Jag har en katt kvar. Jag märker att även hon är påverkad av Ellies frånfälle. Hon är orolig, osäker och lämnar mig inte långa stunder. Hon gnäller när hon tycker hon varit ensam för länge (typ några minuter i ett annat rum).
Effies oro gör mig orolig. Sambons sorg gör mig ledsen och jag gör vad jag kan för att underlätta för dem båda. Min egen sorg, ja, vad händer med den? Vem skall trösta knyttet?
Jag fick Effie när hon var 2 år gammal och jag fick höra att hon inte hade haft det jättebra hos sin uppfödare. Riktigt vad det var har jag inte förstått. Men hon var väldigt otrygg när hon flyttade hem till mig. Sakta men säkert har denna osäkra och rädda katt utvecklats och blivit mer trygg och tar plats, hon tom pratar en hel del nu. Ofta domderar hon oss till garderoben där vi skall agera stege till favoritstället som hon inte når själv. Det är härligt att se och jag känner mig både glad och stolt över att ha bidragit till det.
Glad och stolt är jag även med min insats med Ellie. Där var dock "råmaterialet" lite annorlunda, hon har alltid varit trygg. Trots den stora sorgen känner jag att jag gjort mitt bästa för att vara en bra matte för henne, för att ge henne ett tryggt hem. Med tanke på hur hon är (jag klarar inte av att byta tempus än) så har jag lyckats. Hon blev en ljuvlig katt.
Eftersom Effie har haft det tufft smärtar det mig att se att hon är orolig. Hon är jämt hos mig och har tagit över familjens position som plåster. Hon och Ellie var inte de bästa vänner men de kom ändå bra överens och hittade sätt att umgås på, ibland bus, ibland tet och ibland ändå ganska nära varandra även om jag aldrig hittade dem i en katthög.
Effie har vant sig vid sällskap. Jag är fortfarande hemma men min förhoppning är ju att börja arbetsträna snart. Och så orolig Effie kan bli bara av att vara ensam i ett rum en kortare stund, då bör hon nog inte vara ensam alls. Jag tror att hon behöver kattsällskap. Jag själv behöver mer kattsällskap. Det är märkligt hur en liten katt kan ta så stor plats.
Kvarskatt blev det ingen i år, tvärtom får jag tillbaka en smula. Kanske bidrag till en ny katt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En ny katt kan aldrig ersätta den gamla, men det föds en ny kärlek.
SvaraRaderaDet är som barn. Man älskar inte sitt andra barn mer eller mindre än sitt första,
så skaffa en ny och slösa all er kärlek på den samtidigt som missen ni har kvar får en vän igen.
I dag har jag suttit länge och studerat boken.
Är fortfarande lite i chock över omtanken.
Såg mailet också från dig nu på morgonen, så det vill jag läsa i lugn och ro under dagen och svara på.
Å nog vore det roligt att få ett ansikte på dig också kanske tillsammans med din Ellie.
Har du något foto kan du väl skicka...
Eller så fortsätter jag skapa mina egna bilder:-)
Det går bra det med!
Varm varm kram.
Nu ska jag försöka få lite fart på den här söndagen.