt hög feber och att hjärnan kokade. Jag kommer fortfarande ihåg hur fruktansvärt skrämmande det var. Jag är van vid att min kropp inte fungerar. Tyvärr har jag tvingats vänja mig vid att hjärnan blir trött och inte heller alltid fungerar så bra. Men så totalt utslagen har jag aldrig tidigare varit. Det fanns ingenting, jag hade ingenting, jag var ingenting, jag kunde ingenting. Inte utan en väl fungerande hjärna.

Det var en massiv chock. Jag har fått höra av flera läkare att jag intellektualiserar och är "för snabbtänkt" och nu fick jag en skrämmande inblick i hur det blir när det sätts på sin spets. Jag var fullständigt skräckslagen inför tanken att inte ha tillgång till min hjärna när jag behövde men jag kunde inte göra något. Jag kunde bara försöka stå ut minut för minut. Och det gick.

Men jag insåg hur mycket jag sett hjärnan som det riktiga Inger. Det viktiga för mig var allt det som min hjärna gav mig. Egenskaper som exempelvis empatisk, omtänksam och noggrann har aldrig haft lika stort värde. Det viktiga för mig var att jag var snabbare och duktigare än andra - endast då dög jag.

Nu kan jag inte förlita mig på min hjärna längre. Den är ganska opålitlig. Eller kanske inte. Jag vet ju när jag inte funkar. Som jag skrivit om så många gånger så hänger allt ihop. Om jag varit igång för mycket, om jag haft för mycket värk - då blir jag trött och då funkar det inte. Det är bara en variant på att ha kört ett maraton.

Efter min smärre utläggning här får jag nog återkomma till AF och där jag startade dagens inlägg. Jag möttes alltså av P som frågade mig om ett projekt. Jag sade att jag kanske är sämre skick än vad jag visat och att jag behöver en lugn början. Då svarade hon att hon inte hade tänkt att jag skulle gå där som deltagare utan att jag skulle vara någon slags instruktör. Jag vet inte exakt hur hon benämnde det. Hade jag varit starkare hade det varit otroligt roligt. Nu blev jag mest förvirrad. Glad på ett sätt att hon tyckte att det skulle passa men väldigt ledsen att jag inte orkar det.

På gruppträffen pratade vi om vad man orkar och inte orkar och jag tror det var P som sade att tiden på AF kan ju också visa att jag kanske inte kan arbeta alls utan behöver vara sjukskriven. Då blev det för mycket för mig. Jag vill så gärna komma tillbaka, min stora skräck är att jag inte skall kunna börja arbeta igen. Men som det är nu förstår jag inte hur det skall kunna gå till. Jag klarar inte ens av att sitta på AF och lyssna i två timmar. Jag kände hur tårarna började rinna och gick ut på toaletten och grät. Sedan samlade jag mig, gick tillbaka och försökte fortsätta.

Det gick inte och jag fick gå tidigare.

Jag vet att jag är sliten. Jag har lagt ner en hel del arbete på ett kort/album till en forumbröstsyster som nyligen gått bort. Jag håller på att skapa alster för att skänka dem till auktion för rosa bandet insamlingen. Det har varit slitsamt att försöka få något att hända på AF. Droppen blev svärfars frånfälle.

Återhämtning behöver jag men jag har svårt att finna plats och möjlighet till det. Mitt hem är ingen trygg och stabil plats och jag bor för centralt för att lätt finna naturens läkning.

Jag måste inse min begränsning. Det som troligtvis få ryka på foten är auktionsalsterna. Det kommer att göra att jag känner mig som en snål och lat människa. Jag får försöka tänka bort det för jag behöver lugn.

Somnat in

Klockan ett inatt somnade svärfar lugnt in i sömnen.
Han var gammal, var delvis förlamad och mestadels rullstolsbunden/sängliggande pga en stroke, hade dåligt hjärta, metastaserad prostatacancer med fruktansvärd smärta och fick trots preventiv antibiotika en lunginflammation eftersom han hade svårt att djupandas.

