...eller inte cancer!

Vi var och hälsade på Ellie igår. Det var en liten ynklig pälsboll som mötte oss men oj, vad glad hon blev. Precis innan vi gick fick vi oss lite spinnande till livs, vilken glädje! Men hon var svårflörtad, då hade vi gosat med henne i närmare två timmar!

Veterinären ringde precis. De hade tittat på proverna de tagit precis innan vi hälsade på lillsnuttan igår. Det var INTE lymfom!!!! Fast de hade varit så övertygade om det! Jag gjorde en glädjedans så mycket jag bara kunde, sittandes på en stol med tvånget att vara tyst för att varken skrämma katt eller veterinär.

MEN det skulle kunna vara något som är lika illa. Det skulle kunna vara något som kallas för FIP som jag aldrig hört talas om tidigare. Trots min vurm för information vägrar jag att kolla vad det är för jag behöver vara positiv nu.

Det finns också en chans att det är en infektion som likaledes det skulle kunna gå illa. Men av dessa tre siktar jag in mig på det tredje alternativet. Jag bestämmer att det är så. Veterinären sade att febern hade gått ner och att hon låg på normaltemp nu och att hon hade visat lite humör och tyckte det var lite tråkigt. Det tog jag som mycket bra nyheter.

Från helvete till ett annat ställe på ett dygn. Helt och hållet glädje är det inte än för jag är fortfarande väldigt orolig men det finns hopp. Jag har gråtit, oj, vad jag har gråtit men nu orkar inte min kropp mer. Jag får eksem på ögonlocken när jag gråter, jag har väldigt salta tårar som dessutom fräter på mina kinder. Jag har värk i pannan eftersom jag skrynklar ihop ansiktet och jag är darrig och matt i hela kroppen, klarar knappt att hålla den uppe.

Så, inga mer tårar. Ingen mer feber, snälla Ellie.
Jag ber till min Gud och skapare, låt henne bli frisk.