Vem?

Jag funderar för mycket. Jag tänker och reflekterar för mycket på hur jag är. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som att jag blivit uppdragen med roten och att någon skakat mig och slängt mig åt sidan. Mitt innehåll har hamnat lite på sniskan.

Med nära och kära märker jag inte av det.

Nya bekantskaper däremot är jobbigare. Jag känner mig osäker och samtalet, umgänget klarar jag knappt av. Jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag har tappat förmågan att småprata.

Cancern finns inte kvar. Däremot är jag så märkt av själva behandlingen att den fortfarande påverkar mig varje dag. Värk, trötthet, ljudkänslighet, minne och koncentration är skrämmande dåligt. Ibland nämner jag vad de senaste åren har innehållit men jag vill inte vara i det längre. Jag är också rädd att det skall verka som att jag tjatar om den jäkla cancern och drar ut på det för sympatiröster.

Men faktum är...att jag kan inte sitta på gruppträffarna på AF. Jag får fruktansvärt ont och jag förstår inte vad de säger. De pratar, en massa ord flyger hit och dit men det är som om det vore ett främmande språk och jag hänger inte med.

På kören är det ännu värre. Jag har en kudde med mig för att få en smula bättre sittställning men den hjälper inte helt. Jag sitter och skruvar på mig konstant för att stretcha och det är nästan att jag inte hinner med allt sjungande! Jag får resa på mig och går runt lite för att värken inte skall bli olidlig. I pausen går jag ut i köket och stänger båda dörrarna för att få lite tystnad i öronen. När folk pratar med mig hänger jag inte med. Förr kunde jag alltid allas namn och jag lärde mig sångtexter direkt. Nu är det helt omöjligt. Jag har sjungit sedan jag var barn men nu är jag osäker på om jag verkligen kan och om jag borde vara med i kören. Det susar i öronen, det blixtrar för ögonen (vänster öga för att vara exakt) och jag är ofta yr. Det bränner i benen och fötterna och vibrerar i händerna. Jag har alltid ont i käkarna eftersom jag pressar ihop dem. Jag mår ofta illa och det är ofta jag känner mig rent äcklad av mat.

När jag pratar med människor känner jag inte igen mig. Vem är denna konstiga människa tänker jag. Vad jobbig hon är. Det tar så mycket energi i anspråk bara att hålla större delen av kroppen uppe att det inte räcker upp till hjärnan. Och ju mer jag gör för att få bort det desto sämre blir det. Det går ju inte att sluta tänka på en sak genom att fundera på hur jag skall göra det. Allt detta har ju inte uppkommit via cytostatikabehandlingen. Men precis allt har försämrats. Om jag aldrig blir mig själv igen ens halvvägs, vem blir jag då?