En snurrig dag och har tomtat lite.

Idag hade jag tid hos min goa kurator. Jag var lite sen för jag kom på sent att jag ville ha ett kort med till henne så jag började pyssla mitt i allt! Men om jag gick fort skulle jag nog hinna tänkte jag. Fast efter halva sträckan kom jag på att hade ju tänkt att jag skulle cykla eftersom jag hade andra ärenden också. Och givetvis hade jag glömt en sak jag skulle ha med. Min hjärna funkar verkligen inte alls ibland! Det börjar bli skrämmande!

När jag nästan var vid sjukhuset såg jag en man. Han stod vid en lampstolpe och jag såg på håll att det var något märkligt men kunde inte se vad. Jag tänkte bara att jag skall nog fråga om han behöver hjälp för det var något märkligt som sagt. När jag kom närmare ser jag att han håller krampaktigt med båda händerna runt stolpen. Innan jag hinner fråga om han behöver hjälp börjar han prata med mig. Men jag hör inte alls vad han säger för han sluddrar. Han fick säga det flera gånger och den femte gången hörde jag att han sade ambulans. Argh, typiskt har jag inte med mobiltelefonen. Det är bara ca 200 meter till ambulanserna men han kan knappt stå på benen så det är uteslutet att gå dit. Jag fick fråga folk omkring mig ifall de hade mobiler men flera sade nej. Vissa hade säkert inte det men jag tror ärligt talat att det säkert var någon av dem som ljög med tanke på att typ alla har mobiler. Jag tror att det var någon av dem som svarade nej av skälet att de inte ville bli inblandade, de kanske hade bråttom eller något annat.
Men till slut kom en ung kvinna och hon stannade. Vi ringde efter ambulans och de skulle komma. De pratade och frågade ganska länge, jag trodde inte att det skulle ta så lång tid. Visserligen var detta inte livshotande men han mådde ju helt uppenbart inte bra. Han hade stått där i över en timme och försökte få hjälp, fruktansvärt. Och det är en ganska trafikerad gata så det måste ha varit många som passerade honom. Han hade inga vantar så vi försökte värma hans händer så gott vi kunde med våra. Ambulansen tog tid på sig men den kom till slut, då hade jag stått där i ca 45 minuter och jag frös. Jag var dessutom otroligt försenad till min tid men det fick vara så, jag ville vänta tills ambulansen kom så jag såg att han fick hjälp.

När jag gick därifrån grät jag. Att han hade stått så länge utan att få hjälp. Att så många hade passerade honom utan att hjälpa honom. Vart är världen på väg!? Visst luktade han alkohol men spelar det någon roll? Han behövde ju hjälp!

Eftersom jag var så sen hade vi bara ca 5 minuter kvar men jag tror vi drog över lite. Det var mycket som jag hade velat prata om men som jag inte fick sagt. Men jag har fått en ny tid så jag får hålla mig tills dess! :-)

Jag hade storpysslat. Jag gav min favviskurator en låda toblerone som jag hade vikt och dekorerat själv samt ett matchande kort. Hon sade tack och fint innan hon fattade att det var jag själv som hade gjort det. Hon är ganska lugn vanligtvis men hon bara ååhade och aahade och hon sade att hon var inte lättimponerad men detta var så fint. Hon skrev tom upp ställen som hon tyckte jag skulle gå till och marknadsföra mina kort. Hon är så söt och hon gjorde mig så glad!

Typiskt nog hade jag glömt presenten jag hade till forskningssköterskan. Min hjärna hänger inte liksom med längre! Jag behöver nog vila den ordentligt!

Jag och sambon gick en kurs som onkologen anordnade. De som höll i den var två sjuksköterskor och jag hade gjort Tack-kort till dem båda. Jag träffade bara den ena men hon blev jätteglad, det var roligt att se och det gör mig minst lika glad!

Sista stoppet var Klin Kem, mina söta vampyrer som tagit allt blod. Jag hade dekorerat en Toffiffe ask och gjort ett kort. Det var till alla men jag ville ändå ge det till en viss person. Jag berättade i början att jag hade blivit lite osams med en pga något missförstånd som vi löste sedan, det kändes så bra. Även om man kan börja med att skälla på varandra lite eller åtminstone tala lite högre så kan man ändå lugna ner sig och inse att det egentligen berodde på att jag var rädd och hon hade haft en jobbig patient innan. Sådana möten är härliga. Jag hoppas de tycker om chokladen. Jag tänkte att de får nog inte så många uppskattningar. De flesta går ju bara dit och är där aldrig mer. Så jag ville ge dem lite uppskattning för de är duktiga och de är väldigt trevliga och rara.

Efter det funkade inte min hjärna mer. Jag försöker tänka på julklappar och vem som skall få vad och när jag skall skicka och hinner jag köpa något innan jag skall skicka det. Och jag skulle göra julgodis och några kompisar kommer imorgon och jag ville så gärna göra min saffranskladdkaka som är vansinnigt god! Dessutom så har inte A varit här innan och eftersom jag vet hur noga han är med städning hemma ville jag försöka ha lite fint här innan de kom. Det är för övrigt så jag hade tänkt städa nu inför helgen men det kanske hade blivit imorgon ikväll istället, fick skjuta fram det en dag.

Imorgon skall jag träffa en kompis på stan. Hon har också bröstcancer...eller rättare har haft för vi borde väl inte ha det längre. Eller hur det nu är...
Vi skall gå till perukmakaren eftersom remissen räcker till en till. Jag skall se om jag hittar en riktigt galen peruk både i form och färg. Vad sägs om rött och lockigt, det vill jag ha! Prova i alla fall! Det känns bra att träffa andra som är i liknande situation för jag behöver prata av mig och vissa saker kan man inte prata med närstående. Har man inte gått genom detta går det inte att förklara. Jag försökte föreställe mig hur cytostatatikan skulle vara men det var liksom hundra gånger värre!

Jag är trött och snurrig och jag skall lägga mig. Men innan jag gör det måste jag skriva lista på vad jag skall göra imorgon och om det är något jag behöver ta med för annars kommer jag bara att glömma det.

Nattinatt