Idag fick jag ett email som gjorde mig helt chockad. L träffade jag på onkologen och senare var vi på Lydiagården samtidigt. Nu är hon död.
Hon var knappt 50 fyllda, hade barn. Hon arbetade i den mån hon kunde. Hon verkade vara en väldigt stark person. Hon skulle skriva en humorbok om bröstcancer som jag såg fram emot att läsa. Jag träffade henne för 4 månader sedan. Och nu är hon död.
När vi fick veta att hon hade fått återfall samlade jag ihop pengar från Lydiagruppens och jag gjorde ett kort i hennes favoritfärger och sedan skickade jag ett blombud till henne. Hon blev jätteglad skrev hon i sitt mail. Jag skrev inte tillbaka den dagen för jag blev så berörd av det hon hade skrivit. Jag tänkte skriva tillbaka men det hade inte riktigt blivit av. Och nu kan jag inte det för nu är hon död.
Genom cancerforumet lärde jag lite känna några kvinnor där som var sjuka. Vissa var väldigt sjuka. Under ett halvår är det väldigt många som har dött. De flesta har jag inte haft så mycket kontakt med men vissa hade skrivit på min blogg, vissa hade jag skrivit lite med på forumet. Den första som dog gjorde mig mest chockad, hon var den jag hade haft mest kontakt med och hon var också den som var yngst, hon var bara 22 och hade haft cancer sedan hon var 16. Det är helt vansinnigt, vilken vidrig sjukdom. Jag sitter och gråter men samtidigt är jag så jäkla arg! En sådan smygande jäkla feg skit som kan ligga och lura i många år innan han hugger till. I vissa fall räcker det med ett hugg medan andra får hugg efter hugg efter hugg tills de inte klarar det mer.
Jag vill inte vara i denna svängen längre. Alla kamrater jag lär känna här riskerar ju att dö. Även jag, det finns en risk att jag får återfall, metastaser och dör. Men man kan ju inte gömma sig för döden, varken för egen eller för andras död. Men som det är nu vill jag det. Jag vill inte träffa någon som kanske dör i förtid. Men det är ju ganska besvärligt att tänka så för det finns ju inget sätt att veta.
Kan man vänja sig vid döden? Om man lärt känna tillräckligt många sjuka dels på onkologen, dels på Lydiagården, dels på projektet LoA jag var med i, dels i olika forum. Det finns andra jag har träffat som det ser lite illa ut för. Men jag har blivit så rädd att jag inte har vågat att ta kontakt. Jag vet inte om jag klarar av att förlora människor nu. Men jag kan ju inte skydda mig.
Jag skall maila C imorgon och fråga hur det är med henne, förhoppningsvis bättre än vad de trodde sist jag träffade henne på onkologen.
Jag var inte redo att lära känna döden än. Varför kommer han redan nu? Jag vill inte möta honom för egen skull men jag vill inte heller vara med när han tar andra i min närhet även om det inte är i min omedelbara närhet. Jag vill säga upp avtalet med döden, åtminstone i 50 år till. Både för egen del och för andra i min närhet. Jag vill inte att döden skall följa mig genom att ta andra som jag känner!!!
Det är så fruktansvärt orättvist. Unga människor som har barn, som gör vad de kan för att vara positiva och bra människor. Allt gott de kunde gjort om de hade fått levat.
Nej, idag vill jag verkligen inte vara med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kikar in och lämnar en kram.
SvaraRaderaVänja sig vid att ha döden nära livet kan man nog.
SvaraRaderaMen att vänja sig vid att inte få vara med så länge man vill - det kan vi inte.
Många av de jag lärt känna har också fått återfall och finns inte med oss i livet längre.
Styrkekram till dig.
jag tror ändå nånstans att vi människor, som är så små på jorden, och så inne i den lilla värld som är vi...inte vet vad döden är.
SvaraRaderajag tror det är när man står öga mot öga med honom, som man så länge varit rädd för och hatat och kämpat emot...inte är som man tror.
jag tror inte liemannen kommer. Jag tror inte att man blir "tagen". Jag tror inte att det är ( och jag vill inte verkligen inte bagatellisera något så otroligt ledsamt för oss som att någon går bort så missförstå mej rätt)
en svart elak jävel som tar ens liv ifrån en.
Jag tror, nej jag är övertygad om, att i det skeendet, just där och då när döden kommer så är det en man känner igen. Någon som man vill följa med hellre än att leva sitt liv.
Någon ljusenergi så enormt fylld av ljus kärlek och hopp att man inte gör något annat än att tar den i handen och flyger.
Någon som i just DET ögonblicket öppnar dom dörrar som är stängda för oss, och vi precis i det ögonblicket inser det stora i det lilla.
och att vårt lilla liv vi levt här på jorden bara var som att " man varit ute o lekt hela dagen på en lekplats" och på kvällen ropar mamma in en att man ska komma hem.
Vi är här på jorden ovetandes om det, precis som barn som är ute och leker ibland slår dom sig, ibland ramlar dom och ibland bara bråkar dom med andra barn.
kvällen kommer,
och då ropar mamma in en för lite läggdags och plåstrar om en.
Döden är ett mänskligt påhitt, eftersom människor är en ras som oftast blir instinktivt rädda för sånt som är okänt...vad kan vara mer okänt än döden?
ingen har ju kommit tebaka o talat om att det inte alls var som man trott?
min inre känsla säger mej att det inte är som man tror eller ens kan föreställa sig!
det som jag är alldeles alldeles tvärsäker på, är att vi inte bara blir en död kropp som förmultnar..det kan jag sätta vad som helst på.
som människa är det en stor förlust, som själ är det en glädje. att få komma hem.
hoppas min syn på döden kan ge dej lite hopp och styrka.
dock är det så, att sörja ska man gråta ska man ett liv är till ända och det är så otroligt sorgligt och ledsamt.
men det är inte slutet.
största varmaste kramen till dej!!!!!!!!!!!!
Usch så sorgligt, stor kram till dig Inger!
SvaraRadera/Lotta
Hej!
SvaraRaderaJag skulle också vilja skriva kontrakt, fast säg på ca 20 år. Jag är 41 år så det skulle räcka gott för mig. Jag har en spridd bröstcancer och vet att mitt liv förmodligen blir kortare än andras. Jag är ju en optimist som hoppas att det upptäcks någon bra medicin som gör att man kan leva ett gott liv som kroniker. Jag har tre barn och jag vill för allt i världen leva mycket längre till. En period då jag mådde väldigt dåligt och inte orkade gå upp ens så kände jag mig inte rädd för döden och hade han kommit då hade jag faktiskt accepterat det. Det både låter och känns konstigt i dag men så var det. Förstår att det känns fruktansvärt ledsamt att förlora sina vänner. Det har jag dock varit förskonad från. Jag har följt dig ett tag nu och jag ler igenkännande när du skriver om dina nattapiller. Jag har det likadant. Fast jag brukar skriva innan jag tar dom :) Jag hoppas att du har möjlighet att tanka lite energi i solen och önskar dig en trevlig sommar.
Annelie
Hatar tanken på återfall.
SvaraRadera