Tappar

Ibland känner jag mig faktiskt hyfsat stark och energisk.
Desto större blir chocken när jag helt och hållet tappar andan och blir ofattbart andfådd.

Jag kan förstå att jag tappar andan i dessa läskiga trappor vi har här. Ännu efter 5 års gående i trapphuset har jag inte vant mig. De dagarna det är som värst får jag vila vid varje våning. Är det en bra dag räcker det med en halv vilning.

Det är som att få en box i magen. Från vanlig till flåsande, svettig sak på ingenting. Det är konstigt. Ibland räcker det med att att böja mig ner så tappar jag andan totalt. Så det handlar inte om kondition (även om den verkligen inte är bra).

Fast det går ju framåt. Allt är framsteg jämfört med hur det var då! Och den kommer ju tillbaka, andan - även om jag tappar den långt. När jag var lössläppt och ute på tutträff åkte jag tåg. På väg hem var rulltrappan avstängd - och det är en lååång trappa. Äh, det här fixar jag tänkte jag och pinnade på. Inga problem, kom upp till halva och lite till. DÅ fick jag tapparboxen i magen men lyckligtvis var det ingen i närheten. För man stånkar ju, hjälp vad jag stånkar.

Det är jättepinsamt. För jag tänker att andra tänker att jösses, har hon så dålig kondis, vilken misslyckad människa.

I själva verket kanske det är så att de också kämpar med att hålla stånket borta!