Ett år sedan operationen

Idag är det 1 år sedan min operation, ett år sedan mitt bröst amputerades, ett år sedan jag på allvar slängdes in i denna karusell. Jag har opererats en del gånger tidigare men jag har inte alls jobbiga minnen från dem, det var operationer tänkta att göra mig bra. Det var visserligen mastektomin också men det var ju samtidigt en operation som stympade mig.

På ett sätt är det etsat i mitt minne men samtidigt kommer jag knappt ihåg det alls. Vissa delar finns tydligt kvar, jag kommer starkt ihåg hur jag kvällen innan satt i badkaret för att skrubba mig inför operationen och jag satt och storgrät.

Operationsdagen inleddes som gårdagen avslutades, med en skrubbande desinficerande dusch. Det gick ganska snabbt att göra mig i ordning. Inga krämer, smink, hårgrejs eller frukost. Bara dusch och på med rena kläder. Vi bor så nära sjukhuset så vi gick dit. När jag kom ut i trappan frös jag liksom till is, jag kunde inte röra mig, jag var så fruktansvärt rädd. Min sambo fick nästan dra mig nedför trapporna och iväg till sjukhuset.

Precis utanför dörren blev det stopp igen, jag kunde verkligen inte förmå mig till att gå genom dörren. Men jag var tvungen. Fast hade inte min sambo varit med kan jag inte garantera att jag hade stannat kvar. Sedan är det ganska luddigt. Vi träffade en sköterska som var väldigt rar och som försökte lugna mig. Vi träffade läkaren, hu. Läskig människa. Han var mer som en maskin än en människa. Jag bad honom förklara i detalj hur operationen skulle utföras men han svarade bara väldigt vagt. Jag vet inte om han inte förstod att jag verkligen ville veta eller om han inte tyckte att det var lämplig information precis innan operationen.

Sedan fick jag komma upp till avdelningen, till rummet. Där sattes en nål i handen och jag antar att jag fick en del förberedande mediciner. Kuratorn kom upp en stund, jag antar att det är kutym inför operationerna. Det blev lite försenat och ju längre tiden gick, ju räddare blev jag. Jag är ingen rädd person, eller jo, det kan jag vara men absolut inte i sådana här fall. Jag anser mig vara tuff i detta fallet, jag tål smärta och jag är inte besvärad av blod eller operationsbilder. Tvärtom är jag i vanliga fall fascinerad av det. Men nu var jag inte så tuff längre, tvärtom kan jag inte komma ihåg att jag någonsin har varit så rädd tidigare.

Sambon fick följa med till dörren precis utanför salen där jag skulle sövas ner. Jag tror säkert att han tyckte det var lika jobbigt som jag tyckte. Det var trevlig personal där men vad hjälpte det? Väl på operationsbritsen fick jag nästan panik. När de injicerade medlet i handen gjorde det fruktansvärt ont och det blev konstigt att andas så jag fick panik. Och i den paniken somnade jag.

I nästa ögonblick vaknade jag. Fast det hade säkert gått en 4-5 timmar sådär. Jag kommer inte ihåg hur det kändes men det är fullständigt vidrigt att vakna ur en narkos. Efter ett tag fick jag komma upp på avdelningen och jag vet att min sambo hälsade på mig på kvällen men jag kommer inte ihåg så mycket mer.

En sak som förvånar mig mycket är omvårdnaden. Det var många mycket bra sköterskor men jag blev ganska chockad över att detta sågs som ett rutiningrepp. Jag hade fruktansvärt ont och jag var väldigt ledsen men där fanns ingen att prata med alls. Vanligtvis kommer man hem dagen efter men jag fick stanna där i 4 av olika anledningar.

Fredagen började inte bra. Jag klarade av att gå upp och äta frukost men sedan gick det inte längre. Jag försökte tvätta av mig på toa men jag kände hur allt svartnade mer och mer så till slut fick jag ringa på hjälp utan att jag ens hade kunnat klä på mig. Jag har svimmat tidigare och det har inte varit så farligt men detta var fruktansvärt. Allting svartnade verkligen och jag förlorade medvetandet under en tid. När jag vaknade upp mådde jag fruktansvärt dåligt, kräktes och krampade, det var fullständigt vidrigt. Förvirrande var det för hela sängen var omgiven av vitklädda människor, det var allt jag kunde se utan mina linser. Det första jag gjorde när jag hade vaknat till liv var att få upp frukosten jag precis hade ätit.

