Trädgårdsterapi

Igår var jag på 6-månadersuppföljningen på trädgårdsterapin jag gick i våras. Det kändes så bra att komma dit, bara att komma in genom grindarna gör att hela kroppen slappnar av. Fast samtidigt känner jag en sorg över att jag inte är där längre. Jag mådde så bra där och jag kom så långt, jag kände verkligen att jag var på väg tillbaka till livet och arbetslivet. Dagen efter jag slutade där fick jag mitt cancerbesked. Det är ju inte så att tiden där var förgäves, absolut inte. Jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle klarat av dessa månader om jag inte hade haft denna rehab i ryggen. Men jag blir ändå ledsen när jag tänker på hur jag hela tiden verkar ta ett steg fram och två steg tillbaka. Nej, kanske inte tillbaka, mer åt sidan så allt bara blir...mer!

Trots att det "bara" gått drygt 6 månader av min cancerresa får jag ändå säga att jag lärt mig mycket. Jag hade iofs gärna varit utan behandlingen men all insikt och kunskap är ju värdefull, så även denna. Förhoppningsvis har jag lärt mig mer om hur jag och min kropp fungerar så att jag kan ta hand om mig själv bättre i framtiden. Men det är svårt. Min vilja är starkare än min kropp. Mycket starkare! Jag är för envis för mitt eget bästa. Min bästa egenskap är envisheten, min sämsta egenskap är envisheten. Det är en väldigt bra egenskap om jag bara kan lära mig hur jag skall använda den på bäst sätt.

De andra deltagarna verkade ha kommit en bra bit längre. De pratade om att de mådde ganska bra och hade mer ork och kunde se framåt och tänkte på arbete igen. Jag är väldigt glad för deras skull men jag blir ledsen för min egen skull. Jag hade så väldigt gärna velat vara därframme också. Men jag försöker tänka att det var väl meningen att jag skulle ha denna erfarenhet också. En av kvinnorna som arbetar där sade att jag hade blivit mörkare i blicken, att det var mer djup i den. Jag vet inte exakt vad hon menade för det lät ju inte helt positivt men jag tror ändå att hon menade att det var något bra.