Det var sannerligen inte oväntat men det är ändå väldigt ledsamt.

Det ensamma lövet

Jag var på promenad idag. Jag tog den vanliga rundan och den brukar inte ge mig några speciella överraskningar. Eller så är det att jag går i tankar så jag inte lägger märke till saker. Fast jag försöker att rensa hjärnan när jag är i naturen. Om man nu kan kalla park för natur. Det är det väl men jag föredrar "riktiga" naturen.

Idag såg jag något som fick mig att stanna och titta en lång stund - ett löv. Inget ovanligt med det kan man tänka och det var inget ovanligt med själva lövet. Däremot var upphängningsanordningen helt ny för mig. Den hängde i något som såg ut att vara en enda tråd från ett spindelnät.

Där hängde lövet och dinglade - runt, runt.
De andra löven hängde i grenarna, robusta och stadiga. De rörde sig inte så mycket. Men det lilla, lilla lövet snurrade runt i hög hastighet. Vackert var det. Det var en slags styrka i det samtidigt som det var skört. De andra löven hade varandra men detta lövet hängde ensamt. Jag tänkte att det kanske behövs av en ensam individ - att man behöver snurra mycket på egen hand! Hålla hög hastighet och vara stark för att inte trilla ner.

Trött, trött, ont, ont

...
....
.....

Att välja sina strider och tryck inte på min ballong!

Det hade väl varit bra om jag hade kunnat välja mina strider och enbart lagt energi på de som var viktiga?

Idag fick jag hem ett brev från Malmö stad vilket förvånade mig mycket fram tills jag öppnade brevet.

På grund av dåligt minne och dålig ork har jag lyckats slarva bort en lånebok. Det har aldrig någonsin hänt mig förr och det retar mig enormt att jag spräckt sviten (jag började min lånebana när jag var ca 8 år och lånar massvis med böcker). Dessutom är det onödiga pengar. Men det jobbigaste just nu är att jag inte får låna fler böcker innan jag har betalat skulden och det har jag inte kunnat göra med ett saldo på 12 kronor (kravet är på betydligt högre än så!)

Vid min promenad i lördags fann jag mig vara i närheten av biblioteket och det var några dagar efter den boken skulle varit inne så jag gick in och bekände min synd.

Tillbaka till brevet, vad stod det då i det?
Bäste låntagare! (Utgår man förresten från att alla är män? Så gjorde man i franskan har jag för mig - visste man inte genus skulle man använda det manliga. Hade det varit svårt hade de väl kunnat titta på namnet.)

Nu kom jag av mig igen och detta är inte en källa till irritation, jag reagerade bara över det nu när jag läste det för att återge det för er kära läsare.

Bästa låntagare (jag vet ju vad jag är för kön så jag ändrar det).
Trots tidigare påminnelser har följande lån inte återlämnats [...] Efter 14 dagar lämnas räkningen till inkasso.

Öh, va! Det är TRE dagar sedan jag erkände att boken har förkommit. Efter dessa ynka dagar får jag ett hot om inkasso? Jag blev skitarg!

Och vad händer när jag blir skitarg, skitledsen, skitirriterad eller skitfrustrerad?
Jo, hjärnan liksom plöjer fram i full fart och inte är det strategiska beslut med hänsyn till min egen välfärd som planeras! Nej, felet skall rättas till!

Så i förekommande fallet slår jag mig ner med brevet i ena handen och telefonen i andra och ringer upp kravavdelningen på biblioteket. Jag får veta att ett sådant här brev skickas ut tre veckor efter påminnelsen om att boken skall vara tillbakalämnad varpå jag inser att något är fel. Tydligen är det så att mitt erkännande inte ledde till korrekt förfarande. Mannen som tog emot min bikt fyllde i rapporten felaktigt. Fast vem som bär skulden bryr jag mig inte ett skvatt om. Det viktiga för mig var att få upprättelse och höra att biblioteket beklagar brevet. Kvinnan jag pratade med i telefonen snurrade först in på påminnelsen och förstod först inte vad jag menade. Då höjer hon rösten och säger att jag skall lugna ner mig och inte skall vara irriterad. Nåja, det var jag ju men jag var faktiskt väldigt lugn - hon lät ju mer upprörd än vad jag var.

