Förresten, det är ett år sedan idag jag fick min diagnos. Det är helt sjukt, jag kan inte fatta att det ändå har gått så snabbt. När det var som värst vilket var under de två första behandlingarna förstod jag inte hur jag skulle klara det ens minutvis. Men det gick. Och nu har det gått ett helt år.
Fast det känns inte så jobbigt, det känns mer overkligt att tänka på vad som hände för ett år sedan idag. Däremot kan jag tänka mig att det blir riktigt fruktansvärt jobbigt när det är årsdagen för operationen. Bara jag skriver om det känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag var så fasansfullt rädd, jag darrade i hela kroppen och jag kunde verkligen inte framtvinga rörelse. Min sambo fick nästan släpa mig till sjukhuset.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar