AF

Ytterligare en gruppträff med AF har passerat. Gav den mig något? Lyckades jag hålla mig lugn?
Vilka svåra frågor jag ställer!

Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.

Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)

På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.

Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!

Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.

Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.

Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.