Jag vaknade inatt och behövde gå på toaletten. Jag kom aldrig dit. Efter bara tre meter svimmade jag handlöst och krampade.
Sambon hjälpte mig tillbaka till sängen och jag lyckades somna. Efter en stund vaknade jag igen. Toalettbesöket genomfördes ju aldrig förra gången så jag gjorde ett nytt försök. Denna gången gick det bättre. Jag svimmade inte förrän jag var på väg tillbaka. Lika handlöst och med kramp denna gången. Jag kommer inte ihåg något av det jag kommer ihåg att jag avslutade med att kräkas andra gången. Nu när jag skriver det här kommer jag på att jag inte ens kom till toa och jag lyckades inte ens kräka i något kärl. Jag fick allt rakt över mig. Jag hoppas att jag lyckades duscha eller tvätta bort det. Men jag kommer inte ihåg något av det.
När jag vaknade på morgonen var det med skrik av smärta. I något av fallen hade jag skadat höften och jag hade fruktansvärt ont. Det brukar ta mig ganska lång tid att bestämma mig för att uppsöka läkare för något men i detta fallet var det inte ens något att fundera över. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen som rådde mig att uppsöka akuten. Jag fick dock inget råd om hur det skulle gå till. Efter avvaskning, påklädning och frukostintag - allt med stor hjälpinsats från sambon insåg vi att det inte skulle gå att ta mig nerför dessa trappor så vi fick ringa igen och be om ambulans. Precis innan de kom fick jag tandborste så jag kunde borsta tänderna, visserligen liggandes i sängen men ändå!
Två jätterara sjuksköterskor hjälpte mig. De satte en nål direkt och pumpade lite morfin i mig så jag åtminstone kunde ställa mig upp - och sätta mig ner på båren. Sedan fick de stackarna bära mig nerför dessa vidriga trappor. Herregud vad jag tyckte synd om dem och shit vad rädd jag var! De var två normalstora män men de måste ha varit grymt starka!
Läkaren jag träffade var grymt noggrann och tog detta på fullt allvar. Hon var rädd att det var något neurologiskt eller kardiologiskt och tog massa prover och jag fick tom göra en huvudröntgen för att utesluta. Hon hittade dock inget som tur var och det hade jag ju inte heller trott. Jag fick åka ner på röntgen en andra gång för att röntga höften men det var ingen fraktur. Jag fattar inte hur det kan göra så vansinnigt ont och inte vara en fraktur men det var ju bra det också! En massa undersökningar, blodprovstagningar, EKG, blodtryck, röntgen och lite knark med hem på under 7 timmar. Det tyckte jag var ganska bra jobbat faktiskt.
Tack vare stark smärtstillande medicin lyckas jag sitta här och skriva men nu ger jag upp. Det blev inte många timmars sömn inatt och dagen har inte inneburit speciellt mycket vila även om jag legat hela tiden! Med tanke på hur lång tid allt tar blir det nog lagom för mig att förbereda sänggång. Min sambo har varit med hela tiden och jag är väldigt tacksam för det. Tack!
Nu till sängen. Fast jag är nog lite rädd att uppleva en repris av föregående natt!
onsdag 14 december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fy så obehagligt. Hoppas att du mår bättre idag och att det onda i höften börjar ge med sig.
SvaraRaderaKram
Nääää! Usch, vad otäckt!
SvaraRaderaJag fattar inte att du ska behöva att ha så mycket ont av olika slag. Det känns så orättvist!
Hoppas innerligt att du känner dig bättre i dag och tack och lov att du inte var ensam hemma när det här hände!
Varm kram och krya på dig!