Sjuk/Frisk?

Jag är förvirrad över hur jag skall referera till mig själv, min identifiering. I juni när jag fick mitt cancerbesked hade jag extremt svårt att tänka på mig själv som cancersjuk eller ens cancerdrabbad, det var så främmande. Egentligen borde ju cancern varit borta redan i och med operationen (om kirurgen gjorde sitt jobb!) och jag funderade redan då på hur jag skulle se mig själv. Under cytostatikabehandlingen hade jag inga problem med identifiering, jag både såg ut och kände mig väldigt, väldigt sjuk! Sedan 2:a juni har cancern varit inte bara stor del av mitt liv, den tog så stor del så den var i stort sett mitt liv och allt annat fick inrätta sig efter det för jag orkade inget annat.

Men nu? Nu är jag förvirrad. Är jag cancersjuk? Cancerfrisk? Men jag friskförklaras ju inte förrän om 5 år och jag skall käka piller under hela den tiden. Jag vill se mig som frisk men det är så svårt när jag hela tiden blir påmind om cancern. Jag kan nog inte göra helt tvärtom och bara tänka att nu är allt bra, jag måste snarare genom alla tankar och känslor. Allt det som jag puttat bort under cytostatikatiden då jag var tvungen att kämpa så hårt bara för att klara av att ta mig genom dagen.

Jag blir fortfarande förvånad/chockad/förfärad/äcklad när jag inser vad som har hänt. När jag råkar titta ner och bara ser ett bröst eller när jag klär på mig och händerna förväntar sig att rätta till bh:n men det är tomt. Det är märkligt att känselminnet inte hänger med. När jag duschar och tvålar in mig förväntar sig händerna att finna två bröst, när jag klär på mig som sagt är det samma sak. Undrar hur lång tid det tar innan det hänger med. Tänk om jag precis vänjer mig vid att bara ha ett bröst lagom till det är dags för rekonstruktion. Då blir det konstigt igen.

Innan cancerbeskedet var jag sjukskriven. Eller rättare sagt, jag uppbär tidsbegränsad sjukersättning, detdär som inte skall finnas längre efter nyår. Och då var jag ju sjuk, fast ändå inte. Jag kallade mig inte sjuk då, jag såg mig inte som sjuk. Jag ser inte värk som att vara sjuk. Det är väldigt jobbigt och rörelsebegränsande men jag såg mig inte som sjuk. Att ha ätstörning samt utmattning såg jag egentligen inte som att vara sjuk men det är det ju faktiskt egentligen. Det är nog ett av problemen - att jag inte kunnat se mig själv som svag och faktiskt sjuk även när jag har varit det utan jag skall alltid vara stor och stark och duktig. Om jag hade kunnat se mig själv som liten och svag och faktiskt (och detta är ännu viktigare) TILLÅTA mig själv att vara det hade jag nog kunnat ta mig genom processen och läka snabbare.

Det blir en svår balans för samtidigt som jag måste kunna få lov att vara liten skall jag ju inte stanna där och bli ett offer. Jag ser mig inte som ett offer, jag tror åtminstone inte det. Jag vet att jag gjorde det förr när jag var yngre. Tyvärr måste jag säga för jag tycker det är jobbigt att erkänna och jag skäms för det. Fast egentligen borde jag mer vara stolt över att jag lyckats förändra mig och ta mig bort från offerrollen!

På väg att bli frisk.