Ingen bra dag

Igår vaknade jag av att jag hade ont i halsen. Nää, skall jag bli förkyld nu också!
Jag var så oerhört trött så jag gick upp och hämtade något varmt att dricka, sedan gick jag och lade mig igen och sov i ytterligare två timmar.

Jag mådde inte alls bra. Jag var darrig och matt i kroppen och så svag och det kändes som att jag hade feber, jag blir så yr av det. Värk i kroppen också.

Jag åt knappt igår, maten blir lidare när jag inte är frisk. Men jag åt ingen choklad eller andra sötsaker alls faktiskt, det är jag glad för.

På eftermiddagen började jag få huvudvärk och mycket riktigt utvecklades den till migrän.

Jag fick gå upp flera gånger för att ta en superdupertablett eftersom det inte hjälpte, det blev nog totalt 4 under natten. När jag är riktigt utmattad eller har svår migrän får jag nästan krampanfall, mina ben blir spastiska, helt okontrollerbara. Detta är otäckt vanligtvis men denna gången var det riktigt läskigt för det var så mycket mer.

För att inte störa S lade jag mig inne i det andra rummet men jag kunde inte slappna av där heller, för mycket kramper. Av någon anledning bestämde jag då mig för att lägga mig på soffan som också står inne i samma rum. Och det hjälpte, det lugnade ner musklerna till slut, gudskelov. Otäckt är det.

Jag vaknade halvtio med fortfarande migrän, fick ta en pilla till och sova om i två timmar och sedan kunde jag gå upp.

Väl uppe känner jag att jag har riktigt ont i halsen och är så hes att jag knappt får fram något. Jag är dessutom väldigt matt och har svårt att hålla mig uppe, en riktigt dålig dag alltså. Jag hade velat gå ut och ta en promenad men det fanns inte en chans att jag skulle orka det!

Och jag äter dåligt. Det blir frukost när jag går upp, sedan äter jag inget förrän S kommer hem och har lagat mat vid 6. Vissa dagar överätäer jag ju choklad hela tiden, andra dagar äter jag ingenting.

Jag försökte vila för att bli piggare men inte ens 3½ timmes soffaläge hjälpte. Imorse fick jag besked att en tjej på ett cancerforum inte klarat kampen, hon dog i morse, endast 22 år gammal. Det är så fruktansvärt. Vad är det som händer!?

Jag känner mig bara så tom och sliten och ensam och rädd. Rädslan handlar om vad som kommer att hända med sjukersättningen samt över mitt ork, kommer det någonsin tillbaka, jag är också rädd inför att börja med de antihormonella tabletterna och vad de kommer att göra med mig.

Jag satt och storgrät vid middagen ikväll, allt blev bara för mycket. Men denna gången lyckades S möta mig en smula och prata lite i alla fall, även om han inte förstod allt vad jag var ledsen för....men ärligt talat gjorde jag nog det knappt själv heller! Egentligen tror jag mest det handlar om att jag är trött och att det är så många saker omkring mig nu och att jag inte vet vad som kommer att hända.