När hon till sist fattade beklagade hon att jag hade fått brevet och bad om ursäkt för att hon hade brusat upp, jag var nöjd och vi kunde lägga på.

Men herregud, varför bryr jag mig!?

Varför lägger jag ner tid och energi på sådant här? Jag blir irriterad fast denna gången enbart på mig själv. Fast det kanske mest handlar om frustration. Skall jag aldrig lära mig?

Ibland (ofta) är jag som en ballong. Jag försöker och försöker att låta saker passera och inte engagera mig men så är det som om någon tryckte på en ballong och då kommer allting ut!

Snälla, tryck inte på min ballong!!

Det är svårt

Det är svårt att sparka i lövhögar när man har ett par MBT-skor på fötterna. Det går liksom inte att veta var jag slutar och var skon slutar. Men än så länge har jag inte trillat på näsan så jag fortsätter sparka. För just höstlövshögar är en källa till glädje för mig så jag får ta risken! :-)

AF gruppträff ytterligare en gång och tappade grepp

Idag var det bara en handläggare som höll oss i handen. Gudskelov så var det min som var frånvarande, jag blir numera stirrig bara jag ser henne!

Däremot fick jag beskedet att inget hade hänt angående bytet eftersom min handläggare hade varit sjuk och att ingen kontakt med chefen hade tagits. P som jag ville byta till sade att hon inte ville gå över huvudet på min tidigare handläggare. Men vi stod ju alla tre och pratade för några dagar sedan då jag berättade att jag ville byta. Inga problem sade båda två, det går bra för mig. Men nu hade de visst glömt det. Suck.

Men P verkar ändå bättre och jag har en tid med henne imorgon. Hon verkar bättre, hon verkar både förstå vad jag säger och kunna svara på frågor. Dessutom verkar hon se människan och inte bara ytterligare en "kund" som vi så fint heter. Och förresten, jag har tydligen en funktionsnedsättning - det visste jag inte ens! Jag trodde "bara" att jag hade värk och dylikt men jag har tydligen hamnat i en speciell kategori. Fast jag vet inte om jag verkligen vill befinna mig i en sådan grupp! Att få en sådan etikett är inte så trevligt, det tar liksom fokus från mig som person. Jag vill inte vara någon med en funktionsnedsättning och så förresten är det en människa som heter Inger där också någonstans i högen med nedsättning.

Fast det kanske bara är jag som märker ord...

Idag var inte en lika frustrerande dag som tur var. Eller jo, på ett sätt var det. Jag tror jag flyttade runt på 3 stolar, var ute på rast 4 gånger och stod en del av tiden för jag hade så himla ont. Så det var värkmässigt väldigt frustrerande, dock inte lika mycket av bemötandet eller informationen. P pratar och berättar hur saker är, gamla handläggaren läser enbart innantill.

Eftersom jag hade så ont var jag lite mer dämpad än vanligt och sade inte så mycket. Inte till en början i alla fall. Men sedan kunde jag ju inte hålla mig. Jag satte igång diskussioner och jag kom med förslag till förbättringar (ändringar).

Det är energikrävande att kämpa i vind. Men har man motvind som i fallet med gamla (förhoppningsvis) handläggaren är det helt omöjligt. Jag har inte så höga krav tycker jag, det räcker att det jag pratar med ser mig och lyssnar på mig. Det är en ofantligt bra början. Utan det brukar det inte bli så bra, i någon situation.

P ifrågasatte aktiviteten som gamla handläggaren fick iväg mig att kolla på. Hon trodde inte att det skulle ge mig så mycket. Jag vet ärligt talat inte. Det är inte mitt förslag. Jag vet inte alls hur mycket jag orkar eller vad jag orkar. Jag är otroligt rädd för att bli pushad in på något som är för mycket för mig. För det handlar inte bara om att jag då kan sluta där och göra något annat. Är det riktigt illa kanske det slänger mig in i både ökad trötthet samt värk och då är jag tillbaka många, många steg.

