Kunskapsresan med kurator "samhällets resurser"
Gruppsamtal "framtiden"
Kunskapsresan med sjukgymnast "basal kroppskännedom, avspänningsövningar"
(promenad)
Bassängträning
"Kärleksfull vänlighet", övning i att vara mindful
Idag åkte vi vidare med Kunskapsresan och en kurator berättade om samhällets resurser. Det var bra och intressant och en del var nytt. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket. Det sades att vi skulle få kompendier om vad alla har pratat om och det fick vi men det hjälper inte mig. Jag hade behövt anteckna för att verkligen höra och komma ihåg. Det är så hopplöst att ha sådant här dåligt minne, det är verkligen skitjobbigt. Det är en av svårigheterna jag har med att komma tillbaka till arbete, hur skall det kunna gå när jag inte kommer ihåg något? Hela veckan har jag tillbringat stor tid med att försöka leta upp saker som jag lämnat på olika ställen. Speciellt innetofflorna har fått ben. Haha, vad vitsig jag var där!
Sjalar, nässpray (var lite förkyld när jag kom) och en massa andra saker (som jag har glömt!) gick jag ständigt och letade efter. Jag borde haft sådana där klämmor som man kan sätta på nappen så man inte tappar bort den. Det hade varit bra fast kanske lite konstigt att använda med innetofflor.
Tredje och sista gången vi hade gruppsamtal handlade det om framtiden, hur vi ser på den. Det var bra att avsluta med något positivt. Dock hade jag behövt samtala om fler saker, speciellt synen på mig och min kropp samt barnfrågan. Men dessa samtal har ändå varit väldigt bra, just att det skett i grupp har hjälpt mig mycket.
Efter detta behövde jag lite tystnad i öronen igen så jag gick ut på promenad. Jag ville fånga hur underbart vacker miljö det var så jag tog med kameran på min tur. Under min promenad mötte jag några av deltagarna och i detta var det en grej som väcktes upp som gjorde att jag blev ledsen. Hade detta varit jag för sådär en fem år sedan hade jag blivit otroligt ledsen men jag hade inte kunnat visa det. Istället hade jag försökt trycka ner det, inte lyckas helt utan visa känslor som missuppfattas som ilska istället. Men inte nu! Jag tänkte på det, jag tänkte på varför jag reagerade, hur jag reagerade, vilka automatiska tankar som kom upp och att det egentligen inte var så stort. Ändå fanns det kvar där en liten tagg och jag tänkte att jag skulle se om jag kunde hitta P för ett samtal när jag kom tillbaka. Att visa svaghet och be om hjälp är inte lätt för mig, det är bara nyligen jag har börjat kunna det.
När jag kom tillbaka tillbaka till byggnaden funderade jag på om jag verkligen skulle prata av mig, jag tänkte att det kanske inte behövdes och att jag inte borde störa. Jag stod och velade en smula i receptionen. Men jag såg att P var på sitt rum så jag gick faktiskt dit. Jag knackade på dörren och en annan sköterska öppnade och jag frågade om P var ledig för ett samtal. Vi gick till ett annat rum och småpratade först innan jag berättade vad som hade hänt. Det var många hinder för mig att klara av. Först att verkligen leta upp henne och att knacka på. Sedan blev det jobbigt när den andra sköterskan öppnade. Det var hon som hade haft ankomstsamtalet med mig som hade kommit och frågat hur det var när jag gått ifrån föreläsningen. Jag tänkte att det kanske hade varit mer naturligt att prata med henne men jag ville verkligen prata med P för vi hade fått så bra kontakt. Herregud vad mycket jag tänker! Och jag tänker på vad andra kanske tänker! Inte konstigt jag är trött! Det sista steget var att våga visa känslor och visa min "svaghet".
Men jag lyckades att ta mig genom alla stegen, jag är jätteglad för det och vi hade ett väldigt bra samtal. Det är inte så farligt att vara svag, tvärtom faktiskt. Jag upplever människor som mycket trevligare nuförtiden. Men det handlar ju inte om dem, det handlar om mig och att jag ger ett annat intryck. Jag verkar inte vara lika taggig och igelkottig längre.
Jag blev extra glad att jag hade sökt upp henne när hon berättade att hon snart slutade för dagen och att hon inte skulle komma imorgon. Det hade varit hemskt om jag inte hade fått lov att säga riktigt hejdå till henne för hon är den som har varit det bästa på hela veckan. Hm, det blev en konstig mening.
Efter detta var det dags för bassängträning. Detta var jag orolig för. Inte för att visa ärret utan snarare att visa resten. Jag tycker att jag är så ful och fet. Men när vi väl var i omklädningsrummet var allt fokus på att hitta en plats att klä om på samt att hitta rätt in i baddräkten så jag glömde bort att vara rädd. Så bra!
Väl inne i hallen var det plums ner i bassängen för ett gympapass. Oj, vad roligt det var! Jag hade glömt hur roligt det var att röra sig till musik. Eller äsch, klart jag kommer ihåg det men det är en annan sak när kroppen kommer ihåg det. Jag har provat vattengympa några gånger på Friskis&svettis och precis som där hade jag även denna gången ett stort leende på läpparna under passet. Vi avslutade med några tävlingar. Vi skulle ta oss till andra kanten utan att simma, vi fick göra hur vi ville typ hundsim. J som simmar mycket vann både första och andra gången. Sista gången gjorde vi det baklänges och jag hann inte riktigt själv med innan jag var i mål först. Åhej, vad glad jag blev. Haha, jag är som ett barn ibland. Jag blir fortfarande så glad när jag tänker på det.
Sjukgymnasten som höll i passet hade med sig några "korvar" i frigolit och med rätt teknik kunde man liksom flyta och verkligen slappna av i nacken. Åh, vad det var skönt, jag hade väldigt svårt att dra mig därifrån. Denna avslappning behövde verkligen min kropp!
En av deltagarna kom fram till mig och sade att jag var fin. Jag var inte alls så tjock
Efter middag drog vi oss in till biblioteket och tjötade massor igen. Det kändes hemskt konstigt och sorgligt att det var sista kvällen.
Dagen avslutades med en meditativ övning vid 9. Det var alldeles för sent för att jag skulle kunna hålla koncentrationen uppe men jag gjorde ändå mitt bästa. Efter det fortsatte samvaron och prat och skratt. Ibland kommer samtalet att handla om barn och det är jobbigt för mig. Inte blev det bättre av att sjuksköterskan som hade lett den meditativa övningen kläcker ur sig att hon visste en man som hade gått genom cytostatikabehandling som hade blivit far vid 63 års ålder. Jaha? Jag blev faktiskt arg. Jag frågade henne varför hon sade så och sade att om det var tänkt att vara till någon tröst misslyckades hon grundligt. Jag sade det ändå ganska sakligt och sedan kunde jag också släppa det. Det är jag tacksam över, det är inte alltid jag kan det, för flera år sedan hade jag riktigt svårt att släppa sådana saker.
Men jag släppte det som sagt och kunde fortsätta kvällen av trevlig samvaro med så goa människor. Jag hade svårt att bryta upp, jag ville inte riktigt att denna fina vecka skulle ta slut. Men till slut fick jag gå, jag behövde ju sova!
torsdag 11 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag Tackar dig för din fortsättning av din tid på Lydiagården !
SvaraRadera