Känslosamt

Det är oftast på kvällen precis innan jag går och lägger mig som jag brukar skriva några rader här på bloggen och i allmänhet har jag tagit min sovmedicin. Jag måste tyvärr ta den eftersom jag äter annan medicin som gör att jag inte kan sova. Det är ett elände att vara känslig för medicin och dess bieffekter!

I alla fall.
När jag senare läser vad jag har skrivit händer det lite då och då att jag blir ganska förvånad för det är ofta jag inte kommer ihåg vad jag har skrivit. På så sätt blir det nästan spännande att öppna min blogg, vad har jag skrivit denna gången!!? ;-)

Idag har inte pillan hunnit verka så detta lär jag komma ihåg imorgon.

Jag har redan hostat i 5 veckor och nu börjar jag om igen. Ont i halsen, förkyld och hosta. Det är ju vanligtvis inte så besvärligt (även om jag nu brukar drabbas av manliga baciller som är JÄTTESTORA!) men nu eftersom jag redan är sliten är det jobbigt. Efter en riktig hostattack vet jag inte om jag skall kräkas eller svimma. Än så länge har ingetdera hänt, får hoppas det fortsätter så. Men jag är trött, orkar inte vara uppe så mycket eller göra saker, blir lätt yr och matt. Jag får försöka att ta det lugnt så är jag snart bra igen.

Idag var vi ute en sväng och tittade på när Luciatåget skulle gå förbi. I mitt huvud föreställde jag mig en kortege där de gick och sjöng med vackra ljus men nää. Först kom två hästpoliser, sedan ett MARSCHBAND och sedan kom flickorna i 3 vagnar. Vagnarna förstår jag, det är vackert men varför ett marschband, det blev ju alldeles galet tyckte jag. Eller är det jag som är fel ute? Brukar det alltid vara det? Ingen ljuv musik alls blev det, de höll väl på sig tills de nådde Stortorget antar jag.

Jag hade sparat på krafterna för att kunna gå ut och titta på dem. Jag hade velat gå ut och ta en promenad på eftermiddagen men jag insåg att det skulle bli för mycket för mig så jag bestämde mig för att kolla på Luciagrejset. Äsch....nåja, ibland väljer man fel. Jag får väl ut och ta en promenad imorgon istället.

Igår var jag däremot ute en runda. Sambon och jag körde ner till brofästet. Han är uppväxt vid hav och det är dit han vill om vi åker ut. Jag är förvisso också uppväxt så men jag behöver ändå träd. Det passade ypperligt med en kompromiss där för där fanns kolonistugor och där omkring fanns träd och havet och allt som behövdes för att tanka lite naturenergi. Lite tagen av den energin som nådde min kropp gjorde jag något jag velat göra ett tag men inte orkat på så länge - jag klättrade upp i ett träd. Jag borde gjort en riskbedömning först för väl uppe orkade jag inte klättra ner direkt igen, jag blev så trött. Så jag stod och trädkramades ett tag innan jag tog mig ner, det var ett fint ögonblick!

Efter vi kom hem lade jag mig en stund, en lång stund. Jag har plöjt genom några av böckerna från bibblan. Imorgon är det dags att lämna några av snabblånen, det var två böcker med julrecept och jag som inte ens har provlagat/bakat något än. Fast det kanske jag inte skall ha som mål, skynda långsamt eller hur det nu var.

Jag känner mig irriterad och arg idag. Är det Gud jag är arg på? Om du nu älskar mig, vill du mig inte väl då? Är detta verkligen vad som är bäst för mig? Och hur skall jag ta mig från detta till nästa steg, förresten, vad är nästa steg för Dig? Jag vill så gärna börja arbeta igen. Vad vill Du att jag skall göra med mitt liv? Kommer jag att någonsin förstå Din vilja?

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min mamma. Hon fick lungcancer och dog 1994. Det är länge sedan men det känns inte så länge sedan. Den största anledningen till det är att jag inte har sörjt, jag har bara stoppat undan alla känslor och inte tillåtit dem att komma upp. Men nu med allt som händer orkar jag inte hålla uppe alla murar samtidigt. Jag och min mamma hade en komplicerad relation och vi hade inte träffats på nästan 10 år när jag fick veta att hon var sjuk. Jag åkte upp till sjukhuset där hon låg och träffade henne under en vecka, sedan var jag tvungen att åka hem på lördagen och sedan dog hon på söndagen. Det var fruktansvärt.

Hon var så sjuk att vi endast första dagen kunde prata och inte så mycket heller eftersom hon var trött. Efter det var hon knappt kontaktbar. Jag tänker mycket på henne nu, hur hennes sista tid var. Hur hennes behandlingar gick, vad hon fick förOm hon hade mycket ont, hade hon någon som hjälpte henne, kunde hon vända sig till någon och be om hjälp? Ingen i vår familj ber om hjälp, varken min mor eller far är bra på det och tja, det har de fört vidare till sina ättelägg. Kunde jag inte fått något bra personaldrag istället!!??

Jag har behövt min mamma vid så många tillfällen i livet men hon är borta. Nu hade jag behövt henne ännu mer. Vilken vidrig sjukdom detta är. Min mor var 53 när hon gick bort. En flicka i ett cancerforum jag är på blev 22. Det är alldeles vidrigt för tidigt.