Kören kör igång

I förrgår fick jag ett mail från min körledare två timmar innan körövningen började. Och jag hade ingen aning om att den började idag. Först fick jag lite panik för jag var ganska så mör efter dagen och jag hade inte ätit så mycket.

Samtidigt tänkte jag att jag skulle missa så mycket om jag inte var med på första gången. Jag försökte vila och få lite återhämtning för att kunna orka. Jag är dock inte så bra på att vila. Men jag lyckades väl tillräckligt för jag kände att jag kunde gå dit...eller så gick jag dit bara på vilja.

Det var över fyra månader sedan jag var på min senaste körövning. På den tiden hade jag lyckats glömma när vi började. Det var inte halvsju som jag trodde utan en halvtimme senare. Det gjorde dock inte så mycket utan jag fick tillfälle att prata lite med vår goa och vansinnigt duktiga körledare och kantor i kyrkan.

Jag har tappat förmågan att småprata, det går bara inte längre. Hon vet en del av min hälsobakgrund och är alltid noga med att säga att jag måste känna efter vad jag orkar. Eftersom jag vet hur mycket hon är igång och att hon har tre barn under 5 varav ett tvillingpar frågade jag hur hon hade det med återhämtning. Jag har träffat henne många gånger utanför kören men jag känner ju inte henne speciellt väl. Det är mycket möjligt att det var en för personlig fråga. Men det verkade inte så och vi pratade engagerat tills resten av kören kom.

Vi började med information och fika. Mycket prat i öronen och hade jag lyssnat till min kropp hade jag nog behövt gå hem efter det. Storrensning i kören hade det blivit och några av mina "grannar" hade försvunnit. På ett sätt förstår jag det men jag kommer att sakna dem. Å andra sidan var det himla många nya vilket var roligt.

Trots att jag är vansinnigt trött är jag alltid glad när jag går hem. Dels är det en glädje att sjunga, dels så är det extra glädje i gospel men en stor del är också att det finns en plats för mig. Jag är på väg någonstans, jag har gjort något. Det känns bra!