Intyg

Hur svårt kan det vara?

För över ett år sedan fick jag retroaktiv löneförhöjning med 23%. Det blev en ansenlig imaginär summa som slutade just så - imaginär - för inte lär jag se röken av de pengarna.

Under detta dryga året har jag haft ett antal samtal med A-kassan där jag hamnat idiotiskt nog, med tanke på att jag de facto innehar ett arbete. Vid varje samtal fick jag nya besked om hur jag skulle gå till väga för att ta del av min egen löneförhöjning. Jag följde dessa direktiv och skaffade intyg och kontaktade den ena och den andra för att i nästa samtal med dem få nya besked. Jag blev hänvisad till FK flera gånger och en gång var de helt frågande och den andra gången fick jag ett intyg som dock innehöll den gamla lönen.

Kontentan var att nope, jag får inte min rättmätiga löneförhöjning eftersom jag hade uppburit sjukersättning. Har man haft oturen att få sjukersättning späs eländet ytterligare på genom att lönen alltid stannar på den nivån. Ponera att jag hade haft sjukersättning i sådär 10 år, ja, då ligger den ersättning på nivån du hade vid starten. Räcker det inte att vara sjuk? Det är ju säkerligen inte många som väljer sjukersättning sådär för att man inte pallar att jobba!

Om jag däremot hade haft sjukpenning skulle ersättningen räknas upp.

Så det är skillnad på oss. Är du bara sjuk litegrann räknas du fortfarande med i samhället. Då får du ersättning baserat på den reella lön du faktiskt har. Du har ett värde även om det ordentligt är naggat i kanten för det finns fortfarande möjlighet att du kommer tillbaka och gör skäl för din närvaro här på jorden.

Blir du sjukare än så eller om du är långvarigt sjuk körs du på porten. Då förpassas du till dödens väntrum. Arbetsdödens väntrum. Kan du inte jobba är du körd och då har du inget värde. Med inget värde kan du ju inte vänta dig att få ta del av livets små "glädjeämnen". Sedan är det strunt samma att du skadade dig på din arbetsplats för hur skall du kunna bevisa det. Trots alla buntar med intyg och papper och läkare som pekar på sammanhang mellan skada och arbete, det räcker inte till om det inte finns forskning som håller med.

Vad förorsakar denna ilska, detta utslag av bitterhet?
Jo, ytterligare ett telefonsamtal.
Efter ett otal samtal med min A-kassa verkar det som att min löneförhöjning är bortkastad. Det är inget som kommer mig till godo, inget jag får ta del av. Däremot sades det att det fanns en annan öppning och det är att de räknar upp min lön. Och varför har det inte talats om detta under alla samtal med dem? Skall jag behöva hänga dem på pungen i över ett år innan jag får rätt information? Nu skall jag inte vara sådan. Rolf var faktiskt trevlig och tillmötesgående.

Men han ville ha intyg, fler intyg.
Fast denna gången från min arbetsplats.

Så då börjar jag ringa igen. Mitt i semestertider är det inte lätt att få tag i någon men jag hittade någon lönehandläggare på en annan avdelning som var snäll nog att skicka ett intyg. När intyget väl kommer ser jag att det inte täcker alla datum jag behövde så jag får ringa igen. Mitt i snurret ringer jag fel och kommer till personalavdelningen men istället för att koppla mig vidare eller be mig ringa rätt så säger hon att hon skall fixa det. Efter några dagar kommer det ett brev från henne där hon säger att jag skall skicka tillbaka intyget till min lönehandläggare så att hon skall få det rätt. Det står bara några rader i intyget så jag blir förvirrad över vad det är för information som de behöver så jag ringer upp och får ett icke trevligt bemötande. Jag säger vad jag behöver och till vad men människan verkar inte riktigt lyssna. Jag läser den korta meningen på pappret och frågar varför de behöver ha det pappret tillbaka. Jag berättar under vilken period jag behöver intyget men hon avbryter mig. Då blir jag riktigt irriterad och säger ifrån. Sedan fortsätter jag men då avbryter hon mig igen. Jag säger till igen och till slut lyssnar hon. Märkligt nog lyckas jag behålla trevlighet under detta otrevliga samtal.

Idag får jag pappret. Då har hon missat att fylla i information. Jag hoppas att det skall räcka att jag bidrar med den och ringer till A-kassan för att fråga. Då får jag höra att de endast har telefontid till 11.30 på dagarna. Det glömmer jag varenda gång. Och så tar det en dag extra.

Hade jag svurit hade jag nog uttryckt en och annan svulstig ed här.
Jag innehar ett arbete. Jag innehar också kronisk värk orsakat av mitt arbete. Det är väldigt tydligt att det är en arbetsskada men det får jag inte kalla det för det har inte gått genom. Det beslutet (överklagandet) väntar jag också på men det orkar inte jag inte ens tänka på idag! Min kroniska värk orsakar andra besvär - går du med värk länge påverkar det ju resten av kroppen. Tyvärr är jag anställd på en mindre bra arbetsplats som kommer undan med att göra hur de vill och ljuga och inte följa arbetslagarna. Är du sjukskriven glöms du helt bort trots alla bestämmelser som finns. De är stora, de behöver ju inte lyda under regler! Under alla år som sjukskriven har jag endast fått några pinsamma hundralappar som löneförhöjning. Det känns som ett hån med tanke på att jag blev sjukskriven för min arbetsskada. Det försöker jag ändra på. Men hur svårt skall det vara att få information, att få rätt information och att skaffa intyg.

Väldigt svårt tydligen.