Sedan blev det inte mycket bättre. Jag hade svårt att äta, jag kunde inte få ner maten, jag mådde illa av allt. Till slut efter några dagar var jag tvungen att stoppa i mig näringsdryck och hur vedervärdigt det än var så blev det bättre. Samtidigt var jag hela tiden snurrig, det kändes som att jag var på gränsen till det svarta hålet precis hela tiden. Inte när jag låg stilla men så fort jag rörde mig var jag halvt på väg att svimma. Jag försökte prata med sköterskorna om detta men det var ingen som brydde sig. Hur kan man inte göra det? Dessutom hade jag kramper/ryckningar men likadant där, det var ingen som tog det på allvar.

På måndagen skulle jag få åka hem, efter 4 dagar. Innan jag blev utskriven skulle jag tillsammans med en sköterska få titta på bröstet. Jag blir vanligtvis inte illa berörd av operationsbilder eller ärr men detta fick mig nästan att svimma, jag var tvungen att sätta mig ner. Det såg fruktansvärt ut, helt fruktansvärt!

Jag vet att vi tog taxi hem men jag har inget minne av det. Jag undrar än idag hur jag klarade av att ta mig uppför dessa hemska trappor. När vi kom hem fick jag ett litet fint paket av sambon, jättegulligt. Men jag var så trött och så snurrig att jag knappt klarade av att öppna det, helt galet. Ett blomsterbud kom med otroligt vackra blommor med en tillhörande fantastisk present som fick mig att gråta en skvätt. Men samtidigt var det nästan för mycket just då, jag mådde så dåligt. Skämdes gjorde jag samtidigt för jag borde väl bara varit glad!?

Dagen efter skulle min sambo egentligen ha åkt till Stockholm med jobbet. Jag brukar aldrig ha synpunkter på det men när han frågade mig om jag ville att han skulle stanna hemma sade jag ja. Jag mådde så dåligt att jag inte ville ha honom för långt borta. Och tur var det.

En god vän kom och hälsade på mig på tisdagen, dagen efter jag hade kommit hem. Jag hade varit snurrig hela dagen men låg och vilade när hon ringde på. Jag tog mig upp till dörren och öppnade och kollapsade nästan på tröskeln, det bara svartnade. Sedan fick jag ligga i över 2 timmar och vänta på att det skulle lugna ner sig. Det måste ha varit väldigt obehagligt att se mig sådan. Jag ringde till bröstmottagningen men jag fick ingen hjälp därifrån, de var helt kallsinniga och sade att då fick jag åka till akuten. Det ville jag verkligen inte men eftersom jag inte blev bättre fick jag ringa efter ambulans.

På akuten tog de väl hand om mig men de hittade ingenting så jag fick åka hem. Denna gången tog det riktigt lång tid att ta mig uppför trapporna. Jag satt och vilade när grannen under oss kom hem, han såg helt förskräckt ut när han såg mig. Men både grannen under och grannen över oss är läkare så jag kan väl känna mig ganska lugn ifall jag behöver ytterligare assistans.

Dagen efter mådde jag mycket bättre i alla fall med yrseln. Efter några dagar till kom jag på vad det var som hade hänt. De hade felmedicinerat mig på sjukhuset. En medicin som jag vanligtvis äter fick jag inte ens halva dosen av och det gjorde mig så sjuk. Det gjorde mig också helt vansinnig. Räckte det inte med att plocka bort ett bröst? Var de tvungna att göra det ännu värre? Hur svårt kan det vara med medicin? Förra gången jag låg inlagd var 2004 och även då blev jag felmedicinerad, flera gånger tom.

Som tur är kommer jag inte ihåg smärtan. Jag vet att det gjorde oerhört ont men jag kommer inte ihåg det. Jag vet att jag nästan fick panik för precis alla rörelser gjorde ont och jag fann ingen position som jag kunde ligga/sitta i som var bekväm. Jag ville bara komma ut ifrån min egen kropp, bli räddad.

Summa summarum - det var en väldigt jobbig upplevelse och det är fortfarande svårt att tänka på det. Jag kände mig så utelämnad och ensam. Jag hade ingen aning om att operationen skulle påverka mig så mycket, att den skulle ge min värkfyllda kropp ännu mer värk. Jag hade inte förstått att jag skulle få så mycket känselbortfall eller att jag skulle bli så immobil och stel.

Och så är det än idag.