Begravningen

Jag vet att det blir många inlägg men jag vill inte blanda ihop allt. Jag "behandlar" varje ämne för sig.

Jag var på begravning för en vecka sedan. Den var fin.
Men det var märkligt.
Jag hade en sådan konstig känsla i kroppen som jag kände igen men som inte riktigt stämde. Jag letade och letade i minnet samt känslominnet för att hitta vilket jag faktiskt gjorde. Men jag blev nästan ännu mer förvirrad.
Jag och min sambo körde för att hämta smörgåstårtor som vi skulle ha efteråt. I bilen säger jag till honom att det här låter skitkonstigt men det känns som att det är julafton fast förutom den roliga biten av det. Man klär upp sig och väntar. Man fixar med mat och dukar fram och tänder ljus och donar. Folk som man inte träffat på ett tag anländer, också de finklädda. Klockan tre startar det, vi bänkar oss inför visningen. Sedan är det matintag. Och vädret är grått och det regnar en smula. Precis som julafton brukar vara.
Jag var nästan orolig över att säga det till sambon för jag var rädd att han skulle ta illa upp och att det skulle låta vanvördigt men han sade att precis så är det!

Men min stressmage visade sig på ett djävulskt sätt. Eller egentligen stressmage blandat med dåligt intag av mat och dryck. Ungefär en timme innan begravningen började jag få ont i magen. Och detta är en väldigt speciell typ av magvärk så jag visste direkt vad som var på gång. Jag blev livrädd. Men det skulle ju bara göra det ännu sämre så jag försökte vila. Jag gjorde yoga, jag försökte andas lugnt. Om jag inte lyckades få det under kontroll skulle det innebära att jag missade begravningen och det skulle ju vara fruktansvärt!

Det går alltid till på samma sätt. Jag får ont i magen. Fruktansvärt ont i magen. Jag ligger i fosterställningen och kvider av smärta, helt genomsvettig och samtidigt väldigt illamående. Jag försöker gå på toa några gånger men ingenting händer så jag får återvända till fosterställningen. Detta brukar ta fyra timmar. Sista gången jag går på toaletten kommer allt, väldigt hastigt - diarré. Efter detta är jag fullständigt slut och behöver gå och lägga mig.

Och hade det följt vanliga gången hade det inte lämnat mycket utrymme för begravning. Så jag försökte som sagt med min yoga. Det lättade lite. Vi åkte iväg och väl framme vid kapellet blev värken sämre igen. Jag fick ta en promenad. Som tur var så var det alldeles lugnt och otroligt vackert med trädens alla färger vilket gjorde att jag kunde slappna av mig och magen en smula. Magen gjorde sig ändå påmind under själva begravningen och jag satt spänd och tänkte panikslaget på hur jag skulle göra ifall det blev värre. Men jag klarade mig.

Efteråt var det lite "mingel" och prat om att det var fint och med vackra blommor, det var det verkligen. Jag försökte andas lugnt och långsamt och stå ut men det var jobbigt. Det går ju inte direkt att skynda på människor i det läget. Och jag visste att om jag gick på toan skulle jag kanske behöva sitta där ett tag så det var ingen bra idé att uppsöka den faciliteten i kapellet.

Till slut kom vi äntligen tillbaka och jag sprang upp på övervåningens toa och fick äntligen lugn och ro. Efter besöket lade jag mig för att vila en stund men kände att det inte var över än. Ingen fosterställning behövdes men värken var kvar. Efter ett tag fick jag gå på toa igen och sedan var det färdigt. Lite vila igen innan jag kunde gå ut till folksamlingen. Jag hade nog behövt vila en längre stund men det hade ju varit konstigt. Gudskelov att det gick så bra det gjorde och att inte värken var värre, att det inte var som det brukar vara.

Ceremonin var fin, prästen var bra, kantorn var bedrövlig. Svärföräldrarna har en broderad...vad heter det, sådan man har på väggen på landet...med texten här är gudagott att vara. Jag föreslog den psalmen och funderade på att erbjuda mig att sjunga den. Men jag kände att jag inte skulle ta på mig för mycket vilket var väldigt bra med tanke på magen. Fast när kantorn sjöng den så blev jag så besviken och sambon sade också att det hade varit bättre om jag hade sjungit den.

Det var underbara blommor, de flesta gick i höstens färger. Enkel kista och mycket fint som blev sagt. Svärmor satt mellan mig och sambon och hans barn satt på hans andra sida. De grät jättemycket, det var så hjärtskärande. Jag försökte hålla om svärmor samtidigt som jag försökte ge stöd åt sambon. Samtidigt som jag också var ledsen och grät var jag samtidigt utanför det hela eftersom jag inte känt svärfar så länge och inte har lika nära kontakt med honom. Vid allvarliga samtal mellan sambon och hans barn och/eller hans mor sker de alltid när jag inte är närvarande. Så har det varit under alla år, speciellt när barnen bodde här varannan vecka. Jag är inte ingen självklar del. Det är ok, detta är deras stora förlust. Min förlust var inte riktigt lika stor eftersom jag inte hade känt honom lika länge och nära. Men det gjorde att det blev lite konstigt, jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Om jag skulle hålla mig utanför där jag ändå varit hela tiden eller om jag skulle försöka att stötta dem vilket skulle kunna bli konstigt eftersom jag aldrig haft möjligheten tidigare. Det blev nog en blandning. Jag lät sambon och hans mamma gå upp först, sedan hans barn och strök dem över ryggen för att ge dem styrka och tröst. De lade ner blommorna och jag fick nästan tränga mig fram för att också kunna göra det. De stod liksom med ryggen åt mig. Efter blomnerläggningen samlade sambon ihop dem till en gruppkram. Jag hamnade utanför och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle tränga mig på men samtidigt blir det ju konstigt att stå utanför. Sambon drog in mig också så jag behövde inte tänka längre.

Och allt detta hann jag tänka och fundera på samtidigt som jag lyssnade på prästen och kantorn, samtidigt som vi sjöng med i psalmerna, samtidigt som jag försökte ge stöd åt sambon och hans mamma, samtidigt som jag pratade med andra av deras nära och kära. Men hur skulle jag inte kunna göra det? Varför skulle jag skulle kunna stänga av hjärnan just denna dag när jag inte kan det annars?