Jag har svårt att sitta två timmar på AF och lyssna. Dels är det värken, dels blir jag väldigt trött av att bli matad med information, ej heller kommer jag ihåg allt som säges. Och får jag en massa papper har jag när jag är som sämst väldigt svårt att läsa dem. Det är som om det vore skrivet på ett annat språk.

Sådan var jag inte tidigare. Jag hade stenkoll, på allt! I mitt arbete förberedde jag för alla eventualiteter och gjorde väldigt sällan misstag. Jag visste var jag hade alla papper och precis alla saker. Det hände väldigt sällan att jag behövde leta efter något. Mitt kylskåp var alltid fyllt med det jag behövde, det var inte så att jag plötsligt en dag stod utan exempelvis mjölk. Mitt linneförråd var alltid manglat och hopvikt så som jag föredrar. Pärmar, böcker, skafferi - allting stod i ordning.

Jag brukade ha grepp om livet - men jag tappade det.
Så står det på en magnet som jag fick med posten idag. Kuvertet var utan avsändare men jag har en aning om vem det kan vara ifrån. Är det möjligtvis från F? :-)

Det är jobbigt att ha tappat greppet, speciellt när man hade ett så hårt grepp tidigare. Det innebär också en oändligt djup sorg. Icke att förglömma en rädsla! Jag är livrädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Mycket av min tid numera går åt till att leta eller att hämta saker. Oftast när jag skall hämta något kommer jag tillbaka med något annat. Ja, det känner väl alla igen. Skillnaden är bara att jag gör det precis hela tiden. Fram och tillbaka. Det räcker inte heller med två gånger, nej, jag kan springa hur många gånger som helst. Det är ganska frustrerande. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att glömma en sak från att jag reser mig till att jag är på plats för att hämta den. Inte gång på gång!

Fast det skall visst vara bra med motion och något skall jag väl göra!

Putta på

Jag vet inte riktigt om jag tror på AF när de pratar om att avtalet tar så lång tid. Det är orimligt och kostar både tid samt pengar. Jag får höra olika saker varje gång jag frågar och jag får överhuvudtaget inget svar på frågan om vad det är som tar tid. Därför bestämde jag mig för att kontakta aktören det gällde, där vi var och hälsade på. Det är tre personer som håller i det så jag antog att de åtminstone borde vara insatta i det. Det är ju inte så lätt att tappa information om man bara är tre stycken. Men kvinnan jag talade med hade ingen aning om varför det tog tid. Det verkade som att det inte var där som det hade fastnat vilket jag hade utgått ifrån. Så det är alltså inget avtal mellan denna aktör och AF som det verkar handla om. Vad är det då? Undrar om jag får något svar på nästa gruppmöte? Undrar om jag ens blir insläppt! Haha

När jag ändå var i ringartagen fortsatte jag. Jag har väntat 1½ år på att få börja hos en sjukgymnast. Jag har varit där tre gånger på bedömning och skulle få börja där efter jul. Efter ett antal lämnade besked på telefonsvararen fick jag till sist svar på ett mail jag hade skickat, det var då januari. Jag fick veta att hon var halvt sjukskriven men att hon skulle höra av sig när hon gick upp till heltid igen. Sedan har det varit helt tyst trots upprepade mail från min sida. Ingenting står heller att läsa om det på hennes hemsida. Om hon har lång frånvaro anser jag att det borde stå något där men icke.

Hon blev rekommenderad till mig av sjukgymnasten jag träffade på Lydiagården som jag kontaktade igen. Antingen kanske hon visste något om frånvaron eller så kunde hon möjligtvis rekommendera någon annan. Jag känner inte för att leta upp någon på måfå, det kostar för mycket energi - speciellt om det inte blir rätt. En vecka tillbringade jag i närmst Narnialiknande fantastiskt vackra omgivningar i februari 2010 och jag träffade denna sjukgymnast som kortast. Jag hade ingen illusion om att hon skulle komma ihåg mig men det gjorde hon. Hon sade något som jag tyvärr inte kommer ihåg men jag blev väldigt glad och sade att jag tar det som en komplimang. (Se jag är inte paranoid och det är inte alla människor som har problem med mig!) Jag fick i alla fall ytterligare några namn som jag skall kolla upp.

