Mitt Tamoxifen är slut. Jag har dragit ut på det för jag vill inte. Idag när jag inte hade några mer tabletter kvar gick jag till apoteket för att hämta ut nytt. Det gick inte, jag hade inget recept. Onkologen hade alltså glömt att förnya receptet förra gången jag var där. Det kanske inte är meningen att jag skall fortsätta det då? Är det inte så jag skall läsa signalerna? Inte? Nähädå...
På väg tillbaka gick jag förbi en hemlös som frågade om jag hade några kronor. Jag brukar aldrig ha växel så jag sade nej. Efter några steg kollade jag ändå och det visade sig att det låg några mynt och skramlade så jag tog dem, vände om och gick tillbaka.
Jag gav dem till den hemlöse och han blev så ...jag vet inte vad...tacksam, rörd, glad? Han sade tack flera, flera gånger och gav mig en kram och sedan en kram till. Sköt om dig sade jag, detsamma sade han. När jag fortsatte gå började jag gråta. Inte för att det såg annorlunda ut än när jag vanligtvis är utomhus, ögonen rinner lika mycket ändå. Tänk att nu när jag sitter här och skriver detta så kanske han letar plats för natten. Herregud vad fruktansvärt.
Så, trots allt har jag det ganska bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar