Hjärt- och lungkoll

Snabbt som attan gick det. Det var ju bara någon vecka sedan jag var på kontroll på onkologen. Först fick jag en kallelse till lungröntgen och i fredags fick jag kallelse för hjärtkoll som sker redan klockan 8 imorgon. Vilken tur att jag kan komma på den tiden. För det hade varit väldigt svårt att avboka i tid!

Ja, lite orolig är jag faktiskt. Inte extremt men det känns obehagligt. Jag tror nog egentligen inte att det skall visa något. Fast det tror jag aldrig. Jag har en tendens att underreagera på sådant här, jag tror aldrig att det skall vara något farligt. Inte ens vid cancerbeskedet blev jag rädd, jag trodde verkligen inte att det var något som skulle döda mig. Inte så att jag är övermodig, absolut inte. Det är nog snarare så att jag har varit i situationer där jag inte har blivit tagen på allvar eller verkligen sedd. Och därför är jag alltid inriktat på att det aldrig är något speciellt med mig, vare sig det är bra eller mindre bra.

Beskedet i sig besvärar mig inte lika mycket som bristen på engagemang i min omgivning. Min sambo reagerade inte ens. Han sade att han orkar inte med mer sjukdom så han tänker inte lägga ner tid på det. Jag förstår att det har varit mycket för honom med allt. Vad jag inte förstår är hur man kan bestämma sig för en sådan sak, hur man inte kan bry sig. Jag har berättat det för två vänner och de reagerade inte nämnvärt heller. Det gör mig ledsen.