Annandag jul

Det var ungefär samma början på dagen. Vi kom upp sent, det är helt galet med min sömn. Jag behöver få det rätt. Efter frukost ville jag ta en promenad men som vanligt ville inte S följa med för han skulle sitta och läsa. Han hade nog gärna tillbringat hela julen inne i mitt sovrum verkade det som. Jaja, jag gick ut själv. Skönt och härligt och det är tyst. Åh, vad jag tycker om landet. Jag behöver verkligen bo lite lugnare och tystare än vad jag bor nu.

Jag packade ihop allt när S satt och tittade på TV. Jag vill packa ihop så mycket som möjligt och så tidigt som möjligt så att katterna hinner slappna av sedan så det blir lätt att få in dem i burarna.

Halv två skulle släktingar komma på fika och vi hade planerat att köra innan de kom. Denna plan infriades också men det kan inte ha varit långt efter de kom. Vi körde till Blekinge, till S:s föräldrar. S:s pappa är 92 och fick en stroke för några år sedan. Han sitter i rullstol och är lam i halva kroppen men han klarar sig ganska bra ändå. Som många strokepatienter har har förändrats kognitivt, han är bla mer otålig, kommer inte alltid ihåg saker och blir lätt irriterad. Även innan stroken brukade de prata om gamla saker som har hänt, människor de kände för många år sedan och ställen de har varit på. I början försökte jag delta i samtalen men efter ett tag slutade jag eftersom jag sällan fick gensvar, oftast hörde de inte ens vad jag sade. S:s mamma är 83 och har andra krämpor. Jag tycker om dem, jag tycker synd om dem, jag önskar verkligen att de hade hade varit friskare. Men å andra sidan har pappan varit frisk tills han fick stroken och att vara pigg tills man är 90 är en fantastisk sak.

S:s barn var också där, vi skulle fira lite jul idag. Vi käkade julmat och sedan kom "tomten".
Jag hade fått mina fina julklappar av S på julaftonen. Hans barn ger aldrig julklappar till mig, de vet inte ens när jag fyller år. Jag kanske har blivit en "dålig" vuxen för dem men jag orkar inte längre uppmärksamma dem och vara närvarande vid inköp av presenter och klappar till dem. I början tycker jag vi hade bra kontakt men i takt med att jag blev sämre och fick mindre ork för något år sedan blev relationen mellan oss mindre bra. Hade jag varit frisk hade det nog varit annorlunda. Hade jag kunnat prata om det med min sambo hade det också varit annorlunda. Det kan räcka med att jag frågar när de skall komma hit så blir min sambo arg. För honom betyder det att jag inte vill träffa dem. Tyvärr har de hamnat lite i mitten.

Stefans föräldrar gav mig paket med bla schampoo och ett badlakan. Det tyckte jag var ganska roligt på ett sätt. Ledsamt på ett annat iofs. Men håret växer ju ut någon gång! :-)

Vi åt vid 5, sedan flyttade vi över till soffan som är 3 meter därifrån. Den är ingen skön soffa, inte för mig i alla fall, jag lyckas inte sitta så att jag inte får ont. Nu hjälpte det ju iofs inte att jag redan hade haft ont länge. Ja, där satt vi runt soffan. S:s föräldrar och hans två barn och jag. Vi satt nog där från ca halvsex till halvelva. Vad gjorde vi, vad pratade vi om? Gjorde, ingenting...till slut hämtade jag en tidning och laptopen för jag kände hur det kröp i hela kroppen. Prata? S:s mamma brukar läsa högt från saker hon ser. Mjölkpaketen, tidning eller reklam. De frågar hur det går med barnbarnen. Men de hör ju inte svaren för de hör så dåligt. Jag pratar ibland men de hör ju inte vad jag säger så antingen svarar de inte alls eller så börjar de prata om något helt annat. Vänta lite, det här känner jag igen. Herregud, min sambo är ju likadan där!!!

Jo, förresten vi pratade ju lite. Vi började prata direkt när vi kom in, vi pratade om vädret. Eller rättare sagt, de gnällde om vädrat, att det var så dåligt väder, hur hade det varit innan, hur skulle det bli och usch, vad tråkigt väder vi har. Jag avskyr sådana diskussioner, jag vägrar dras med i den. Jag tycker inte väder är dåligt, det är som det är. Jag förstår iofs att det blir svårare för dem att komma ut när det snöar eller regnar mycket men väder är som det är, finns inget dåligt väder tycker jag.

När jag tänkte på hur det skulle bli hos S:s föräldrar hade jag en lugnande tanke. Hon brukar alltid ha en himla massa godis och sjukt nog så kan det vara det som klarar mig genom några dagar där, godisknarkare som jag är. Denna gången var det inte så gott om godis direkt. Så en gång pushade jag på att vi skulle åka och handla. Mamman tyckte vi kunde vänta tills dagen efter men jag var tvungen att ha något att läsa samt choklad för att överleva, hur galet låter det!!

Alltså jag tycker verkligen om hans föräldrar. De höll varandra i handen när vi delade ut julklappar, det är hur gulligt som helst. Men de hör inte vad jag säger och pappan är väldigt förändrad av stroken. Det kanske är dåligt av mig att inte pyssla om honom mer och anstränga mig men jag orkar verkligen inte. Jag har nog att hålla mig uppe själv för tillfället. Om man tänker på att han fick en stroke har han ändå klarat sig otroligt bra. Han har fått mycket hjälp och hans fru gör precis allt för honom. Det viktigaste för henne är att han har det bra, hon själv kommer nog ganska långt ner på listan och det är skrämmande. Hon behöver verkligen ta hand om sig för hon mår inte bra och det tar mycket på hennes krafter att ta hand om ett stort hus och sin man. Jag vill att båda skall må bra.

Ingen av dem frågade hur det är med mig. Jag fick höra att jag ser så pigg ut och nu är jag väl glad när behandlingen är avslutad och blabla. Vad skall jag svara då? Det är ju egentligen retoriska frågor. Jag kände mig inte pigg, jag var fruktansvärt trött och jag har väldigt ont men jag hade inte ro nog att lägga mig och vila. Biverkningarna av cytostatikan finns kvar, de gick inte att bli av med lika lätt som picc-linen tyvärr och det kan nog ta lång tid innan de försvinner.

Samtidigt hade jag inte orkat prata alltför mycket om det, speciellt inte när de inte hör allt. Det blir ett konstigt samtal och det kan redan vara jobbigt att prata om det. Jag förstår att de kanske är rädda att jag blir ledsen eller att jag kanske vill prata för mycket om det. Istället vill de vara positiva omkring det hela. Fast när någon pratar om hur pigg jag ser ut och hur bra allting kommer att bli är det ju svårt att säga att det är ganska jobbigt just nu. Tyvärr tror jag att jag hade en sådan tendens tidigare. Jag kunde nog glömma att lyssna mitt i min välvilja att muntra upp. Det är ett svårt område. Men det är tur att man kan lära sig av erfarenheter!