Ju sämre jag mår desto mer sluter jag mig

Ju sämre jag mår desto mindre skriver jag.
Jag vill inte vara gnällig och jobbig för andra människor. Så har det varit i många år. Jag trodde att cancern hade öppnat upp mig lite...och det har den iofs gjort men blir det riktigt tufft så sluter jag mig tydligen fortfarande.

Ett framsteg skedde i förra veckan när jag träffade en gammal kollega för fika. Hon ringde en riktigt dålig dag men jag tänkte att jag ändå ville träffa henne för det var så länge sedan. Hon frågade hur det var med mig. Mitt vanliga (tidigare?) jag hade inte ljugit för det klarar jag inte av. Däremot var jag enormt duktig på att prata bort frågan och vända tillbaka den till vederbörande för att slippa svara. Men det gjorde jag inte. Jag sade inte allt men jag svarade ändå att det inte var helt bra. Och det tyckte jag var ett enormt framsteg jämfört med tidigare.

Denna vecka har det varit mycket frustration framför allt riktat mot min handläggare på AF.
Jag orkar inte skriva om det idag, jag orkar inte ens tänka på det för jag blir både frustrerad, irriterad, arg och ledsen och det vill jag inte vara nu när jag skall gå och lägga mig. Inte mer än vad jag redan är i alla fall! *s*

Jag har precis proppat mig full med tabletter för att ta mig genom natten. Det värsta just nu är inte sömnen utan värken. Såhär illa har det inte varit på länge.

Med förhoppning om att morgondagen blir bättre i flera avseenden bjuder jag eder godnatt.