Igår var jag på ansiktsbehandling. En helt annan sorts behandling än vad jag har fått det senaste året. Det var lite märkligt att vara en "normal" människa igen.
Men så fort jag kom in i behandlingsrummet bad hon mig att ta av tröjan och då frös jag till lite. Så länge varade det där, att vara "normal". Även om inte hon såg att jag hade bröstprotes var ju mina tankar där. Det märkliga är att jag ju flera gånger gått utan protes och då har jag inte brytt mig så mycket. Men när jag väl har den på mig blir det konstigt när det märks.
Det var ett tag sedan jag var på ansiktsbehandling. Eller så är det mitt dåliga minne för jag hade totalt glömt alla frågor man blir bombarderad av. Vad använder du för produkter? Är det löddrande rengöringsmedel? Använder du ansiktsvatten varje dag? Sminkar du dig? Hur ofta använder du puder? Och så vidare....
Jag blev helt ställd av dessa frågor. Min hud förändrades totalt under cytostatikabehandlingen. Jag har verkligen inte sminkat mig den senaste tiden, jag har varit glad av att orka gå på toaletten och tillbaka själv! Till slut kunde jag inte humma och försöka slingra mig undan hennes frågor så jag fick säga som det var. Det hade jag egentligen inte velat. Inte den dagen jag skulle vara helt "normal".
Men fin och len blev jag i ansiktet! Jag hade fin hud sade hon, inga porer och inga rynkor. Minsann? Jag som trodde att jag var helt grå, rynkig och eländig!! Det kanske stämmer ändå, jag är inte så ful som jag tror! :-)
För övrigt är det inte lätt att sätta på mascara på krusiga ögonfransar, det ser ganska roligt ut!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaVi är två sjuksköterskestudenter som uppmärksammat din blogg och skulle jättegärna vilja komma i kontakt med dig för en intervju till vårat examensarbete, som kommer att handla om valet att blogga om sin cancer. Maila oss gärna så kan vi berätta mer!
Vänliga hälsningar Mikaela och Sofia!
sofia.sjoberg@student.sophiahemmethogskola.se
Hej på dig!
SvaraRaderaJag är en kille som precis läst klart (så långt du har skrivit) din blogg. Jag hoppas du fortsätter kämpa och hittar tillbaka till ditt liv. Jag är själv anhörig(hoppas jag) till en underbar tjej som gått igenom en tuff cellgiftsbehandling. Men hon har stängt ut mig nu, bett mig gå vidare. Hon har blivit lite arg över att jag inte gått vidare så jag sa att jag lämnar henne ifred nu men att hon får höra av sig om hon vill.
Så tack att du delar med dig, jag behöver all fakta jag kan få hur man kan må efter behandlingen! Jag vill ju inte lämna henne. Vill ju vara med henne!! Saknar henne så..
Det är kaos i mig!!
//Kram Andreas
Andreas: Jag tror inte att hon vill vara i fred egentligen. Däremot kanske hon tycker att du skulle må bättre med en "frisk" tjej. Om du älskar henne ska du absolut berätta det för henne och att du vill vara hos henne även när hon är sjuk. Att ni ska gå igenom det tillsammans...
SvaraRaderaLycka till!
Hej Ludmilla. Tack för ditt råd, jag är verkligen öppen för allt och jag vägrar ju ge upp! Jag har hört av mig via mail under ca en månad nu p.g.a hon stängt ut mig och hon blev nu irriterad över det så jag sa att jag älskar henne och lämnar henne ifred bara för att hon vill det, jag skrev att jag gör det mycket motvilligt men att hon får höra av sig så fort hon vill. Jag tänker ju ändå vänta på henne..jag har sagt många ggr att jag vill vara med henne och älskar henne ändå. Vill göra allt för henne! Jag tänker ju inte gå vidare utan tänker vänta ut henne om det är så.
SvaraRaderaJag har sagt hon är min drömtjej! Problemet är ju att vårat förhållande var så nytt innan det hände, bara nån månad.
Men jag vill ju vara delaktig i det här, lasta bördan så gott det går...jag hoppas hon släpper in mig igen för jag vill inte förlora henne!! Hon har precis blivit klar med sin cellgiftsbehandling...men tack för ditt inlägg Ludmilla, jag suger åt mig allt jag kan! //Andreas
Andreas - på flera sätt kan det nog vara svårare att vara anhörig. Så hemskt att stå vid sidan om och känna sig hjälplös fast man skulle göra vad som helst för att allt skulle bli bättre. Man kan aldrig veta vad som ligger bakom en annan människas beteende. Det kan mycket väl vara så att hon inte vill att du skall behöva gå genom det, speciellt om ni inte hade träffats under så lång tid när hon fick cancerbeskedet. Å andra sidan tar cancer upp både all tid och uppmärksamhet så hon kanske upplever att hon har svårt att fokusera på en relation. Jag tror att det du gör är det bästa du kan göra. Berätta att du finns där för henne när/om hon behöver. Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt för dig. Jag hoppas innerligt att det löser sig på bästa sätt!
SvaraRaderaVarm kram till dig
Hej Inger. Ja, det är precis så jag känner, jag vill verkligen göra allt för henne, man känner sig sååå liten att bara titta på, som du säger hjälplös!
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att hon släpper in mig igen..oavsett hur tungt det är för henne.
Jag hoppas inte känslorna försvunnit bara..
Mina är ju fortfarande lika starka...
Men tack för orden ni ger mig!
//Andreas
Hej Andreas förlåt Inger det är ju din blogg !
SvaraRaderaMen uppmuntra henne med brev, som kommer på posten. De kan man ta fram och titta på när orken finns utan att behöva sitta vid datorn.
Man blir så otroligt trött och egen för man kämpar med sin kropp för att överleva från dag till dag. Cellgifter är grymma , jag vet !
Kram till er !
Hej nhanh. Ja förlåt Inger, jag trodde absolut inte det skulle bli så här men jag är så oerhört tacksam för eran hjälp!
SvaraRaderaJag ska fundera på det absolut, jag har ju lovat henne att jag ska låta hon vara ifred.
Många säger att det "värsta" kommer när behandlingarna är avslutade..stämmer det in på er också?
Förlåt åter igen Inger..//Kram Andreas