Julafton

Julafton firades hemhemma i Halland och jag är så jätteglad för det. De senaste åren har vi varit hos sambons föräldrar. Jag har inte sagt något eftersom de är gamla och han är enda barnet men denna julen ville jag verkligen fira hemhemma. Så blev det och det blev väldigt bra!

Vi var totalt 13 stycken och så många kring julbordet har jag nog inte varit med om sedan jag flyttade hemifrån. Väldigt fina julklappar och väldigt god julmat. Äntligen fick jag min långkål som jag längtar efter i några månader. Jag var orolig att jag fortfarande skulle ha metallsmak i munnen men det har försvunnit som tur är. Så jag kunde äta hur mycket grönkål som helst och känna smaken!

Familjen jag talar om är inte min biologiska familj, inte blodsband. Men jag räknar dem som min familj, vad kan jag kalla dem - hjärtfamilj kanske? Helt fullt ut kan jag inte se dem som en familj men det handlar inte om att jag inte vill och inte att de inte beter sig som min familj. Det handlar mer om att jag inte vågar. Min tillit förstördes för många år sedan och tyvärr vågar jag inte lita helt på att någon finns där för mig. Speciellt jobbigt brukar detta vara kring jul, jag kan känna mig väldigt ensam och även om jag är enormt tacksam för min hjärtfamilj saknar jag att ha en normal familj (vad det nu innebär!)

Jag hade ett väldigt fint samtal med min svåger. Han frågade hur det var med mig och jag tror han var den ende som frågade och verkligen väntade på svar under hela julhelgen. Jag tror att många människor generellt är rädda att ställa en sådan fråga. Dels kan man vara rädd för svaret själv, dels kan man vara orolig att den andra tar illa upp eller blir ledsen och att då är bättre att undvika att prata om det. Det kan jag förstå och på julen vill man ju vara glad. I ett helt annat sammanhang skulle jag på en återträff. Personerna jag skulle träffa visste att jag hade cancer men de hade inte sett mig skallig. De blev nog lite chockade att se mig men ingen sade något om min "nya" frisyr. Det var lite märkligt (lite roligt så här i efterhand) eftersom det var så uppenbart. Men ingen vågade fråga. Jag förstår dem dock, jag försöker fundera på hur jag själv hade reagerat i en sådan situation, de ville säkert inte börja prata om det för att de var rädda för att jag skulle bli ledsen. Jag vet inte hur jag skulle reagera men jag tror faktiskt att jag skulle säga något om det. Jag följer inte riktigt samhällets alla implicita regler och lagar. Mitt liv hade nog dock varit mycket lättare om jag hade gjort det!

Tillbaka till samtalet. En sak jag uppskattar mycket med honom är att han är rak och säger vad han tycker. Han berättade att en kompis till honom frågade hur det var med mig för han var fortfarande lite kär i mig. Ånej, tänkte jag, det hade han inte varit om han hade träffat mig nu, då hade nog den förälskelsen gått över i ett nafs som jag ser ut nu! Jag kommer inte ihåg exakt allt men vi kom att prata om utseendet. Jag är ful. Jag har alltid i mina ögon varit ful och fet. Nu kan jag inse att jag inte var det - då. Men jag är det nu. Ful, fet, skallig och enbröstad, mer leverfläckar, rynkigare hud osv. Och detta har jag jättesvårt för. När jag skall börja med antihormontabletterna kommer det att bli ännu värre och jag är livrädd för hur det kan bli. Jag är ju känslig och brukar drabbas av många bieffekter men jag hoppas att det inte gäller denna gång! Men svågern sade att han ser mig, han lägger inte märke till hur jag ser ut eller hur rynkig jag blir för det är inte det som spelar roll. Jag är jag ändå och det är det som är viktigt. Jag gråter nu när jag skriver om det för det blev så starkt.

Cancer är en ful sjukdom. Den är ful, den är smygande, den kan arbeta i det tysta, långsamt, den kan också snabbt ta över alla funktioner över ett organ och slå ut det helt. Den kan börja långsamt men accelerera kraftigt. Behandlingen är ful, man ger igen med samma mynt. Död åt de dödsbringande cellerna. Men andra celler får också en bit av skopan. Det är då JAG blir ful och fortsätter att vara det när jag börjar med antihormonerna. Jag har inte ens hämtat ut dem eller kollat vad de heter för jag klarar inte av ens att närma mig tanken att jag skall äta dem och vad de kommer att göra med mig. Och jag skall ta dem i fem långa, svåra år! Tja, jag hoppas att åren inte blir svåra iofs....

Ett virrigt inlägg men det stämmer ganska väl med hur jag känner mig.
Virrig är jag.