Pappasamtal

Hälften av min familj fyller år i augusti. Räknar jag ännu mer familj och släkt blir nog den siffran ännu högre. Augusti är en fin månad att fylla år i och december verkar vara en bra månad att göra barn i, åtminstone i min släkt.

Mina föräldrar gifte sig den 9:e augusti, dock ett antal år innan jag kom till världen. Sedan fyller jag den 12:e. Min far har haft svårt att komma ihåg min födelsedag för han har blandat ihop dessa datum. Enkelt sade jag, vänd på siffrorna på din egen födelsedag.

Min pappa fyllde alltså år för några dagar sedan. Och han fyllde jämt. Borde jag inte varit där och firat med honom då? Det hade jag troligtvis varit om jag hade ingått i en normal, funktionell familj men det gör jag inte. Jag är tacksam bara att vi har kontakt.

I min familj har vi aldrig pratat. Jag har kommit fram till att det ärligt talat är mycket jag inte vet om min familj eftersom vi aldrig kunde prata om saker och ting. På senare år har jag ställt en massa frågor till min far. Varför har jag aldrig gjort det tidigare? Han svarar faktiskt, ibland låter det tom som att han uppskattar intresset. Så har det kanske varit med oss alla. Att vi gärna hade pratat bara någon liksom hade öppnat oss, om någon hade haft en nyckel.

Den enskilda sak som har påverkat mig mest är min 1 år äldre syster som fick en hjärnskada när hon föddes pga syrebrist. Anledningen till att det påverkade mig så starkt är att jag inte fick veta det förrän jag var 16 och att jag inte till fullo förstod innebörden och allvaret förrän jag var 25. Min syster fick det mesta av uppmärksamheten och stödet av vår mor för "jag klarade ju mig själv". I mina barnögon betydde det att jag var mindre älskad och jag trodde att min syster var bortskämd då skadan inte märktes så mycket när vi var små.

I samtalet med min far säger han att han inte visste att hon fick syrebrist och hjärnskada. Detta fullständigt chockade mig. Kan det verkligen vara sant? Kan bristen på kommunikation varit så totalt bristfällig? Kan det verkligen ha varit så att de inte pratade? Fast hur skulle han ha kunnat undvika denna information? Är det efterkonstruktion från hans sida?

Jag vet inte. Och det är möjligt att själva fakta inte är viktiga. Det som spelar roll är att jag inte känner min familj. Inte heller vet jag saker om oss, bara flyktiga data.

Än viktigare är att jag inte fortsätter i samma spår. Jag måste lära mig att våga prata, våga fråga, våga vara. Hur gör man det?