Lydiagården, tisdag 2/2

Yoga
Kunskapsresan med läkare "fakta och föreställningar om cancer"
Hur vårdar vi själen? Med präst
Kunskapsresan med sjukgymnast, basal kroppskännedom, avspänningsövningar
Akvarellmålning
Kreativ verksamhet
Meditation ”jag-förstärkning” meditativ övning

En av deltagarna går en instruktörskurs i yoga och hon erbjöd sig att leda en omgång. Jag hade nog kunnat sova lite till men jag befann mig ändå på plats 07.15 för ett pass. Jag var faktiskt lite stolt över mig själv! :-)

Kunskapsresan fortsätter med samma tema som den började med och det är än en gång läkaren som håller i det.

Hur vårdar vi själen?
En präst som haft cancer pratade och redan från början trollbands jag av hans ord. Det han beskrev stämde så väl in på hur det var att få besked. Det första beskedet med orden du har bröstcancer men även det sista beskedet att nu anser vi dig vara frisk. Tyvärr var jag tvungen att gå eftersom jag hade tid för samtal med läkaren. Hon var bra men jag var ändå en smula besviken. Jag hade behövt prata om barnfrågan och min rädsla för Tamoxifen. Men samtidigt inser jag ju att det är svårt att hinna med att prata om allt!

Man kunde skriva upp sig om man ville ha samtal med präst och det hade jag gjort. Jag har en del existentiella frågor och framför allt undrar jag varför. Varför har jag drabbats av så många hälsoproblem. Skall jag aldrig kunna komma tillbaka till arbete igen? Vad vill Gud med mitt liv? Men det är ju detta som är att vara människa. Vi kommer aldrig att kunna förstå helt. Det var ett jobbigt samtal, huj vad jag grät!

Jag var helt färdig efter dessa samtal och jag valde att sätta mig vid ett eget bord, jag klarade inte av att samtala med någon.

Tid för ytterligare en etapp på Kunskapsresan. Det var än en gång med sjukgymnasten, denna gången dock praktiskt med basal kroppskännedom samt avspänningsövningar. Idag tyckte jag det var jättebra och jag tyckte att hon var duktig. Dock kände jag mig helt illamående samt vinglig när jag skulle resa mig upp, det var väldigt obehagligt!

Det var oerhört intensiva dagar, nu var det dags för akvarellmålning! Trots att jag älskar färg och form var det inget jag kunde vara med på det eftersom jag hade enskilt samtal med sjukgymnasten samtidigt. Hon började också med att fråga hur hon kunde hjälpa mig. En sådan inledning gör mig helt ställd, jag vet inte riktigt vad jag skall svara! Men det blev ett väldigt bra samtal, jag tyckte hon var otroligt bra och duktig och jag är väldigt glad att jag skrev upp mig för samtal med henne. Jag fick några tips om övningar och jag fick namn och telefonnummer till hennes gamla lärare för att få ytterligare hjälp. Hon sade att det var få människor som hon hade rekommenderat dit och det lät ju inte så positivt. Men sedan sade hon att det är liksom den stora artilleriet och det var inte så många som behövde det. Samtidigt som jag är ledsen över att jag behöver det, att min kropp är i så dåligt skick är jag ändå glad över att bli tagen på allvar. Det är svårt att få någon hjälp när man har flera hälsoproblem eftersom de flesta läkare enbart ser till sin egen disciplin. Men kroppen fungerar ju inte så, det går inte att särskilja delar, den är ju liksom en helhet!

Phew, en omtumlande och jobbig dag men ändå bra! Till min glädje stod det nu kreativ verksamhet på schemat, det är verkligen min grej. Inte för att jag är duktig på att måla men jag gillar verkligen att skapa, det är min passion. Inte gjorde det heller något att hon som hade hand om den kreativa delen var en sådan fantastisk person (hon som inte gillade att röra på sig och som vi har i gruppsamtalen). Hon växte bara mer och mer och jag tror alla var lite platoniskt förälskade i henne. Och vilket härligt pysselrum, mumma! Det var roligt bara att gå omkring och plocka och titta på alla saker där! Men samtidigt som det bästa jag vet är att skapa kan mina prestationskrav dyka upp och så gjorde de även idag. Men jag tvingade mig själv att arbeta långsamt och att lägga det ifrån mig för att slutföra en annan dag!

Mycket prat i biblioteket. Vilka härliga människor, så många goa kvinnor samlade på en och samma gång! Vi pratar och skrattar och berättar.

Dagen avslutades med en meditativ övning som kallades för "jag-förstärkning". Vi satt på stolar och skulle föreställa oss en trappa som vi gick nerför och ut i en trädgård. Vi skulle också föreställa oss stenar som vi plockade upp och som det stod olika saker på, trygghet, säkerhet och något annat jag inte kommer ihåg. När jag gick på Alnarp hade vi avslappningsövningar varje dag och det mådde jag bra av. Jag borde fortsätta med det varje dag. Det är inte svårt och behöver inte ta så lång tid så det är märkligt att det aldrig blir av!