Ytterligare ett samtal gjordes, denna gång till en bildterapeut. Jag har läst att just bildterapi är speciellt bra vid utmattning och bröstcancer. Dubbelt så bra för mig alltså! Men tyvärr går inte det på högkostnadsskyddet och med min sänkta ersättning kan det då tyvärr inte komma på fråga för mig. Däremot hade hon KBT samt psykodynamisk terapi. Jag har en del låsta saker att arbeta med, bland annat sorg. Hjälp vad mycket sorg där finns. Sorg över arbetsfrånvaron, sorg över att ha förlorat mitt aktiva jag, sorg över att inte ha barn, sorg över värk och övriga kroppsligheter, sorg över min familj. Där finns massor att gräva ur och jag behöver hitta mig själv igen. Jag skall på bedömningssamtal så vi får se om hon tycker jag är tillräckligt koko för att få börja där!

Jag är förvånad över att det ändå var så lätt att ringa dessa samtal, att jag kunde vara så effektiv. Med mina minnesrubbningar och koncentrationssvårigheter brukar det innebära stor stress.

Ytterligare två andra samtal gjordes men utan framgång. Tänk att telefontid till klockan 12 betyder att det stängs av för inkommande samtal fem minuter i.

Men jag har gjort mycket för att putta på för att försöka få något att hända och jag är nöjd!

AF

Ytterligare en gruppträff med AF har passerat. Gav den mig något? Lyckades jag hålla mig lugn?
Vilka svåra frågor jag ställer!

Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.

Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)

På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.

Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!

Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.

Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.

Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.

Vad gör du åt det?

Hur är det med dig frågade hon och frågan var äkta och uppriktig.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.

Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.

Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.

I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.

En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.

Ju sämre jag mår desto mer sluter jag mig

Ju sämre jag mår desto mindre skriver jag.
Jag vill inte vara gnällig och jobbig för andra människor. Så har det varit i många år. Jag trodde att cancern hade öppnat upp mig lite...och det har den iofs gjort men blir det riktigt tufft så sluter jag mig tydligen fortfarande.

Ett framsteg skedde i förra veckan när jag träffade en gammal kollega för fika. Hon ringde en riktigt dålig dag men jag tänkte att jag ändå ville träffa henne för det var så länge sedan. Hon frågade hur det var med mig. Mitt vanliga (tidigare?) jag hade inte ljugit för det klarar jag inte av. Däremot var jag enormt duktig på att prata bort frågan och vända tillbaka den till vederbörande för att slippa svara. Men det gjorde jag inte. Jag sade inte allt men jag svarade ändå att det inte var helt bra. Och det tyckte jag var ett enormt framsteg jämfört med tidigare.

Denna vecka har det varit mycket frustration framför allt riktat mot min handläggare på AF.
Jag orkar inte skriva om det idag, jag orkar inte ens tänka på det för jag blir både frustrerad, irriterad, arg och ledsen och det vill jag inte vara nu när jag skall gå och lägga mig. Inte mer än vad jag redan är i alla fall! *s*

Jag har precis proppat mig full med tabletter för att ta mig genom natten. Det värsta just nu är inte sömnen utan värken. Såhär illa har det inte varit på länge.

Med förhoppning om att morgondagen blir bättre i flera avseenden bjuder jag eder godnatt.

Något värre?

Kan det överhuvudtaget bli sämre?
Ja, det kan det alltid bli. Det finns alltid andra som har det värre. Fast det är ingen tröst, snarare tvärtom. Jag klarar inte ens av att tänka på att det finns djupare förtvivlan än det här.

Var hittar jag mitt värde igen?