Sjukgymnastgråt

Av ett missförstånd hade jag fått ytterligare en tid hos en av onkologens sjukgymnaster. Jag har varit där en gång och visst var hon bra men jag tyckte ändå det var jobbigt. Och jag har inte helt bestämt mig för om det var jobbigt på ett sätt som är bra eller om det var jobbigt på ett sätt som jag inte vill utsätta mig för och som inte leder någonstans.

Hon arbetar inte på ett vanligt "sjukgymnastiskt" sätt utan det liknar mer rosenterapi som jag tidigare fått. Men i den jämförelsen faller detta platt, det finns inget som kommer ens i närheten av det. Fast en stor del av det fantastiska var människan bakom, jag fick en väldigt bra kontakt med henne och det upplever jag inte på samma sätt med denna sjukgymnast. Det är svårt att förklara vad de gör men det handlar främst om beröring och att känslor sätter sig i kroppen. Beröring är också bekräftelse, av både min kropp och mig som människa. Jag märker själv att det låter luddigt.

Idag skulle jag få en väldigt försiktig behandling. Men det var ändå jobbigt. Hon hade ena handen på min axel men det var ändå jättejobbigt. Just som jag bestämmer mig för att jag inte vill, inte klarar mer lägger hon andra handen på min hand och liksom vaggar mig ungefär som en mor vaggar/tröstar sitt barn.. Och jag blev helt överrumplad av känslorna som dök upp, jag började storgråta. Jag har haft väldigt svårt att gråta inför andra och speciellt inom sjukvården så jag brukar alltid kväva det och har blivit (tyvärr) ganska duktig på det. Men idag hann jag inte för det kom över mig så otroligt snabbt. Det var väldigt märkligt. Och starkt, jag känner det ånyo nu när jag skriver om det.