Studentfirande och skrynklor

Igår var jag som sagt på en utspark. Min sambos dotter tog studenten. Förra året var det hans son som tog studenten, då var jag inte med alls för jag hade fått cancerdiagnosen bara dagen innan och jag orkade inte med det. Relationen till barnens mamma är helt ok men hennes släktingar har betett sig riktigt räligt och jag klarade inte av det förra året. Detta året var jag med på utsparken som sagt men sedan gick jag hem. Bara att vara där en dryg timma tog musten ur mig, jag hade inte orkat med mer.

Samma släktingar var ju där igår också. Barnens morfar hälsade så artigt, tog i hand och presenterade sig. Öh, men vi har ju träffats några gånger tänkte jag men jag svarade. Sedan kom jag på att han trodde nog att jag var utbytt, att min sambo hade med sig någon annan. Haha, det tyckte jag var ganska roligt. Jag nästan väntade mig att han skulle säga något om hon han hade haft tidigare typ men det gjorde han inte. Nästan lite synd! ;-)

Den mest otrevliga av dem var en av barnens moster. Jag ryser bara jag tänker på henne. Hon kom givetvis igår också. Jag vet inte om hon inte såg mig, om hon ignorerade mig eller om jag lyckades nonchalera henne så väl att hon inte fattade att jag liksom var med. Lika gott det, så slapp jag hennes gift.

Det var inte bara otrevliga släktingar med där igår. Där var en gammal dam (som jag är osäker på släktskapet) som var så himla söt och rar. Vi har träffats en gång tidigare för 4 år sedan när dottern konfirmerades, det var första gången jag träffade alla och då alla (utom barnens mamma) var så otrevliga förutom denna dam. Fast jag trodde inte att hon kom ihåg mig men hon vinkade till mig och pratade på. Söta tant!

Varenda år vid denna tiden tänker jag givetvis tillbaka till min egen student. Den var inte lika rolig som jag hade önskat att den var och jag har sörjt i så många år över det. Jag vet inte om det var förra eller förrförra året som jag till slut började släppa det. Hallå, jag kan ju inte hålla på med det hela livet. Familjekonstellationer och studentfirande ser olika ut, så är det bara. Vissa händelser/situationer/möten är som små bollar av hårt packad aluminiumfolie. Ju längre tiden har gått, ju mer har bollen tryckts ihop och vissa saker kan jag knappt tänka på utan att det nästan gör ont i mig. Men det är verkligen dags att försöka packa upp de där bollarna. Det kommer aldrig att gå helt, de kommer aldrig att bli helt släta igen. Men å andra sidan är det kanske inte det som är det bästa, ibland är det faktiskt finare med skrynklor.